KINGDOM THEOLOGY- Part 2

Sammansatt på Svenska

Del 2 av Kingdom Theology handlar om “Latter Rain”-rörelsen och dess nyckelpersoner: Franklin Hall, William Branham, Sharon Brethren och George Warnock. Dessa figurer har haft stor påverkan på dagens karismatiska kristendom.

År 1946 grundade Franklin Hall ett center för daglig bön och fasta i San Diego, tillsammans med Jack Walker (far till barnpredikanten “Little David” som påstods levitera). Fasta som väg till väckelse spreds snabbt inom pingströrelsen. Andra medgrundare var bl.a. Katherine Colemans man, Stanley Comstock, Earl Ivy, Tommy Baird och Halls bröder Delbert, Harold och Virgil.

Enligt Hall fastade många i veckor – en kvinna, Mary Somerville, i 83 dagar utan mat. Hon dansade och sprang, “berusad av den Helige Ande”. Hall hävdade att över 1 000 blev frälsta första året, och att människor blev helade genom fasta och bön. Han beskrev även “helig eld och rök” som fick brandkåren att rycka ut – vissa brandmän blev frälsta på plats.

För att sprida budskapet sålde Hall och hans fru Helen sina tillgångar och tryckte miljontals traktater. Detta sägs ha bidragit till helandeväckelsen på 1940–50-talet. Hall skrev boken Atomic Power with God through Fasting and Prayer, som fick stort inflytande inom pingstvärlden

Franklin Hall blandade kristen tro med astrologiska och ockulta idéer. Han kopplade t.ex. stjärntecknet Skorpionen till döden och sexualitet, och menade att Jesus – som domaren och livgivaren – “drar ut stinget ur döden”. Vissa inom Kingdom Theology tolkar zodiaken som en bild av evangeliet, men detta är en farlig väg. Zodiaken är en babylonisk konstruktion utan stöd i Bibeln. Att försöka förena Guds ord med ockult vetenskap är att gå vilse.

Hall hävdade att “Vattumannens tidsålder” började 1848 – en nyandlig idé om mänsklighetens evolution mot odödlighet. Han förutsade att denna tidsålder skulle nå sin fulla manifestation runt år 2000.

Hans texter är fyllda med märkliga påståenden. Han skrev att “övervinnande heliga” kommer att vara klädda i en “immortalitetens gnistrande substans” som gör rymdfärder möjliga. Dessa heliga ska kunna flyga in i Jesu “molneldskropp” och till slut bemästra “Helige Andes rymdflygning”. Han menade att Jesus lärde vissa lärjungar att övervinna gravitation genom att förändra sina matvanor – att äta “odödlighetens meny”.

Hall talade om “reverse energy empowerment” – att människor fyllda med Jesu kroppsliga kraft skulle kunna springa uppför väggar, gå upp och ner, och vara osårbara. Han hänvisade till Joel 2:3–11 som stöd. I sin bok *Formula for Raising the Dead* varnade Hall att den endast var för “mycket avancerade Helige Ande-människor” som redan läst fyra av hans tidigare böcker. Trots den tydliga ockulta prägeln på hans läror, har många kända predikanter – särskilt inom helandetjänster – hävdat att Hall var avgörande för deras andliga genombrott.

Eftersom Hall lade grunden för många senare rörelser inom neopentekostalismen, är det viktigt att granska varje tjänst som bygger på hans inflytande.

NAR tror ju att man skall få hjälp ifrån de döda som gått före (“Moln av Vittnen)
Hur är det möjligt att man kan följa en sådan här sjuk rörelse?

**William Branham**

På William Branhams pyramidformade gravsten i Jeffersonville, Indiana, finns inskriptioner av de sju kyrkorna i Uppenbarelseboken – från Efesus (början av kyrkans tidsålder) till Laodicea (slutet). På motsatt sida finns namn på sju män som anses ha påverkat kyrkans historia: Paulus, Irenaeus, Martin, Columba, Luther, Wesley och Branham.

