KINGDOM THEOLOGY- Part 4
Sammansatt till Svenska
Jag fortsätter läsa Kingdom Theology av Al Dager. Vi är nu i del fyra – andra delen av del två. Dagens ämne: En kort historik över villfarelsen.
Bibeln visar hur människan gång på gång försökt bli som Gud – från syndafloden och Babels torn till trolldom och avgudadyrkan, inte bara bland hedningar utan även i Israel. Kabbalismen, som ofta förknippas med medeltiden, har rötter i en blandning av judisk avfällighet och egyptisk mysteriereligion från fångenskapstiden. Denna avgudadyrkan ledde till motstånd mot Guds profeter.
När kyrkan grundades dök samma upproriska anda upp igen – för att förvränga evangeliets enkelhet. Falska lärare spred idéer som antingen förminskade Jesus eller upphöjde människan. Gnosticism och esséernas läror blandade kristendom med hemliga mysterietraditioner, vilket gav upphov till esoteriska tolkningar som lever kvar än idag.
En tidig villfarelse var att de heligas uppståndelse redan skett. Paulus varnade för detta i 2 Tim 2:18 – för om uppståndelsen redan hänt, varför skulle Jesus då återvända? Då skulle kyrkan själv behöva upprätta riket. Det var i praktiken den första postmillennialistiska läran.
Förespråkare för Kingdom Now har rätt i att postmillennialismen är gammal – men det gör den inte sann. Ålder är inget bevis på sanning. Endast överensstämmelse med Guds ord avgör vad som är sant.
Katolska kyrkan är ett tidigt exempel på försök att bygga Guds rike med mänsklig kraft. Reformationen befriade många från Rom, men vissa radikala grupper försökte själva bli den enda sanna kyrkan och införa riket.
Historien visar hur religiösa människor, rädda för att dö innan Guds rike kommer, valde att tro lögnen att de själva kunde bli odödliga och bygga riket. Denna rädsla lever kvar i dagens dominion-rörelser. Jag tror att många egentligen är rädda för döden och försöker arbeta sig till odödlighet istället för att lita på Gud.
I modern tid har nya kulter vuxit fram ur kristendomen. Mormonismen, Jehovas vittnen, Moonies, Armstrongs Worldwide Church of God och andra grupper påstår att de är den enda sanna kyrkan som ska regera över världen.
De bygger ofta på idén att det finns två evangelier – Jesu evangelium och rikets evangelium – och att ingen predikat det senare förrän de själva kom. Men Paulus säger tydligt i 1 Kor 15 att det bara finns ett evangelium, och han kopplar det direkt till Jesu återkomst. Han gör ingen åtskillnad mellan Kristi evangelium och rikets evangelium. Inte heller säger han att kyrkan ska upprätta riket innan Jesus kommer tillbaka.
De läror vi granskar här är alltså inte nya. De går tillbaka till radikala grupper från reformationens tid – och ännu längre, till tidiga heretiker och till människans första uppror. Allt bottnar i stolthet och ovilja att ödmjukt underordna sig Gud.
Ja, vi som tillhör Kristus kommer en dag att bli förhärligade och regera med honom. Men det är Gud som ska upphöja oss – inte vi själva. Vi ska upphöja honom, inte vår egen position. Om vi ska berömma oss av något, låt det vara Kristus. Amen till det. Dagens rörelser
Många inom kyrkan försöker idag bygga Guds rike på jorden. De är inte alltid överens om hur det ska gå till eller vilken filosofi som ska styra. Men de flesta är eniga om att kyrkan måste ha ett dominion-tänkande – alltså att ta herravälde. (Sidospår: Denna text skrevs på 80-talet. Det som då kallades Kingdom Now motsvarar idag den Nya Apostoliska Reformationen, även om namnet förändrats.)
Vissa grenar av rörelsen är mer militanta och aggressiva i sin dominion-teologi. När vi tittar närmare på dessa rörelser ser vi hur de – ofta omedvetet – samverkar för att sprida dominion-tänkandet i kyrkan. Vissa har till och med fått kultstatus bland kristna. Det spelar mindre roll om man tillhör den radikala eller passiva delen – det verkliga hotet ligger i de felaktiga lärorna. Ändå tror jag att många uppriktiga kristna har dragits in i dessa rörelser av frustration över samhällets ökande synd och förvirring. De längtar efter en mer moralisk värld och tror att om bara kristna får makten, kommer Guds rättfärdighet att råda.
