Från Future Jewish
The Myth of Jewish Race: A History Written by Antisemites
De mest bestående lögnerna om judar kommer från dem som är mest fast beslutna att definiera oss.
Med utvecklingen av teknologiska och vetenskapliga innovationer under slutet av 1800-talet, inklusive idéer om mänsklig biologi och genetik, blev begreppet ”ras” ett allt större fokus. Samtidigt skiftade den dominerande formen av antisemitism från religiös till raslig och till föreställningar om nationens ”renhet”. Judar uppfattades inte längre främst som en religiös grupp, utan som en fast ”ras”.
Som konsekvens kunde en judes konversion till kristendomen inte förändra deras rasliga ”judiskhet”, som aldrig kunde bli ”ren”. Denna rasifierade ideologi om juden som förgiftade den ”överlägsna” vita, ariska rasen och nationen ledde slutligen till den folkmordsidé som låg till grund för Förintelsen. Antisemitism kan delas in i tre faser: först en religiös fas, därefter en raslig fas, och i vår tid angrips judar som en stat, ofta med rasifierade inslag.
I den kristna fasen av antisemitism uppfattades judar som ”blinda av ondska” för att de inte accepterade den kristna tanken om Messias. Genom att inte acceptera detta stängde de sig ute från personlig frälsning och hindrade kollektivt världens frälsning. Lösningen ansågs vara att tvinga dem till konversion, driva ut dem eller i vissa fall förgöra dem.
När samhällen började skifta klassificeringsmetoder under 1800- och 1900-talet, från religion till vetenskap, uppstod pseudovetenskapliga idéer om ras och etnicitet. Judar började ses som främmande, korrumperande element. Därför måste rasens och nationens renhet skyddas från judisk orenhet. Till skillnad från den kristna fasen, där judar kunde konvertera, tillät den rasbaserade ideologin ingen flykt från medfödda och oföränderliga egenskaper. Judar måste avlägsnas eller elimineras.
Efter Förintelsen blev rasistiska och kristna föreställningar om antisemitism tabu i västvärlden. Men som ett virus som byter skepnad riktades antisemitismen istället mot den enda judiska majoritetsstaten, Israel, som återföddes 1948, med anklagelser om ”rasism” och ”apartheid”. I USA bedöms ras främst efter hudfärg. Men det judiska folket består av olika ”rasgrupper”.
Adolf Hitler och nazistpartiet använde rasbegreppet för att klassificera judar som ”undermänniskor”. Nazisternas ideologi byggde på socialdarwinistiska teorier från 1800-talet, som hävdade att särdrag gick i arv genetiskt. Detta formade deras rasbegrepp.
Socialdarwinismen innehöll också idén om ”den starkes överlevnad”. Nazisternas tolkning innebar att den ”starkaste” rasen, arierna, skulle expandera både genetiskt och geografiskt genom politiken om Lebensraum, ”livsrum”. Nazisterna ansåg sig skyldiga att rikta in sig på ”underlägsna” raser, inklusive judar, slaver, asiatiska folk i Sovjet, muslimska grupper i Kaukasus, romer, människor med funktionsnedsättningar och afrikaner. Afrikaner som tjänstgjorde i franska armén framställdes i nazistisk propaganda som sammansvurna med judar för att kontrollera väst. Svarta människor porträtterades som undermänskliga, degenererade och hotfulla, särskilt genom blandäktenskap som ansågs hota Europas blodslinje.
Trots nazisternas tro fanns ingen vetenskaplig metod för att klassificera judar som en ras. 1934 publicerade nazisterna till och med en bild av en judisk flicka, Hessy Levinsons, som exempel på den ”perfekta ariska rasen”. På samma sätt användes en bild av Werner Goldberg, vars far var jude, i nazistisk rekryteringspropaganda 1939.
För att definiera judar använde nazisterna Nürnberglagarna från 1935. En jude definierades som någon med tre eller fler mor- eller farföräldrar födda i den judiska religiösa gemenskapen. Judar blev inte längre medborgare, utan ”undersåtar”. Även de som konverterat till kristendomen eller blivit sekulära klassificerades som judar.
Lagarna definierade också ”blandraser” (Mischlinge) med en eller två judiska mor- eller farföräldrar. Till en början kunde de ses som ”rasliga tyskar”, men lagstiftningen skärptes och deras status krympte. I vår tid kan idéer om raslig klassificering skilja sig mellan judar och andra grupper, som afroamerikaner. En ljushyad jude kan uppfattas som mottagare av ”vit privilegium”.
Detta förklarar varför Whoopi Goldberg 2022 hävdade att Förintelsen ”inte handlade om ras” utan om ”människans grymhet mot människan”. Hon beskrev det som ”två vita grupper”. Senare tog hon tillbaka sitt uttalande och erkände att Förintelsen visst handlade om ras, eftersom Hitler och nazisterna såg judar som en underlägsen ras. I verkligheten är judar ofta synliga: ortodoxa män med kippa och särskilda kläder, hem med mezuzor på dörrar, judiska efternamn, synagogor och skolor. Antisemiter har därför lätt att identifiera judar.
Den pseudovetenskapliga idén om judar som en underlägsen ras ledde till Förintelsen, där sex miljoner judar mördades. Än idag ser extremhögern inte judar som ”rena” eller ”vita”. Samtidigt har delar av extremvänstern börjat se judar som själva symbolen för ”vithet” och kolonialism.
Antisemitismens uttryck på höger och vänster skiljer sig, men båda riktar sig mot judar. Högern ser dem som ett hot mot den vita rasen. Vänstern ser dem som symboler för vit privilegium och kolonialism. I extrema anti-Israel-berättelser framställs judar som vita europeiska kolonialister, trots att majoriteten av Israels judar har direkt Mellanösternursprung och är ursprungsbefolkning i landet sedan fyra tusen år. Så, är judar en ras, etnicitet, religion eller nation? Svaret beror på vem man frågar. Nazisterna och extremvänstern ser dem som en ras, men på olika sätt. Judar själva definierar sig ofta som en kombination av etnicitet, religion, nation, stam och folk.
Janne Ohlin - Göteborg