Inom Kingdom Theology ses dessa som reformatorer för varje kyrkoepok. Branham betraktas av många som den största profeten för den sista kyrkoepoken. År 1948 blev han känd för sin undervisning om “Guds sjunde kyrkoålder” – den sista rörelsen innan Guds rike manifesteras på jorden.

Branham, tidigare baptistpastor, blev pingstvän och influerades starkt av Franklin Hall. Han baserade sin teologi på Joel 2:23 och Uppenbarelseboken 2–3, där Jesus talar till de sju kyrkorna i Mindre Asien. Många nutida profeter inom den nyapostoliska rörelsen refererar ofta till Branham som en stor profet.

**Sharon Brethren och George Warnock**

Sharon Brethren var en grupp kristna ledare och lärare som samlades kring Sharon Bible School i North Battleford, Saskatchewan, Kanada. År 1948 blev denna plats centrum för den framväxande Latter Rain-rörelsen. Rörelsen uppstod efter att ledarna där hade tagit del av Franklin Halls undervisning om fasta och bön, och efter att de själva upplevt profetiska manifestationer under en period av intensiv bön.

Sharon Brethren betonade:
- Apostoliskt ledarskap och återupprättandet av “de fem tjänstegåvorna” (Ef 4:11)
- Handpåläggning för att överföra andliga gåvor
- Profetiska ord som vägledning för individ och församling
- Ett starkt fokus på enhet, väckelse och förberedelse för Guds rike

George Warnock, som arbetade nära Sharon Brethren, skrev 1951 boken *The Feast of Tabernacles*. Den blev en nyckeltext för Latter Rain-rörelsen. Warnock tolkade de gammaltestamentliga högtiderna som profetiska bilder av kyrkans utveckling – där Lövhyddohögtiden symboliserar den sista stora andliga skörden innan Jesu återkomst.

Warnocks teologi innebar:
- Att kyrkan skulle nå “full mognad” före Jesu återkomst
- Att Gud skulle resa upp en “övervinnande armé” av heliga som manifesterar Kristus på jorden
- Att den traditionella kyrkostrukturen skulle ersättas av ett profetiskt och apostoliskt ledarskap

Liksom Hall och Branham blandade Warnock bibliska teman med mystiska och ibland spekulativa idéer. Hans inflytande märks än idag i många karismatiska och nyapostoliska sammanhang, särskilt där man talar om “manifested sons of God”, “dominion theology” och “apostolic reformation”.

**William Branham – kontroversiell profet och helandeförkunnare**

Branham lärde att de sju “änglarna till kyrkorna” i Uppenbarelseboken var män som Gud rest upp genom historien för att ge ny uppenbarelse. Han ansåg sig själv vara ängeln till Laodicea – den sista kyrkan i ändens tid. Enligt hans tolkning av Joel 2:23 var “latter rain” den pingstväckelse han själv representerade. Han såg detta som Guds löfte att återställa kyrkan från “denominationalism”, vilket han likställde med vilddjurets märke.

Branham förnekade att han trodde på “oneness”-läran, men undervisade ändå att Gud är en person som uppenbarar sig som Fadern, Sonen och Anden – inte tre personer i en gudomlig treenighet. Han kallade treenigheten för en babylonisk konstruktion som härstammar från katolicismen.

Han menade att Guds ord finns i tre former:
- Skriften
- Zodiaken
- Egyptens pyramider

Zodiaken och pyramidteorin hade tidigare förts fram av Franklin Hall och E.W. Bullinger (*The Witness of the Stars*, 1893). Branham trodde att pyramiden i Giza byggdes av Gud, kanske genom Enok – en idé som även finns hos vissa Jehovas vittnen-avknoppningar.

Trots sin enkelhet och hängivenhet hade Branham en djupt problematisk syn på kvinnor. I en predikan uttryckte han hat mot kvinnor och sa att de “inte var värda en ren kula”. Han erkände att han fortfarande kämpade med dessa tankar.

