The Papacy And World Politics

Keith Malcomson - En sammanfattning

Han börjar med att läsa hela Upp Kap 17 LÄNK ! (Folkbibeln)

Rom och Vatikanen – en unik stad i världen Rom är Italiens huvudstad med nästan 2,8 miljoner invånare från 180 olika nationer. Mitt i denna internationella stad finns något helt unikt: Vatikanstaten – världens minsta nation, mindre än en kvadratkilometer och med bara omkring 450 invånare.

Vatikanen är både en stad och en stat, styrd av påven. Han är inte bara statschef för denna lilla nation, utan också ledare för den katolska kyrkan med 1,4 miljarder medlemmar – världens näst största religion. Vatikanen rymmer enorma historiska och konstnärliga skatter och fungerar samtidigt som ett politiskt centrum. Påvens diplomater, så kallade nuntier, representerar inte ett land eller en grupp, utan en enda person – påven själv.

Vatikanens diplomatiska makt Vatikanens sändebud, så kallade nuntier, har större inflytande än många världsliga diplomater. När de utses blir de ärkebiskopar – och deras uppdrag är livslångt.

År 1871 hade den Heliga Stolen bara 16 diplomater. 1929 var de 27. 1985 hade de relationer med 53 länder. 2013 var siffran 180, och idag finns nuntier i 184 nationer. De är kyrkliga män, men fungerar som politiska ambassadörer med direkt lojalitet till påven.

Jämför detta med det antika Rom, som styrde över 45 nationer och hade omkring 70 kejsare. Katolska kyrkan har haft över 260 påvar och inflytande i hundratals länder – långt större än de gamla kejsarna någonsin drömde om. Den nuvarande påven samlar enorm uppmärksamhet: vid sitt första framträdande mötte han 6 000 journalister, och sedan dess har han tagit emot presidenter, premiärministrar och FN- och EU-representanter. Även USA:s vicepresident JD Vance, som konverterade till katolicismen 2019, har varit på plats.

Påven är alltså både andlig ledare för 1,4 miljarder människor och en politisk maktspelare med globalt inflytande.Påven och världspolitiken Den nye påven har ännu inte rest, men planerar att börja i höst med en resa till Turkiet för att markera 1700-årsjubileet av kyrkomötet i Nicea. Därefter väntar världsomfattande resor. Redan nu har han tagit emot fler stats- och regeringschefer än president Trump under samma tid, vilket visar hans globala inflytande.

Historiskt har påvar rest mycket: Johannes Paulus II gjorde 146 resor i Italien och 104 utomlands – fler än alla tidigare påvar tillsammans – och reste över en miljon kilometer. Påve Franciskus besökte 66 länder under sina 47 resor. Påvedömet är alltså inte bara religiöst, utan också en stark politisk institution med global räckvidd.

I Uppenbarelseboken 17 beskrivs en kvinna som rider på ett scharlakansrött vilddjur – en bild av en religiös makt i förbund med världens politiska krafter. Hon är inte själv en kung eller ett imperium, men hon samarbetar med dem och påverkar både härskare och folk. Texten framställer henne som en religiös makt i Rom som i de sista tiderna är djupt sammanflätad med världspolitiken.

Uppenbarelseboken och det fjärde riket Uppenbarelseboken är inte skriven i kronologisk ordning, vilket gör den svår att förstå. Kapitel 12, 13 och 17 beskriver samma vilddjur – med sju huvuden och tio horn – men i olika profetiska tider. I kapitel 17 bär detta vilddjur en kvinna, vilket visar en religiös makt i förbund med politiska krafter.

Detta vilddjur återfinns också i Daniels bok, kapitel 7, där det kallas det fjärde riket i världshistorien. De tre första rikena var Babylon, Persien och Grekland. Det fjärde, starkt som järn, identifieras som Romarriket. Historiskt stämmer detta: Rom besegrade Greklands arv 63 f.Kr. under Pompejus, erövrade Jerusalem och blev världsmakt under Augustus, den förste kejsaren.

Daniel beskriver detta rike som ett fruktansvärt järnmonster med tio horn, olikt alla andra djur. Romarriket dominerade Medelhavet, fanns på plats vid Jesu födelse och förföljde kyrkan i 300 år. Men år 410 föll Rom när germanska och keltiska stammar plundrade staden – något samtida kristna såg som att Rom hade ”halshuggits”.