Men det är inte vår uppgift att ta makten. Det är Guds rike – och det kommer när Jesus kommer Hur ska Guds rättfärdighet upprättas?
Det råder ingen enighet ens bland ledarna inom Kingdom Now-rörelsen om hur Guds rättfärdighet ska förverkligas – genom lagstiftning, tvång, föredöme eller ett mirakulöst verk av den helige Ande i människors hjärtan. Men vid närmare granskning ser man att alla delar vissa grundläggande idéer, vilket gör det svårt att skilja dem åt. Exempelvis är vissa läror om “manifested sons of God” nästan identiska med vissa delar av restorationismen.
Därför fokuserar vi mer på själva lärorna och de personer som sprider dem än på rörelserna, som mest fungerar som nätverk av individer och grupper. Ändå är det viktigt att kortfattat gå igenom några av dessa rörelser och deras särdrag.
Identity-rörelsen
Identity, eller Anglo-Israel Identity Movement, lär att den anglosaxiska rasen – inklusive skandinaver, irländare, walesare och skottar – är de förlorade Israels stammar, utvalda av Gud att styra världen. De menar att den brittiska monarken sitter på Davids tron och att deras släktlinje kan spåras tillbaka till Adam via de judiska patriarkerna. Därför har anglosaxarna en särskild nåd från Gud.
USA:s anglosaxiska befolkning ses som “Israel-Amerika”, med en särskild smörjelse. Den moderna staten Israel i Mellanöstern betraktas som en bluff, bestående av asiatiska folk – Khazarer – som felaktigt kallar sig Israel. Därför menar identity att alla profetior om Israel redan är uppfyllda. Daniels 70:e vecka är förbi, Antikrist har redan kommit, och nu väntar man på att Yahwehs rike ska upprättas på jorden – genom anglosaxiska kristna som förstått sin unika kallelse.
Trots att identity är öppet antisemitiskt, hävdar dess anhängare att det är deras kritiker som är de verkliga antisemiterna. Men det finns en djupare anledning till deras motstånd mot Israel – nämligen att om Israel fortfarande har en plats i Guds plan, då måste kyrkan tas bort från världen innan Jesus återvänder och Guds vrede drabbar mänskligheten. Och om det är sant, faller hela dominion-teorin. Guds rike kommer inte att upprättas förrän Jesus återvänder med sina heliga och krossar Antikrists rike.
Vi som står utanför Kingdom Now-rörelsen förstår att judar – liksom alla människor – är förlorade tills de genom tro erkänner Jesus som Messias. Men vi erkänner också att Israel har en roll i Guds plan för den sista tiden.
Identity och rasfrågan
Identitys hat riktar sig inte bara mot judar. Svarta och andra icke-vita betraktas som underlägsna. De får gärna ta del av rikets välsignelser – så länge de underordnar sig sina anglosaxiska överordnade. Men de får inte inneha maktpositioner, eftersom löftena till Israel enligt identity endast gäller anglosaxiska troende.
Identitys vision för Amerika hotas av den stora invandringen av icke-vita, som de ser som parasiter och ett hinder för att upprätta Guds vitdominerade världsregering. Ju färre icke-vita som får komma in i riket, desto bättre, enligt identity.
(Sidospår: John Collins har talat mycket om Christian Identity på sin YouTube-kanal Leaving the Message och i sina böcker – där finns mer information.)
Det finns också en svart motsvarighet till identity – Yahweh-sekten. Den lär att svarta amerikaner är de verkliga ättlingarna till Juda stam, och att de lever i “den vite djävulens land”. Kanske har båda grupperna rätt – kanske är de släkt och vet inte om det.
Rasism och våld
Identitys raspolitik har lett till att grupper som Ku Klux Klan och nynazister anslutit sig. Trots sina fel och attacker mot icke-vita är dessa grupper moralistiska – enligt sina egna förvrängda normer. Identitys medlemmar ser sig som kristna, men deras ideologi liknar mer frälsning genom ras än genom nåd. De välkomnar ariska hedningar men förföljer kristna judar, svarta och andra icke-vita.