Detta låg till grund för hans “serpent seed”-lära, där han påstod att Satan hade en sexuell relation med Eva, vilket resulterade i Kain. Han lärde att ondskan förs vidare genom kvinnor som bär “ormens säd”. Detta strider mot Bibelns tydliga ord i 1 Mos 4:1 där Adam är far till Kain.

Branhams kvinnohat ledde till en strikt moralpredikan, särskilt om kvinnors klädsel, och kan ha påverkat hans syn på skilsmässa.

**Övernaturliga upplevelser och helandetjänst**
Branham föddes 1909 i fattigdom i Kentucky. Enligt hans egen berättelse syntes en halo över hans spädbarnskropp vid födseln – något som tusentals påstås ha sett, och som sägs ha fångats på foto under en kampanj i Houston 1950.

Vid tre års ålder hörde han för första gången “rösten”, som vid sju års ålder sa: “Drick inte, rök inte, och befläcka inte din kropp – du har ett uppdrag.” Denna röst följde honom hela livet och identifierades senare som en ängel som styrde varje aspekt av hans liv. Under helandemöten föll Branham ofta i trance, och sade att det var ängeln – inte den Helige Ande – som utförde helandet. Han lade händerna på sjuka, kände hetta i sina händer, och visade en förbluffande förmåga att känna till detaljer om människor han aldrig träffat. Enligt vissa berodde detta på att han använde förbönskort för att samla information – något som granskats av forskaren John Collins.

Branhams metoder, särskilt att påstå sig kunna överföra den Helige Ande genom handpåläggning, mötte stark kritik från Pingstförsamlingarna i Kanada.

**William Branham – inflytande, kontroverser och arv**

Branhams metoder – särskilt att överföra den Helige Ande genom handpåläggning – blev en källa till konflikt mellan Latter Rain-rörelsen och etablerade pingstsamfund. Dessa höll fast vid att man måste “vänta i bön” för att ta emot Anden. Trots sina kontroversiella läror och märkliga helandemetoder blev Branham mycket populär, särskilt bland ledare som:

- Deemos Shakarian (grundare av Full Gospel Businessmen’s Fellowship International)
- Oral Roberts
- W.V. Grant
- A.A. Allen
- Gordon Lindsay (Christ for the Nations)
- O. Jaggers
- George Warnock
- Franklin Hall

Många såg honom som apostel och profet, även om hans läror ofta avvek från klassisk kristendom. Under 1950-talet började hans popularitet dala, särskilt efter att han upprepade gånger sade “Så säger Herren” för att legitimera sina egna doktriner. Fler och fler pingstförsamlingar blev tveksamma till att låta honom predika.

Ändå är det tydligt att Branham hade stor påverkan på neopentekostalismen. Hans helandetjänst – ofta spektakulär – gav trovärdighet åt hans budskap. Full Gospel Businessmen’s Fellowship International blev hans främsta plattform. År 1961 skrev deras tidning:

“I Bibelns dagar fanns profeter och sierskor. Men ingen av dem hade en större tjänst än William Branham.”

Det är viktigt att notera att Branham ofta undervisade annorlunda som gästtalare än i sin egen församling, Branham Tabernacle, där han kände sig fri att dela sina mer extrema läror. Mot slutet av sin karriär blev hans offentliga undervisning alltmer kontroversiell, och han bjöds in mer sällan.

**Död och eftermäle**
Branham dog tragiskt i en bilolycka i Arizona, påkörd av en berusad förare. Han låg i koma i sex dagar och avled på julafton 1965. Händelsen skakade pingstvärlden. Vänner som Oral Roberts, Deemos Shakarian och T.L. Osborne uttryckte sin sorg.

Shakarian skrev:
“Reverend Branham sade ofta att den enda gemenskap han tillhörde var Full Gospel Businessmen’s Fellowship International. Han reste långa sträckor för att hålla sina åtaganden. Hans tjänstvilliga anda var en inspiration.”

