Medan Erdogans ord hittills ofta har misstolkats i väst som bara retorik, bör man titta på Turkiets militära närvaro på kartor. Jag uppmuntrar människor att googla detta själva, även om de inte nödvändigtvis tror på FDD:s forskning. De bör titta själva, för det kommer att bekräfta det vi varnar för.
I dag har jag ett utmärkt klipp från experterna på FDD om Turkiet. Jag måste erkänna att om du, liksom jag, följer bibelprofetior och särskilt profetior som Hesekiel 38, och förstår Turkiets roll i ändetiden, då är det häpnadsväckande att höra experter tala på detta sätt om Turkiet och Syrien. Som kristna har vi vissa förväntningar utifrån profetior som Hesekiel 38, och det är verkligen slående att höra detta.
Låt oss tala om vad Turkiet gör i Syrien just nu. Vi har diskuterat detta tidigare med flera olika personer: Syriendexperter och Turkietexperter. Jag är mycket oroad över Turkiets inblandning i Syrien. Vi hör om vapensystem, rådgivare och legosoldater. Är Syrien i praktiken på väg att bli ett turkiskt sanjak, ett slags turkiskt guvernement? Är det detta som sker?
Det verkar så. Låt mig ge ett tydligt exempel. Turkiets försvarsstabschef, den högste generalen med ansvar för den turkiska militären, sade för ett par veckor sedan: ”Vi lämnar inte Syrien, och om vi gör det, kommer det att ske vid en tidpunkt som vi själva väljer.” Det är i princip exakt det vi länge har varnat för, nämligen att Turkiet håller på att bli en permanent ockupationsmakt inne i Syrien.
Vi vet att Turkiet har någonstans mellan 20 000 och 30 000 reguljära soldater i norra Syrien. Vi vet också att rester av de miliser som Turkiet stödde under det syriska inbördeskriget, jihadistiska miliser under paraplyet den så kallade Syriska nationella armén, fortfarande i praktiken rapporterar till Erdogan och följer Turkiets linje. Det är ett problem.
Vi vet också att Turkiet fortfarande är intresserat av att beväpna, utrusta och träna den så kallade syriska militären, som i hög grad består av olika jihadistiska element. Samtidigt förbereder sig USA på att dra ner hela sin militära närvaro i området. Vi tror därför att Turkiet i praktiken kommer att kontrollera säkerhetsapparaten, om man ens kan kalla det så, i ett enat Syrien.
Problemet är att vi vet att turkarna har en stor konflikt med de syriska kurderna under SDF:s fana. När USA väl drar sig tillbaka kan turkarna känna att de inte längre behöver gå varsamt fram med dessa grupper. Om kurderna kräver mer än vad de redan har fått, kan Turkiet helt enkelt köra över norra Syrien och hjälpa till att destabilisera området genom att starta ett nytt krig där.
Då har vi ett verkligt problem, eftersom ingen kommer att vara i position att säga åt Turkiet att stanna. USA kommer inte att vara närvarande där. Om det dessutom pågår ett krig i Iran, kommer ingen att bry sig. Lägg därtill att Turkiets ambassadör i praktiken säger åt dem att göra vad de vill, och det ser ut som om detta blir amerikansk utrikespolitik. Donald Trump har dessutom en nära relation med Erdogan, och han kommer sannolikt inte att ingripa.
Vi följer alltså Syrien mycket noggrant och tittar särskilt på det turkiska inflytandet. Jag är fortsatt mycket oroad. Men det finns ett annat område som mer och mer hamnar på radarn. Ni har kanske redan sett att Erdogan inte alls tyckte om när Israel i december erkände Somaliland. När vi nu tittar på Turkiets närvaro ser vi att landet har ett avtryck inte bara i Östafrika utan över stora delar av Afrika.
Vissa kanske frågar varför vi ska bry oss om vad som händer på Afrikas horn. Svaret är att de problemhärdar vi ser i Mellanöstern nu börjar spela ut i realtid även där. Den geopolitiska rivaliteten och konkurrensen om att bli den ledande makten i Mellanöstern har nu flyttat in i ett nytt slagfält på Afrikas horn, särskilt mellan Turkiet och Israel genom stater som Somalia och Somaliland.
Vi vet att Turkiet har en mycket stor militär och politisk närvaro i Somalia. De har en framskjuten militärbas där. De tränar och hjälper till att utveckla den så kallade somaliska militären. Förra veckan gav de Somalia en flotta av M60-stridsvagnar och lär dem nu att använda dem. Utöver detta har Turkiet, om man kan tro det, även en rymdhamn där.
I flera afrikanska stater i Sahel finns dessutom turkiska försvarsattachéer. Där finns också det privata militära kontraktsföretaget SADAT, som är en islamistisk aktör och som öppet säger sig vilja sprida islamisk revolution till likasinnade länder i världen. Det står på deras egen webbplats, för den som vill undersöka saken. Man kan fråga sig vad syftet är. Syftet verkar vara att Turkiet bedriver en slags fostringsoperation gentemot afrikanska stater med muslimsk majoritetsbefolkning. Man försöker forma dem i en antisemitisk och anti-västlig berättelse på geografiska platser där sådana känslor tidigare inte fanns på samma sätt.
När Israel erkände Somaliland blev Somaliland därför ett mål för Turkiet, liksom andra likasinnade länder som Turkiet försöker forma. Turkiet vill etablera ännu ett område som kan omringa, begränsa och hålla tillbaka Israel.