Det betyder inte att alla inom identity är öppet rasistiska, men deras filosofi är farlig och riskerar att förvärra redan spända relationer mellan folkgrupper. Deras paramilitära hållning och motstånd mot myndigheter skapar en explosiv situation som i värsta fall kan leda till rasrelaterade konflikter.
Identitys plats i kyrkohistorien
Identity är äldre än Latter Rain-rörelsen och fick fäste bland neopentekostaler under mitten av 1900-talet. Genom att klä sig i kyrklig respektabilitet har identity allierat sig med den karismatiska rörelsen och framställer idag Anglo-Israel Identity Movement som ett verk av den helige Ande – lika mycket som den karismatiska förnyelsen
British Israelism och identitet
Inte alla som tror på British Israelism tillhör identity-rörelsen. Men trots att läran bygger på spekulationer och hörsägen har den fått trovärdighet hos många annars förnuftiga kristna. Även om den vore sann, strider dess fokus på släktskap och härkomst mot Bibelns varningar om att inte fördjupa sig i ändlösa släktregister (1 Tim 1:4, Titus 3:9). Sådant leder till spekulationer, inte till Guds verk som sker genom tro.
Sann Israel består av alla som kommer till Gud genom tro på Jesus Kristus – oavsett om man är jude eller hedning. Inför Gud har ingen människa något värde utöver hans nåd. I Kristus finns varken jude eller grek, rik eller fattig, slav eller fri, man eller kvinna – vi är alla ett i honom. Jesus sa att Gud kan göra stenar till Abrahams barn. Vem är då någon att skryta över sin härkomst, särskilt när den bygger på fantasifulla teorier?
Karismatisk förnyelse
Man måste vara försiktig med att koppla den karismatiska förnyelsen till Kingdom Now-rörelsen. Många karismatiker har nämligen ingen tydlig eskatologisk uppfattning. De tror att Jesu återkomst är nära, att uppryckandet kommer ske – oavsett om det är före, mitt i eller efter vedermödan – och de avvisar tanken att kyrkan måste upprätta ett teokratiskt styre innan Jesus kan komma tillbaka.
Men det finns en skillnad mellan karismatiken från mitten av 1900-talet och den tidigare pingströrelsen: karismatiker lutar ofta starkt på övernaturliga manifestationer som bevis på att Gud verkar. De söker också enhet inom Kristi kropp – ofta på bekostnad av biblisk sanning. Idealbilden verkar ha blivit: “För enhetens skull måste vi bortse från doktrinskillnader, så länge alla bekänner Jesu namn och visar andens gåvor – särskilt tungotal.”
Det är på dessa grunder som katolska präster fått undervisa på kristen TV, och att mormoner välkomnats i vissa karismatiska sammanhang.
Ecumenism och 2025
Det är intressant hur detta passar in i vår tid – efter Charlie Kirk Memorial och allt som händer med ekumeniken. Vad förenar mormonismen och Kingdom Now-teologin bättre än tanken att människor kan bli gudar?
Många karismatiker har lämnat sina gamla samfund och saknar därför förankring i Guds ord. De har inte lärt sig skilja mellan den helige Andes verk och Satans imitationer. Eftersom de tidigare inte upplevt övernaturliga fenomen är deras urskiljning svag. Många av dagens karismatiska ledare kommer från pingstbakgrund, men oavsett tradition – när erfarenhet får större vikt än Guds ord – ökar risken för villfarelse.
Karismatiken, med sin interkonfessionella bredd, är särskilt mottaglig för dominion-teologi. Ordspråket “alla vägar leder till Rom” gäller inte bara antikens kejsare eller påvens makt över västvärlden. Genom den karismatiska rörelsen har katolicismen återfått trovärdighet bland protestanter och andra icke-katoliker – och använder den för att främja enhet.
Eftersom vissa katoliker talar i tungor och visar öppenhet mot karismatiska kristna, sägs det att katolicismen förändras. Att en ny enhet är möjlig – en som saknats sedan reformationen. Man pekar på att karismatiska mässor innehåller kristna sånger och moderna instrument, och tolkar det som att skillnaderna är små. Men denna naivitet utnyttjas av katolska präster som – trots att de talar om kärlek och enhet – vägrar ge nattvarden till icke-katoliker, eftersom dessa inte erkänner påven som sin andliga ledare.