Vissa av Branhams anhängare trodde att han kom i Elias ande. Några trodde till och med att han var Gud, född av en jungfru, och förväntade sig att han skulle uppstå efter tre dagar. Fem dagar efter sin död begravdes han under en pyramidformad gravsten. Även om hans kropp fortfarande ligger i graven, har hans ockulta syn på helande spridits vidare av hundratals predikanter – i varierande grad.

**Mörka kopplingar**

Det är viktigt att känna till att Branham hade kopplingar till Ku Klux Klan. Hans kampanjchef var “Imperial Wizard” i Knights of the Flaming Sword – en gren av Klanen. Branham var också mentor till Jim Jones, ledaren för Peoples Temple, som senare låg bakom massmordet i Jonestown. En annan av Branhams följare, en tysk barnmisshandlare, grundade Colonia Dignidad i Chile – en sektliknande koloni som fungerade som nazistisk tortyrläger, med kopplingar till Branhams rörelse.

**Sharon Brethren – väckelse, självständighet och sektbildning**
Hösten 1947 samlades George H. Hawtin och Percy G. Hunt, båda tidigare pastorer inom Pentecostal Assemblies of Canada, med pastor Herrick Holt i North Battleford, Saskatchewan. Holt hade redan grundat ett barnhem och en skola som nu expanderade till en gård på över 1 000 tunnland. Med sig tog Hawtin och Hunt 70 studenter från Bethel Bible Institute, där de tidigare undervisat.

Holt predikade att Gud skulle göra “något nytt”, enligt Jesaja 43:18–19. Sharon-gruppen påverkades starkt av William Branhams undervisning, särskilt efter att några av dem deltagit i hans kampanjer. De tog med sig hans läror tillbaka till Sharon – ovetande om att detta skulle göra deras verksamhet till centrum för Latter Rain-rörelsen.

En annan viktig influens var J. Stiles bok *The Gift of the Holy Spirit*, som lärde att den Helige Ande kunde tas emot genom handpåläggning – utan lång väntan i bön. Franklin Halls bok *Atomic Power with God through Fasting and Prayer* blev också avgörande. Ernest Hawtin skrev: “Sanningen om fasta var en avgörande faktor för väckelsen. Vi började praktisera fasta direkt efter att ha läst Halls bok.”

Den 11 februari 1948 profeterade en ung kvinna vid bibelskolan att en stor väckelse var nära. Nästa dag föll den Helige Ande med kraft. Väckelsen präglades av djup omvändelse, fasta och bön. Nyheten spreds snabbt, och människor kom från hela världen för att ta del av kraften.

**Självständighet och konflikt**
Sharon-rörelsen ville undvika att bli en ny kyrkodenomination. George Hawtin var särskilt tydlig med att kyrkans enhet var avgörande för dess återupprättelse. Han uppmuntrade bildandet av självständiga lokala församlingar – något som blev ett kännetecken för Latter Rain. Detta ledde till att många nya, oberoende kyrkor bildades utan koppling till etablerade samfund, vilket skapade spänningar.

En stor konfliktpunkt var läran om nutida apostlar och profeter. Sharon-gruppen lärde att Gud fortfarande reser upp sådana ledare. I juni 1948 skrev Hawtin i Sharon Star att ingen kyrka har rätt att utöva auktoritet över en annan. Men i praktiken reste Sharon-ledare runt som “presbyterier” och profeterade direkt över människor – ofta med stark påverkan på deras livsval.

Jag minns själv dessa resande profetteam – de kom in i kyrkor och profeterade över människor. Det var en intensiv atmosfär.

Trots sin betoning på självständighet blev Sharon-gruppen alltmer sektliknande. De lärde att ingen undervisning var giltig om den inte kom från dem. De vägrade gemenskap med andra kristna och ansåg sig vara de enda förmedlarna av Guds sanning. Att bli en “övervinnare” krävde lydnad till deras auktoritet.