Innan han fortsätter vill jag bara påminna om att söder om Israel, i den allians som beskrivs i Hesekiel 38, finns fortfarande länder som Libyen och Sudan med i bilden tillsammans med Ryssland, Turkiet och Iran. Ha det i åtanke när han förklarar detta om Nordafrika, men också potentiellt Cypern och Grekland. Ingen har någonsin anklagat Erdogan för att tänka kortsiktigt. Det är tydligt att han har en vision för att projicera turkisk makt in i Nordafrika. Vi vet att han redan gör framsteg i länder som Libyen, och kanske i viss mån Tunisien och Marocko. Man kan se vad han har gjort i Nordafrika, men nu ser man honom röra sig söderut, mot Sahel och djupare in i Afrika.
SADAT är en skrämmande organisation. Vi kommer att fortsätta följa den.
Om vi breddar perspektivet och talar om det större nyosmanska projektet, då ser vi redan Turkiets närvaro på flera håll. De försöker etablera mer närvaro i Gaza. Israel står emot, men Turkiet har redan gjort betydande inbrytningar genom Hamas. De förblir en viktig beskyddare av Hamas. Vi hör också om turkiskt inflytande i Libanon genom Hizbollah. Vi vet att de har stark närvaro i Syrien, som nästan är en fullskalig ockupation. Vi vet att de finns i norra Irak, där de bekämpar kurderna som de ser som ett hot. Vi vet att de har en bas i Qatar. Nu ser vi dem över hela Afrika. De har också fotfästen i länder som Tyskland och Bosnien.
Detta är ett land som många inte tidigare tänkte på som en aktör med regionala eller globala ambitioner. Men är det detta vi nu ser? Är det globala ambitioner? Tänker de verkligen att detta är Turkiets ögonblick?
På FDD följer vi detta mycket noggrant. Jag säger det utan att vara ödmjuk. Vi följer det. Tyvärr har USA och Europa sovit vid rodret alldeles för länge. Det vi beskriver är inte sagor eller falska varningssignaler. Det är saker som redan är kända.
Ta exemplet Somaliland. Det är den första tydliga motstöt som Israel varit villigt att ge Turkiet för att störa deras expansionistiska spel. Fram till nu, sedan den 7 oktober, har Turkiet kunnat agera på flera fronter: ockupera militära positioner i Syrien, göra fräcka drag för att potentiellt hjälpa Hizbollah och expandera sina marina ambitioner i Medelhavet.
Israel verkar i praktiken säga: vi vet inte om Turkiet är en rival, konkurrent eller fiende. Men Erdogan slösar ingen tid. Dessa expansionistiska rörelser är absolut verkliga, och de kommer inte att upphöra inom kort. Även om Erdogan skulle dö eller lämna makten och hans son eller någon annan tar över, kommer Turkiet inte att slösa tid.
När det gäller Iran vill Turkiet helst att regimen i Teheran ska sitta kvar vid makten. De vill att regimen fortsätter existera så att Turkiet kan dra nytta av Irans nätverk av ombud för att fortsätta destabilisera Israel och andra makter som de inte är nöjda med.
Men om regimen faller hör vi nu trovärdiga rapporter om att den turkiska militären är redo att etablera en ny buffertzon inne i Iran, precis som de gjorde i Syrien. Det finns material online som visar hur förberedd den turkiska militären är för detta.
Ja, vi bör vara oroade. Erdogans ord har hittills i väst ofta missförståtts som bara retorik, men titta på Turkiets militära närvaro på kartor. Jag uppmuntrar människor att googla detta själva. Även om de inte tror på FDD:s forskning, bör de titta själva, för det kommer att bekräfta det vi varnar för. Turkiet slösar inte tid. Erdogan ligger två steg före.
På FDD försöker vi se runt hörnet. Om regimen i Iran försvagas kraftigt eller faller, ser vi bara ett land som både har kapaciteten och viljan att försöka fylla tomrummet. Med kapacitet menar jag förmågan att projicera makt självständigt genom sin egen militär, men också genom ombud. Det handlar om turkarna. Det handlar om denna regim.
Jag vet inte om det finns en verklig möjlighet att förändra Turkiets riktning genom kommande val, men vi måste hoppas, eftersom det vi ser just nu är mycket farligt.
Det var klippet från FDD om Turkiet. Det fanns en del äldre information där, men helhetsbilden om Turkiet är det viktiga. När det gäller Hesekiel 38 och var vi befinner oss, tror jag att vi alla kan vara överens om att Turkiet är redo. Landet sitter i princip där och väntar på att detta ska spela ut.
När det gäller Iran verkar landet, såvitt jag kan förstå från experter som FDD och andra som försöker ge balanserade analyser, vara svårt skadat. Målen har i stor utsträckning uppnåtts. Nästa fråga gäller lagret av uran. Därefter kommer frågan om Hizbollah. Vi vet att man arbetar med detta, men i slutändan behöver Hizbollah hanteras till den punkt där de i praktiken inte längre utgör något hot mot Israel. Därefter kommer frågan om huthierna. Om du frågar mig tvivlar jag starkt på att USA och Israel bara kommer att låta dem sitta kvar där. Men vi får se hur det utvecklas.
Huthierna ger Iran ett påtryckningsmedel över Röda havet. Det blir därför intressant att se om Trump och Netanyahu kommer att låta Iran behålla den hävstången genom huthierna i utbyte mot en period av lugn för Israel före Hesekiel 38. Idealiskt sett skulle man vilja se att även huthierna begränsas på något sätt. Sedan återstår förstås Gaza och Hamas. Jag tror att allt detta kommer. Men politik tar tid, och Iran kommer sannolikt att försöka dra ut på saker, som de alltid gör. Iran försöker alltid förhala. Vi får se hur allt utvecklas, men det rör sig fortfarande framåt mot den riktning där vi tror att detta är på väg. Det råder ingen tvekan i mitt sinne. Vi får tålmodigt se hur allt detta spelar ut.
/ Janne