Visst finns det katoliker, även präster, som blivit berörda av den helige Ande och fått en personlig relation med Gud. Men katolicismen som system har inte förändrats. Den är fortfarande en stark politisk struktur, styrd av en hierarki vars mål alltid har varit att upprätta Guds rike på jorden under påvens ledarskap.
Faran mot trons renhet är verklig. Den karismatiska förnyelsen har öppnat dörrar som kan bli svåra att stänga när Satans tecken och under ökar – till den grad att andligt liv eller död hänger på vår urskiljning.
Manifested Sons of God
En av de mest militanta rörelserna som försöker upprätta Guds rike på jorden är Manifested Sons of God. Denna villolära uppstod ur Latter Rain-rörelsen under ledarskap av John Robert Stevens – en lärjunge till William Branham – vars kyrka i Redondo Beach, Kalifornien, länge var rörelsens centrum.
Deras läror är kanske de mest extrema inom Kingdom Now-teologin. De innehåller allt: odödlighet, återupprättade apostla- och profetämbeten, total auktoritet, gudomliggörelse – allt finns där.
Rörelsen kollapsade efter många skandaler som följde dess kultstatus. Men dess anhängare är fortfarande aktiva och sprider läran i smyg till andra kyrkor. Eftersom kopplingen till rörelsen är så pinsam, är det få som öppet erkänner sin tillhörighet – ungefär som en kommunist som förnekar sitt partimedlemskap för att han inte har något medlemskort. Manifested Sons of God-följare förnekar vad de är. Precis som vissa inom NAR (New Apostolic Reformation) förnekar att de ens vet vad NAR är.
Vad avgör sanningen? Det är inte medlemskap – det är vad man lär.
Det spelar ingen roll om någon officiellt tillhör en Manifested Sons of God-församling. Det viktiga är vad de tror och undervisar. Kärnan i denna lära är att “sonskap” kommer genom högre uppenbarelse. Det kristna livet delas upp i mognadsstadier: först är man Guds tjänare, sedan hans vän, därefter hans son – och till slut blir man gudomlig.
Men Bibeln visar att vi redan är alla tre: tjänare, vänner och söner. Paulus och de andra apostlarna kallade sig själva tjänare – aldrig att de slutade vara det för att bli “gudar”. Det finns inget stöd i Skriften för att någon apostel trodde att man kunde bli gudomlig. Amen till det.
Vad säger Skriften egentligen?
Många som inte är lärjungar till John Robert Stevens (rörelsens grundare) undervisar ändå läror som passar in i Manifested Sons of God-mönstret. Det bygger ofta på en särskild tolkning av Romarbrevet 8:19–23: “Ty skapelsens längtan väntar efter Guds barns uppenbarelse... även vi som har Andens förstlingsfrukt suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning.”
Denna text används som grund för läran att syndfrihet leder till odödlighet – och att de som uppnår detta är värdiga att regera i Guds rike.
Kristus och kyrkan – en och samma?
Vissa som påverkats av denna rörelse tror att Jesus inte kommer tillbaka fysiskt. Istället menar de att Kristus och kyrkan smälter samman i natur och väsen – och att kyrkan blir Guds inkarnation på jorden.
Det är därför jag fortsätter att tala om detta. Det finns till och med de som tror att de redan nått fullkomlighet – som Todd White, som sagt att han aldrig syndat sedan han blev frälst. De ser sig själva som andligt utvecklade till en högre nivå.
Men en noggrann läsning av Romarbrevet 8:19 visar att “Guds barns uppenbarelse” handlar om kroppens förlossning – något som inte kan förstås utan 1 Kor 15:51–52: “Vi ska alla förvandlas, i ett ögonblick, vid den sista basunen... och de döda ska uppstå odödliga, och vi ska förvandlas.”
Det är den korrekta tolkningen. Odödligheten kommer vid den sista basunen – inte före. 1 Thess 4:15–17 gör det ännu tydligare: “Herren själv ska komma ner från himlen... och de döda i Kristus ska uppstå först. Sedan ska vi som är kvar ryckas upp tillsammans med dem för att möta Herren i luften.”
