Vissa fraser låter urgamla, auktoritativa och oundvikliga. ”Ockuperade palestinska territorier” är en av dem. Men frasen är inte urgammal. Den finns inte i några grundläggande diplomatiska dokument från 1948, 1956 eller 1967. Den finns inte ens i den bindande resolution från FN:s säkerhetsråd som styr den diplomatiska ordningen efter 1967. Det är ett varumärke – skapat, upprepat och normaliserat genom kalla krigets propaganda, FN:s generalförsamlings blockpolitik och årtionden av språklig konditionering. Och anmärkningsvärt nog börjar allt med ett enda (saknat) ord: ”the”. När FN:s säkerhetsråd antog Resolution 242 den 22 november 1967 löd den centrala territoriella klausulen: ”tillbakadragande av israeliska väpnade styrkor från territorier ockuperade i den senaste konflikten.”
Inte ”the territories”. Inte ”all territories”. Den brittiske ambassadören Lord Caradon, som skrev resolutionen, sade senare att denna utelämning var avsiktlig: gränserna skulle förhandlas, inte återställas genom dekret. USA:s ambassadör Arthur Goldberg bekräftade samma poäng. Men inom ett decennium hade de politiska vindarna vänt. Sovjetunionen och dess allierade började omforma själva språket kring Israel, och skapade ett vokabulär som ersatte juridisk tolkning med ideologiska påståenden. På 1960-talet lanserade KGB Operation SIG, en global kampanj för att omdefiniera Israel som en rasistisk, kolonial angripare och PLO som den enda legitima rösten för ett uppfunnet ”palestinskt folk”. Avhopparen Ion Mihai Pacepa och Mitrokhin-arkivet bekräftade målen: likställ sionism med rasism, stämpla Israel som kolonialt implantat, höj PLO via FN och sprid nya termer över världen. I linje med detta började uttrycken ”occupied territories” och ”occupied Arab territories” dyka upp i FN-material 1973. Yasser Arafat höll sitt första tal i FN den 13 november 1974, där han talade om ”ockuperat arabterritorium” och om att etablera en stat på ”befriat palestinskt territorium.”
Liknande språkbruk återkom 1976 i en FN-rapport som för första gången använde uttrycket ”Palestinian territory.” År 1980 kom FN:s generalförsamling med Resolution 35/169, som talade om ”Palestinian territories occupied by Israel since 1967.” Det var första gången ”Palestinian” och ”occupied territories” kopplades ihop i en resolution. Resolution 38/166 från 1983 använde för första gången den exakta frasen ”occupied Palestinian territories” i titeln. Därmed var den moderna terminologin född och började institutionaliseras. Från 1983 och framåt användes frasen i resolutionstitlar som ”Living Conditions of the Palestinian People in the Occupied Palestinian Territories.” När dessa rubriker publicerades spreds uttrycket globalt över en natt. ”Occupied Palestinian Territories” är inte beskrivande, det är föreskrivande.
Det smugglar in tre politiska påståenden i vad som låter som neutral geografi: att landet är inneboende och exklusivt palestinskt, att judisk närvaro är illegitim och att förhandlingar är onödiga eftersom ägandet redan är avgjort. Sovjetunionens ”röda” narrativ (Israel = kolonial angripare) smälte samman med det islamistiska ”gröna” narrativet (Israel = religiös usurpator) kring ett gemensamt språk. Detta språk tvättades genom FN:s generalförsamling och den alliansfria rörelsen. Det är samma vokabulär som hörs på universitet och i NGO:er idag.
På 1980-talet hade FN helt institutionaliserat frasen. När den upprepades tillräckligt ofta började västerländska medier följa efter. BBC, Reuters, AP och New York Times tog upp den som standard i sina stilguider. Detta var aldrig bara språklig bekvämlighet. Det var en ideologisk kupp. Genom att rutinmässigt kalla Judéen och Samarien (av Jordanien omdöpt till ”Västbanken”) och Gaza för ”palestinska” skrev medierna om historien. Israels närvaro blev inte längre en legitim tvist, utan en självklar illegitim ”ockupation.” Frasen gjorde själva argumentet: landet är palestinskt per definition, Israel en kolonial makt per definition, och konflikten reducerad till en moralisk berättelse om fördrivning.
Det som saknades i denna nya berättelse var sanningen om att arabstaterna själva efter 1948 skapade och upprätthöll den permanenta flyktingstatusen för sina egna, som ett politiskt vapen mot Israel. Genom repetition normaliserades frasen. Varje rapport, debatt och akademisk text som använde ”Occupied Palestinian Territories” förstärkte den. Till slut blev den en semantisk symbol för palestinskt offer och ett retoriskt verktyg som förutbestämde konfliktens moraliska ram.
”Occupied Palestinian Territories” är inte en geografisk beskrivning. Det är en sovjetdesignad, FN-institutionaliserad och medieförstärkt propagandaterm – först använd 1980, fastslagen i resolutionstitlar 1983, och sedan spridd globalt. Den är yngre än persondatorn, cd-skivan och rymdfärjan. Slaget om Mellanöstern utkämpas med stridsvagnar och raketer, men vinns eller förloras med ord. ”Occupied Palestinian Territories” är ett av de mest framgångsrika språkliga vapen som någonsin använts. (Från Future of Jewish)
Janne Ohlin - Göteborg