Till slut blev även några av deras egna apostlar och profeter desillusionerade. En av dem, Reg Lazelle, skrev: “Vid det första lägermötet blev du medlem i Kristi kropp genom Anden – även om du sade att du inte var det. Ingen människa kunde sätta dig i eller ta dig ur.”

**Sharon Camp Meeting och George Warnock – teologin för den sista tiden**
En viktig händelse i Sharons historia var campmötet den 7–8 juli 1948. Tusentals människor från Kanada och USA samlades i hopp om att få ta emot något särskilt från Gud. Besökare från minst 20 delstater deltog – och det var här den stora Latter Rain-rörelsen exploderade.

Efter detta spreds rörelsen snabbt, och Sharon blev snart bara ett av flera undervisningscenter. Enligt forskaren Richard Riss fanns redan före väckelsen vissa av rörelsens kännetecken – såsom handpåläggning och erkännande av apostlar och profeter – på platser som Elim Bible Institute i New York. Elim hade inte haft kontakt med Sharon före väckelsen, men blev ändå en viktig bärare av neopentekostal undervisning.

Till skillnad från tidigare väckelser där tungotal eller helande var centralt, blev profetia det mest utmärkande för Latter Rain. Sharon gav rörelsen fart, men Elim har fortsatt att påverka kyrkan än idag – medan Sharon-gruppen till stor del fallit i glömska.

**George Warnock och “The Feast of Tabernacles”**

Bland deltagarna vid Sharon-mötet 1948 fanns George Warnock, tidigare sekreterare åt Ern Baxter – en nära medarbetare till William Branham. Under mötet nämnde läraren James Watt att Israels tredje högtid, Lövhyddohögtiden, ännu inte uppfyllts. Detta grep tag i Warnock, som började koppla högtiden till kyrkans sista tid och återupprättelse.

År 1949 flyttade Warnock till Sharon och började arbeta i bibelskolan och församlingen. 1951 skrev han boken *The Feast of Tabernacles*, där han lade fram en teologi för Latter Rain och dess efterföljare. Han lärde att kyrkan snart skulle fullborda Guds högtider genom helgade troende som tar herravälde över jorden.

Enligt Warnock symboliserar Israels tre högtider – Påsk, Pingst och Lövhyddohögtiden – hela kyrkans tidsålder:

- Påsk: Jesu död

- Pingst: Andens utgjutelse

- Lövhyddohögtiden: De heligas förvandling till “Guds söner” som träder in i odödlighet och upprättar Guds rike på jorden

Han lärde att detta sker genom kyrkans enhet – där alla “tar på sig Kristi sinne” och tänker, säger, tror och bekänner samma sak. Vad vi ska tänka och säga kommer att meddelas av apostlar och profeter. Denna enhet kräver lydnad, inte nödvändigtvis doktrinell överenskommelse – förutom med dem som definierar enheten.

**Latter Rain lever vidare**

Många av Latter Rain-rörelsens läror lever kvar genom inflytelserika personer och grupper som fortfarande är aktiva. Även om rörelsens namn verkar ha försvunnit, har dess idéer återuppstått under nya namn – särskilt inom den nyapostoliska reformationen. Effekten på de stora pingstsamfunden var begränsad fram till mitten av 1950-talet, då Assemblies of God började konfrontera rörelsens extrema inslag. Trots detta förlorade flera samfund både pastorer och medlemmar till Latter Rain.

Idag växer rörelsens inflytande inom både traditionella och karismatiska sammanhang. Ett nätverk av lärare och organisationer sprider lärorna via kristen media – ofta under nya etiketter, men med samma teologiska kärna.

Janne Ohlin - Göteborg: Hoppas ni ser allvaret i dessa läror för de öppnar upp för extra bibliska uppenbarelser som smälter rakt in i New Age.