Rötterna till Kingdom Now
De flesta Kingdom Now-läror kan spåras tillbaka till Manifested Sons of God. Och inte bara kommer de därifrån – de måste till slut återvända till den ursprungliga läran. Idén är att människan inte behöver dö – genom hemlig kunskap kan hon bli som Gud.
Om rörelsen kommer tillbaka som en organiserad del av kristenheten vet bara Herren. (Paus: Den har redan gjort comeback.)
Men deras inflytande har varit ännu större genom smygande spridning än det hade varit om rörelsen aldrig splittrats. Det är en viktig poäng. De påverkar allt fler kristna som är tillräckligt godtrogna för att tro att de kan bli odödliga genom att “agera andligt”.
Makten lockar
Löftet om att få regera över världen som Guds rättfärdighets verktyg är särskilt tilltalande för stolta människor med “gudmedvetenhet” – de som ser auktoritet som makt, inte som tjänarskap. Och det är just där faran ligger.
Löftet om att styra världen
Löftet om att få regera över världen som Guds rättfärdighets verktyg tilltalar särskilt dem som är fyllda av andlig stolthet – de som ser auktoritet som makt, inte som tjänarskap. Visst är det träffande?
Restoration-rörelsen
Alla Kingdom Now-läror bygger på idén om återställelse. Tanken är att kyrkan sedan första århundradet inte fungerat som Gud tänkt – och därför måste återställas till sitt ursprungliga syfte: att ta herravälde. Det innebär:
Återupprättelse av apostla- och profetämbeten
Återupprättelse av Davids tabernakel – alltså lovsång och tillbedjan
Återupprättelse av kraft, tecken och under
Restoration är en mindre kultisk variant av Manifested Sons of God och tror också på odödlighet genom fullkomning. Därför betonas omvändelse och heligt liv. Och visst – ingen kan invända mot omvändelse och helighet. Men kärnan i restoration är att upprätta Guds rike på jorden – utan Jesu fysiska närvaro. Helighet, förlåtelse och enhet i Kristi kropp ses som nödvändiga steg mot detta mål.
Predikanterna inom restoration framstår ofta som ödmjuka tjänare – de bekänner sina egna synder offentligt och uppmanar andra att rannsaka sina hjärtan. Ett av deras mest citerade bibelord är Matt 7:1: “Döm inte, så blir ni inte dömda.” Men i deras tolkning betyder det att man aldrig får döma lärare – oavsett vad de lär. Vi ska låta den helige Ande döma dem. Visst låter det bekant?
Jag tror att många inom restoration är uppriktiga och ödmjuka, men de har öppnat sig för villfarelse. Många som ropar “Rör inte Herrens smorde” eller “Döm inte” gör det av rädsla – för att deras egna läror inte ska granskas. De ignorerar helt sammanhanget i Matt 7:1, som handlar om hycklande dom – inte om den nödvändiga urskiljning som bevarar trons renhet.
Bibeln uppmanar oss att inte döma dem utanför kyrkan – men att döma dem inom kroppen (1 Kor 5:12, 6:5; Joh 7:24). I Rom 14:10–13 handlar det om att inte döma någon för mat eller dryck – men vi ska döma sådant som blir till fall för andra. Falsk lära hör definitivt dit.
Vi ska inte döma människors hjärtan – men vi ska döma handlingar och läror som leder bort från sanningen. Varför de som fördömer all dom själva dömer dem som dömer – det får de själva svara för inför Gud. Återigen: helighet och enhet är gott. Det ska vi längta efter. Men restoration och dominion-teologi söker inte enhet i tron – utan likriktning under självutnämnda apostlar och profeter.
Reconstruction – dominionteologins intellektuella gren
Reconstruction är den mest intellektuella grenen inom dominion-teologin. Den erbjuder välformulerade argument för att kyrkan ska ta makten över politik, ekonomi, vetenskap, konst – ja, hela samhället – och införa ett teokratiskt styre.
Reconstruction tilltalar tänkande kristna som ser Guds lagar som det enda svaret på världens kaos. Och visst – ingen kristen med sunt förnuft skulle förneka att Guds lag är god. Men utan Jesus på plats för att styra detta teokratiska system, kommer mänsklig svaghet – hur välmenande den än är – att leda till religiös totalitarism.