Den siste västromerske kejsaren, Romulus Augustus, tvingades abdikera år 476 e.Kr. av en germansk general som utropade sig till Italiens förste kung. Samtidigt började den katolska kyrkan resa sig ur det fallna imperiets ruiner. När förföljelserna upphörde fick kyrkan makt, byggnader, titlar och inflytande – hon ”red på odjuret” som Uppenbarelseboken beskriver.

Från början har kyrkan knutits till kungar och härskare. Den första alliansen var med kejsar Konstantin den store, som år 312 inledde ett politiskt-religiöst samspel med de katolska biskoparna.

Efter Romarrikets fall växte nya makter fram. Den frankiske kungen Klodvig I (död 511) enade stora delar av dagens Frankrike och konverterade till katolicismen år 496 tillsammans med 3 000 soldater. Trots blodiga krig mot andra kristna grupper hyllades han som en ”ny Konstantin”. Hans ättling Karl den store (Charlemagne) byggde vidare på detta arv. Han utvidgade det frankiska riket kraftigt, gjorde Aachen i Tyskland till sitt maktcentrum och erövrade områden i Spanien, Bulgarien och Ungern. Därmed lades grunden för ett nytt europeiskt stormrike, nära knutet till kyrkan.

Karl den store (Charlemagne) formades starkt av Augustinus Guds stad, som lärde att kyrkan skulle regera i tusen år på jorden. Han tog till sig denna vision och såg påven i Rom som den universella kyrkans överhuvud. Med svärdet tvingade han fram massomvändelser, bland annat genom ett 30-årigt krig mot saxarna, där han gjorde sig själv till politisk ledare och påven till andlig ledare.

Kyrkan stödde detta och använde falska dokument för att hävda politisk makt över Europas nationer. Drömmen var att återupprätta det romerska imperiets glans – men nu med katolicismen i centrum. Härifrån växte tanken på ”Europa” fram, ett begrepp kyrkan själv började använda.

Charlemagne var ökänd för sin omoral men fick ändå kyrkans stöd. Han kallade kyrkomöten, utsåg biskopar och styrde kyrkliga frågor. År 800 kröntes han av påven Leo III till ”Romarnas kejsare” – den första sedan Romulus Augustus 476. Därmed föddes en ny ”romersk” makt.

Denna maktallians mellan kyrka och stat fortsatte. Ibland dominerade kejsarna påvarna, ibland tvärtom. År 962 kröntes Otto I till kejsare av påven Johannes XII, och det som kallades det Heliga romerska riket uppstod – en katolsk stat som skulle bestå i 800 år. Detta var början på en lång ”äktenskapsrelation” mellan kyrkan och politiken: ibland kärlek, ibland konflikt, men alltid oupplösligt sammanflätade.

Påvedömets makt över kungar och nationer
Fram till mitten av 1000-talet utsågs påvar av kejsare, men 1059 ändrades detta när kardinalerna fick rätten att välja påve. Därmed började påvedömet frigöra sig från kejsarnas kontroll.

Pope Gregorius VII (Hildebrand) drev påvens makt till nya höjder. Han skrev att furstar skulle kyssa påvens fötter, att endast påven kunde avsätta kejsare och att kyrkan aldrig kunde fela. Han exkommunicerade både Frankrikes och Tysklands kungar, och fick till och med den tyske kejsaren att vandra barfota över Alperna för att be om förlåtelse. Detta visade att påven hade större makt än kejsaren själv.

Påve Innocentius III gick ännu längre. Han kallade sig ”Kristi ställföreträdare på jorden” och lade hela länder under interdikt – som Norge, Frankrike och England – vilket innebar att alla kyrkliga handlingar stoppades och folket förvägrades sakramenten. På detta sätt kunde han tvinga hela nationer till underkastelse.

Under 1200- och 1300-talet växte Habsburgdynastin fram, nära knuten till kyrkan. Påvar krönte deras kejsare och deras arméer stred på påvens befallning, särskilt under motreformationen. Men i slutet av 1700-talet kom den franska revolutionen, som slog mot all religion och markerade början på en ny epok. Ändå återkommer gång på gång samma mönster: kyrkan som ”kvinnan på vilddjuret”, alltid närvarande i försöken att återuppliva ett romerskt imperium.

Franska revolutionen, Napoleon och kyrkans återkomst
Den franska revolutionen var ateistisk och antireligiös. Den störtade kyrkans makt, tog påven till fånga och lät honom dö i fängelse. Målet var att krossa den katolska kyrkan helt.

