Nyheten om ännu ett skjutdåd vid ett evenemang där den amerikanske presidenten Donald Trump närvarade borde ha varit chockerande. Det var den inte.
Tyvärr var skjutningen en naturlig följd av åratal av vänstermedias uppvigling. Vänstermedia har blivit en propagandamaskin för allt som är anti-höger. De använder ”höger” som ett skällsord. De reducerar miljoner vanliga människor till karikatyrer – farliga, okunniga, extremister – och sedan låtsas de bli förvånade när någon till slut tar den retoriken på allvar.
Detta betyder inte att högermedia eller rörelser är immuna mot kritik eller till och med fördömelse. Det är de inte. Men att åberopa ”den andra sidan” i det här ögonblicket är inte nyans. Det är undanflykt. Det flyttar fokus från det som faktiskt har hänt till en bekväm symmetri, och undviker på så sätt den svårare uppgiften att konfrontera det som ligger rakt framför oss.
Israel – och judar i förlängningen – var bland de första syndabockarna i den moderna vänstermedias krig mot sanning, faktagranskning och intellektuell hederlighet. Oavsett vad Israel gör eller inte gör framställs det nästan alltid som ”angriparen”, ”ockupanten”, ”kolonisatören” och den primära källan till eskalering. Dess handlingar tolkas genom en presumtion av skuld snarare än en prövning av fakta.
När Israel gör något rätt tonas det ner eller ignoreras helt. När Israel gör något fel – eller uppfattas göra något fel – förstärks påståendet, tas ur sitt sammanhang och granskas oproportionerligt. Det är inte seriös journalistik. Det är propaganda med en fin logga.
Konsekvenserna av detta är uppvigling som direkt leder till våld och död. Antalet antisemitiska attacker de senaste åren är ingen slump. De är entydigt kopplade till hur vänstermedia gång på gång framställer den judiska staten som världens högsta ondska, skyldig till varje tänkbart brott mot mänskligheten.
Detta är inte bara min åsikt eller observation. En av Israels ledande journalister och författare, Matti Friedman, har ofta talat om hur media har slutat vara rapportör om Israel och istället blivit en medspelare i händelserna – ”en roll med konsekvenser för de miljoner människor som försöker förstå aktuella händelser, inklusive beslutsfattare som är beroende av journalistiska skildringar för att förstå en region där de konsekvent försöker, men misslyckas med, att ingripa på ett konstruktivt sätt.”
Det finns en uppenbar skillnad mellan sporadiska problem med mediebevakning och systematisk förvrängning. Man säger att reportrar skyndar sig för att hinna med det 24-timmars nyhetscykeln. Sådana realiteter kan förklara mindre fel och misstag som dåliga rubriker. Vissa säger att överdrifter och utelämnanden är oundvikliga resultat av ett ärligt försök att bevaka händelser i en utmanande och ibland farlig miljö.
Men sådana ursäkter kan inte förklara varför samma överdrifter och utelämnanden sker så ofta, varför de är gemensamma för så många nyhetskanaler, och varför den internationella mediaberättelsen om Israel är så främmande för dem som känner till den historiska och regionala kontexten.
För att förstå den mesta vänster-”journalistiken” om Israel är det viktigt att först inse att nyheterna säger långt mindre om Israel – och långt mer om de människor som förmedlar nyheterna.
”Journalistiska beslut fattas av människor som lever i en särskild social miljö, en miljö som, liksom de flesta sociala grupper, präglas av en viss enhetlighet i attityd, beteende och till och med klädsel”, enligt Friedman. ”Dessa människor känner varandra, träffas regelbundet, utbyter information och bevakar noga varandras arbete. Detta förklarar varför en läsare som tittar på artiklar från de sex största nyhetsförmedlarna i regionen en viss dag ofta finner att de, trots att de är skrivna och redigerade av helt olika personer och organisationer, tenderar att berätta samma historia.”
Media vill att vi ska tro att de är det som i Amerika kallas ”the fourth estate” – de ”goda killarna” som modigt agerar vakthund och håller regering och institutioner ansvariga i en demokrati. Det må vara sant i min journalistikbok från universitetet, men det ligger långt ifrån verkligheten.
Media är i själva verket en korrupt och problematisk institution. Inte korrupt i bemärkelsen att de tar mutor, utan korrupt i ett systemiskt avseende. De misslyckas med att göra det de påstår sig göra, det de borde göra och det samhället förväntar sig att de ska göra.