Jag tror att kristna bör engagera sig i politik och samhällsliv. Vi ska vara ljus och salt. Men vi lurar oss själva om vi tror att någon människa eller grupp kan bli världens frälsare.
Reconstruction har ädla mål – att förvandla samhället och manifestera rättfärdighet – men det kommer att misslyckas. Det betyder dock inte att vi inte kan dra nytta av deras analyser. Många reconstructionister ger skarpa och välgrundade perspektiv på världsläget ur ett bibliskt perspektiv. Det kan vara till stor hjälp – men se upp för surdegen.
Vi ska fortsätta be, strida andligt och ta auktoritet där Gud ger oss det. Men ett teokratiskt styre utan Jesu närvaro bygger på mänsklig visdom – och det är farligt. Ja, den helige Ande kan leda – men han kommer inte att stödja något som inte är i linje med Guds vilja och ord.
Inget teokratiskt rike kommer att upprättas av Gud utan Jesus. Om ett sådant rike ändå uppstår, är det inte Guds rike – utan ett människobyggt tyranni. Bibeln är tydlig: innan Jesus återvänder kommer världens regeringar att präglas av stor ondska (Matt 24, Mark 14, Upp 6–7). Vi kanske inte gillar det – men Guds ord är felfritt.
Frågan är: försöker reconstruction påtvinga människans vilja i Guds namn? Jag tror att det är dit hela dominion-rörelsen är på väg.
Positive Confession – människans gudomliggörelse
Om det finns en dominion-lära som verkligen kännetecknar positive confession-rörelsen, så är det denna: människan blir gud.
Positive Confession – människans ord som makt
Även om många av de tidigare nämnda rörelserna använder liknande teman, har positive confession (även kallad Word of Faith) kommit i förgrunden. Det är paradoxalt: många inom denna rörelse är inte medvetet kopplade till dominion-teologi. De väntar på Jesu återkomst – oavsett om det sker före, mitt i eller efter vedermödan – och tror inte att människans ansträngningar är lösningen.
De skulle förneka att de är eller kan bli gudar. Men i praktiken spelar de ändå rollen som Gud – genom att insistera på att de kan tala fram verkligheter som ännu inte finns, som om de redan vore det.
Det är inte medveten dominion-teologi som gör positive confession så kompatibel – även om många faktiskt är medvetna anhängare. Det är den starka dominion-mentaliteten och den växande undervisningen om människans gudalikhet som kommer att dra en stor del av positive confession-folket in i Kingdom Now-lägret.
Reconstructionist påverkan
Gary North visar i sin bok Unholy Spirits hur rekonstruktionister har påverkat karismatiker – särskilt positive confession-rörelsen – utan att dessa är medvetna om dominion-teologins historiska rötter. Han skriver:
“Vissa karismatiska grupper tror på starka kyrkliga förbund. Rekonstruktionisterna har varit de främsta teologerna bakom det bibliska förbundet. Andra karismatiker predikar ekonomisk framgång och hälsa genom bön och lydnad mot Guds principer. Rekonstruktionisterna har försvarat Guds lags giltighet även i Nya testamentets tid.”
Vissa Word of Faith-karismatiker har börjat predika att Guds löften om framgång inte bara gäller individer – utan även familjer, kyrkor och regeringar. Det är ett stort brott med den traditionella, pessimistiska eskatologin inom fundamentalismen (dispensationalismen).
Dessa ledare har inte medvetet övergett premillennialismen för postmillennial optimism – men begreppet “herravälde” antyder det. Rekonstruktionisterna är de enda protestantiska teologer som öppet predikat postmillennialism efter 1965. R.J. Rushdoony var pionjären.
Därför har rekonstruktionisternas idéer trängt in i protestantiska kretsar som ofta är omedvetna om varifrån dessa teologiska tankar kommer.
Dominion genom ord
Dominion passar perfekt in i positive confession-mallen. Om allt som krävs för att kyrkan ska ta herravälde är att tala och agera i tro – då är problemet bara att få tillräckligt många kristna att göra det.