Men ur revolutionen reste sig Napoleon Bonaparte. Han tog makten 1799, utropade sig till kejsare 1804 och besegrade stora delar av Europa. Trots att han först framstod som antikatolsk, slöt han 1801 ett konkordat med påven som återinförde katolicismen i Frankrike. Därmed förenades kyrka och stat igen, och Napoleon fick kyrkans stöd i sitt imperiebygge.

Efter första världskriget stod påvedömet svagt, misstänkt för att ha stött Tyskland. Men på 1920-talet började Vatikanen återigen sluta konkordat med olika stater för att säkra sina rättigheter.

I Italien hade folket tidigare gjort uppror mot kyrkan, men efter kriget växte Mussolinis fascister fram. Trots att de först var antikatolska, slöt kyrkan en överenskommelse med honom 1922 som hjälpte honom till makten. Väl som diktator återinförde Mussolini katolicismen i Italien, och påven kallade honom ”en man av försyn” – sänd av Gud för kyrkans skull.

Mussolini, Vatikanen och vägen till Hitler
Mussolini närmade sig kyrkan steg för steg: 1925 gifte han sig kyrkligt, 1927 döptes han och 1929 slöt han Lateranfördraget med påven. Därmed erkändes Vatikanstaten som självständig och fick stora ekonomiska fördelar. I gengäld lovade påven politisk neutralitet. Fascismen och kyrkan stödde varandra under 1920- och 30-talen, och 1936 talade Mussolini öppet om en ”återuppståndelse av det romerska imperiet” med kyrkans stöd.

Samtidigt växte andra allianser fram. Den katolske politikern Franz von Papen spelade en central roll i Tyskland. Han hade tidigare kopplingar till IRA och fick påvens välsignelse för irländsk självständighet – på villkor att kyrkan skulle dominera den nya staten. Senare blev han ledare för det katolska partiet i Tyskland och förde den katolska väljarkåren över till Adolf Hitler.

Utan det katolska stödet hade Hitler aldrig nått makten. Som tack utsågs von Papen till vicekansler 1933. Samma år undertecknade han ett konkordat med Vatikanen som återgav kyrkan gamla privilegier. Biskopar svor lojalitet till Hitler, och katolska ungdomsorganisationer slogs samman med nazistiska.

På 1930-talet stärkte även Franco i Spanien och Mussolini i Italien katolicismen i sina länder. Hitler själv ville återupprätta ett nytt imperium – Tredje riket – som han beskrev som en fortsättning på det gamla katolska romarriket. Vid massmöten visades symbolerna från det heliga romerska riket för att understryka denna koppling.

Från Hitler till framtidsvisionen
De gamla symbolerna från det heliga romerska riket – kronan, spiran, svärdet – bevaras än idag av katolska kretsar som väntar på en framtida ledare att kröna. Hitler själv ville återupprätta ett tusenårigt imperium och samlade på reliker från kejsartiden. Tredje riket var tänkt som en fortsättning på det gamla katolska imperiet.

När Pius XII blev påve 1939 skrev han sitt första officiella brev till Hitler, i vänskaplig ton. Han hade tidigare varit Vatikanens ambassadör i Tyskland och kände väl till nazismens framväxt. Under kriget teg han när judar deporterades från Rom, av rädsla för repressalier mot katoliker.

Budskapet i denna tolkning av Uppenbarelseboken är att kyrkan – ”kvinnan på vilddjuret” – gång på gång har knutit sig till världsliga makter, från Konstantin till Hitler. Visionen är att hon också i framtiden kommer att stödja ett nytt världsrike, men Bibeln förutsäger hennes slutl

Avslutning och varning
Detta är inte slutet. Bibeln säger att Gud själv ska döma denna ”kvinna” – inte djävulen eller antikrist, utan Gud som hämnas martyrernas blod. Uppenbarelseboken 17 visar att hon är en andlig sköka, djupt sammanflätad med världens politik och ansvarig för förföljelse genom historien.

Janne Ohlin - Göteborg

Budskapet är en varning till den sanna Kristi brud: att inte låta sig luras av en falsk kyrka som ser helig ut men i själva verket är blodtörstig och förrädiskt förenad med jordens mäktiga. Profetian visar att Gud en dag kommer att avslöja och döma henne.