Nyhetsmedia är insnärjt i en ond cirkel av ömsesidig manipulation, mytskapande och egenintresse. Journalister uppmuntras att dramatisera nyheter eftersom det rättfärdigar deras jobb och får dem att känna sig långt viktigare än de faktiskt är. Alltför ofta är kriserna inte verkliga kriser utan fabriceringar.
Media är ”så insnärjt i ett symbiotiskt nät av lögner att de inte längre kan tala om för allmänheten vad som är sant”, enligt Peter Vanderwicken, tidigare journalist på Time, Fortune och Wall Street Journal.
Detta symbiotiska nät är mycket påtagligt i Israel och de palestinska områdena, där utländska aktivister är en framträdande del av landskapet, och där internationella NGO:er och olika grenar av FN är bland de mäktigaste aktörerna med miljarder dollar och tusentals anställda.
”Under min tid i presskåren lärde jag mig att vårt förhållande till dessa grupper inte var journalistiskt”, skrev Friedman. ”Vi försökte inte analysera eller kritisera dem. För många utländska journalister var de inte mål utan källor och vänner – medlemar, på sätt och vis, i en informell allians. Denna allians består av aktivister och internationell personal från FN och NGO:erna, den västerländska diplomatkåren och utländska reportrar.”
Inom dessa kretsar har en motvilja mot Israel blivit något mellan en acceptabel fördom och en förutsättning för att få tillträde. Jag menar inte en kritisk hållning till israelisk politik, utan en övertygelse om att judarna i Israel till viss del är en symbol för världens alla problem.
Denna idé, ungefär som ”Trump Derangement Syndrome”, håller snabbt på att bli ett av de centrala elementen i den ”progressiva” västerländska tidsandan. Den sprider sig över vänstern, inklusive bland journalister på vänstermedier som BBC, Australian Broadcasting Corporation och The New York Times.
”Times läsare serveras ett mycket begränsat urval av åsikter, varav några presenteras som ren nyhetsrapportering av en tidning som fortfarande påstår sig vara oberoende av politik”, enligt James Bennet, tidigare redaktör på Times. ”Tidningen leder sina läsare djupare in i fällan att tro att det de läser är oberoende och opartiskt – och detta vilseleder dem om deras lands politiska och kulturella tyngdpunkt.”
Detta översätts direkt till en absurd teater, där sympatisk rapportering om terrorgrupper som Hamas och Hizbollah, liksom det brutala iranska regimen, blir allt vanligare. Inflytelserika vänsterkolumnister och redaktörer lockar reportrar att intervjua terrorister och sedan komma tillbaka övertygade om att det finns något annat än folkmordsideologi som förklarar deras perversioner.
Det är allt en del av vänstermedias sätt att göra affärer: väcka upp outrage och polarisering, och sedan låtsas bli chockade när det leder till verkliga konsekvenser som våld, skjutningar och död.
Jag påminns om Chanuka-massakern på Bondi Beach i december förra året. Jag minns tydligt hur en australisk kvinna på platsen vädjade till en reporter från Australian Broadcasting Corporation: ”Kan ni sluta med den partiska rapporteringen? Snälla, sluta med den partiska rapporteringen.” Några timmar senare påstod en högt uppsatt ABC-journalist vid namn Laura Tingle att den riktade attacken mot ett judiskt firande på Bondi Beach ”inte har något med religion att göra”.
Det är vänstermedia i ett nötskal: uppenbart okunniga om fakta, ovilliga att se verkligheten som den är, endast intresserade av berättelser och perspektiv som bekräftar deras djupt rotade fördomar.
Därför har nyhetsmedia skapat en charad som tjänar deras egna intressen men vilseleder allmänheten. Journalister rapporterar plikttroget fabriceringar och utelämnar fakta som inte stödjer deras ideologi. Det som har uppstått är, enligt Paul Weaver – författare till ”News and the Culture of Lying: How Journalism Really Works” – en ”kultur av lögn”.
Men även det fångar inte fullt ut förändringen. Problemet handlar inte längre bara om desinformation. Det handlar om den roll desinformation spelar för att förstärka splittring och legitimera fientlighet. När rapporteringen konsekvent ramar in ämnen i extrema och avhumaniserande termer skapar den en miljö där eskalering blir mer sannolik.
Som Bill Britt, chefredaktör för Alabama Political Reporter, skrev: ”Vår demokratis hälsa beror på om vi fortfarande har modet att säga sanningen, att kräva den och att straffa dem som förråder den. Sanningen behöver ingen spin eller strategi. Den behöver bara försvarare – och vi måste vara bland dem.”
/ Janne