Men tron som en kraft som vem som helst kan “koppla in sig på” är en princip hämtad från trolldom. Den gör Gud tillgänglig för den som lärt sig rätt formel – och försöker tvinga honom att agera, oavsett hans vilja. Positive confession är inte bön. Det är inte kommunikation med Gud. Det är mental bekräftelse av vad den som bekänner vill ska ske – ofta utan att ens överväga vad Gud vill.
Även om positive confession saknar en tydlig eskatologi, har den etablerat läror som förbereder kristna att acceptera dominion-teologi.
Shepherding Discipleship – auktoritetens skuggsida
Shepherding discipleship-rörelsen, som växte fram under 1960- och 70-talet, visar den extrema auktoritet som sannolikt skulle krävas för att upprätthålla ett teokratiskt styre. Trots allvarliga övergrepp mot den personliga friheten i Kristus, dyker rörelsens tankekontroll fortfarande upp inom Kingdom Now-grupper.
Tidigare ledare från rörelsen har fått ny respekt bland karismatiska ledare. De är skickliga på att forma andras vilja – en färdighet som är avgörande för varje mänskligt försök att upprätta Guds rike. Visst finns ett verkligt behov av bibliskt förankrad lärjungaträning och auktoritet i kyrkan. Men sådan auktoritet måste bygga på tjänarskap – utövad i kärlek och ödmjukhet av mogna troende.
Shepherding discipleship som rörelse blev dock något helt annat: andligt övergrepp genom rädsla och skuld. Den tvingade nyfrälsta in i lydnad under auktoritära ledare. Och inte bara nyfrälsta – även mogna kristna har fallit offer för detta, när bibelord missbrukats för att skapa “andliga täckningar” över varje medlem.
Ett exempel är Efesierbrevet 5:11–14, som används för att övertyga människor om att de måste underordna sig auktoritet – oavsett vad den kräver. Resultatet är utbredda övergrepp.
I extrema fall tvingas människor leva i kommuniteter där de måste lyda sina “herdar” i allt. De får inte gifta sig, arbeta, predika, köpa, sälja eller fatta egna beslut utan godkännande. Livet styrs av religiösa och praktiska plikter. Trötthet eller olydnad möts med hårda straff.
Här kommer den sista delen av denna sektion, förenklad och sammanhängande – redo för Substack eller muntlig framställning:
Shepherding Discipleship – kontroll genom rädsla och skuld
Det har till och med rapporterats om fysisk misshandel för att hålla “fåren” i schack. I en sådan miljö underordnas individens personliga relation till Gud den religiösa gruppens struktur. Man får inte höra från Gud direkt – Gud talar bara genom “herden”.
Om någon lämnar sin herdes “täckning” för att följa sin frihet i Kristus, hotas han med Guds straff: förlust av frälsning, sjukdom, skilsmässa, ekonomisk ruin. Han blir utfryst av gemenskapen och utmålas som en tjänare åt Satan eller något annat nedsättande.
Till och med äktenskapet underordnas relationen mellan herden och hans lärjunge. Det är inte ovanligt att äktenskap bryts när en make utvecklar starkare lojalitet till sin herde än till sin partner.
Alla dessa övergrepp går långt utöver den lärjungaträning som Jesus avsåg. De gör nyfrälsta till lärjungar av människor – inte av Kristus. Shepherding discipleship-mentaliteten tilltalar människans stolthet: de som lyder får själva bli herdar över andra. Så byggs ett brutalt och förnedrande system upp – styrt av rädsla och skuld.
Även om detta är de mest extrema uttrycken, är mentaliteten densamma i hela rörelsen. Och just denna mentalitet är avgörande för Kingdom Now-teologin. För hur ska man annars få stora delar av mänskligheten att underordna sig apostlars och profeters påbud – om inte genom att ingjuta rädsla och skuld?
Ingen vill missa det som verkar vara en rörelse från Gud. Men osäkerhet hos dem som inte är trygga i sin relation till Gud leder till obeslutsamhet – vilket i sin tur gör att de underkastar sig auktoritet, på bekostnad av sin personliga relation till Kristus.
Bakgrunden till rörelsen
Jag kommer att lägga in en kort tvåminutersvideo här av John Collins från Leaving the Message-kanalen om shepherding-rörelsen.
Rörelsen var en destruktiv sekt ledd av Ern Baxter – känd från Baxter-Branham-kampanjerna. Med honom var Bob Mumford, Derek Prince, Don Basham och Charles Simpson. Deras teologi byggde delvis på William Branhams idéer om att pastorer skulle ha total kontroll över sina församlingar.
Året efter Branhams död 1965 bildade de fem ett företag för att fånga upp efterdyningarna av Branhams personkult. Det hette först Holy Spirit Teaching Mission, men blev senare Christian Growth Ministries.
1974 började de aktivt sprida en kombination av Branhams auktoritära teologi och sina egna idéer. De lärde att alla troende måste underordna sig en herde för att kunna bli lärjungar och fostras i det kristna livet. Detta spreds snabbt inom den karismatiska rörelsen och ett auktoritärt pyramidliknande system växte fram.
Nya ledare rekryterades och underordnade sig de ursprungliga fem. De kallade detta förbundsrelationer. Vanliga medlemmar manipulerades att tro att de behövde ett “andligt täckande” från mellannivåns ledare.
På 1980-talet hade rörelsen uppemot 100 000 medlemmar. Deras tidning New Wine användes för att främja de fem ledarna och deras “försvarare”. Ern Baxter, som tillbringat mycket tid med Branham, försökte strategiskt distansera sig från Branham-kulten genom att säga att även om Gud verkade genom Branham, så var frukterna av hans tjänst inte vad de borde ha varit.
Du kan läsa mer om detta på william-branham.org.
Inbyggd rädsla och skuld
Användningen av rädsla och skuld för att få människor att lyda självutnämnda auktoriteter är inte unikt för shepherding-rörelsen. Det är ett återkommande mönster i många dominion-orienterade rörelser
Rädsla och skuld – en gemensam nämnare
Om vi analyserar varje rörelse som är relevant för Kingdom Now-teologin, ser vi att rädsla och skuld är centrala byggstenar i deras strukturer. Alla underordnar individens personliga relation till Kristus under religiösa ledare och deras påbud.
Låt oss kort sammanfatta hur detta yttrar sig i de rörelser vi redan gått igenom:
Identity: Rädsla och skuld är grundläggande i varje rasistisk, auktoritär struktur – särskilt där paramilitära metoder används för att skapa hat och hot om våld.
Manifested Sons of God: Extrem rädsla och skuld drabbar dem som inte strävar efter fullkomning – eftersom detta ses som nödvändigt för att Guds rike ska kunna upprättas.
Restoration: En stark fördömelse av att döma andra skapar skuld hos dem som ifrågasätter läror – även när det gäller synd och doktrinär villfarelse. Resultatet blir rädsla för att misshaga Gud.
Reconstruction: Skuld uppstår hos dem som inte engagerar sig i att försöka upprätta Guds rike genom politik och samhällsstrategier.
Karismatisk förnyelse: Skuld läggs på dem som tvekar inför att förenas med andra vars läror strider mot Skriften. Det leder till rädsla för att hindra enhet – och rädsla för människors reaktioner om man talar ut mot fel.
Positive Confession: Rädsla för att Gud inte kommer att svara om man inte talar och agerar på ett visst sätt. Skuld över att ens tro är otillräcklig om böner inte besvaras som önskat.
En skiss – men en träffsäker sådan
Dessa är kortfattade men träffsäkra beskrivningar av hur religion, när den bygger på rädsla och skuld, har trängt in i den moderna kyrkan. Den kristnes personliga relation till sin Frälsare är en helig förtroendegåva – något som ska vårdas och stärkas genom undervisning och vägledning från församlingens äldste.
Visst är den gemensamma trosuttrycket viktigt för kyrkans liv. Men det livet är bara så starkt som varje enskild länk i den gemensamma kedjan. När individen underordnas den kollektiva kroppen på bekostnad av sin egen relation till Kristus, försvagas kyrkan – både i sin förmåga att stå emot villfarelse och mot världens onda inflytande.
Janne Ohlin - Göteborg: Jag är rädd för att villfarelsen är så stark och listig att många kristna kommer inte att kunna står emot den. Tiden är över vi kan inte längre sticka huvudet i sanden och låtsas vi inte ser.