Grunden 1 Johannes 1: 1-4
Bibeltext med kommentarer
SOUNDCLOUD HÄR
Jag har känt maningen ett tag att skriva ren bibeltext med kommentarer. När jag nu ser denna förvirring som råder måste jag bara göra det. Vi måste gå tillbaka till grunden vad tror vi egentligen på? Är du ute på internet kryllar det bara av falska budskap och jag tror att det även finns en massa vargar därute som jagar lärjungar och följare.
5 Mos 13:1 Om en profet eller en som har drömsyner träder fram hos dig och han ger dig något tecken eller under, 2 och sedan detta tecken eller under som han talat med dig om inträffar och han då säger: “Låt oss följa andra gudar, gudar som du inte känner, och låt oss tjäna dem”,
1Joh 1:1 Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi skådade och med våra händer rörde vid - om Livets Ord är det vi vittnar. 2 Ja, livet uppenbarades, vi har sett det och vittnar om det och förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och uppenbarades för oss. 3 Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall ha gemenskap med oss. Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus. 4 Och detta skriver vi för att vår glädje skall vara fullkomlig.
All uppenbarelse = Ljus EF 5:14
Det eviga livet = Motsatsen till Död så det är rättfärdigheten genom Tron
De inledande orden ”Det som var från begynnelsen” knyter an till Johannesevangeliet, som öppnar med orden ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.” Detta antyder att mottagarna av brevet redan var bekanta med det tidigare skrivna evangeliet. Brevet är alltså riktat till människor som redan tror på evangeliets budskap och som genom tron på Jesus som Kristus, Guds Son, har fått liv i hans namn. Johannes syfte med brevet är inte att kalla icke-troende till tro, utan att föra troende in i gemenskap med varandra: ”Det vi har sett och hört förkunnar vi också för er, för att ni ska ha gemenskap med oss” (v.3).
I vers 1 beskriver Johannes sin personliga erfarenhet av evangeliet och bygger upp mot en höjdpunkt. Först hörde han budskapet – vilket stämmer med Paulus ord: ”Tron kommer av predikan, och predikan i kraft av Kristi ord” (Rom. 10:17). Därefter såg Johannes Ordet med egna ögon. Synintryck gör ofta starkare intryck än hörseln. Att se är bevis för verklighetens synlighet. Johannes säger: ”Jesus Kristus är verklig!”
Han använder två olika grekiska verb för att uttrycka sina synintryck: Horao (att stirra, att se) och Theaomai (att betrakta noggrant). Det ena är att se med ögonen, det andra att se med hjärtat. ”Våra händer har rört vid” visar på en ännu större verklighet. Att röra vid något tar bort varje tvivel om dess existens. När Tomas tvivlade på uppståndelsen sade han: ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i dem och föra handen i hans sida, så tror jag det inte” (Joh. 20:25). Det stora miraklet i Johannes vittnesbörd är inte att han rörde vid Jesus – det gjorde många – utan att han medvetet insåg att den han rörde vid var Guds uppenbarelse i mänsklig gestalt.
I vers 2 använder aposteln starka ord: ”Livet blev uppenbarat!” Detta liv hade tidigare varit dolt. Miljoner människor hade levt utan att känna det verkliga livet. Än idag lever många utan kunskap om detta liv. Utan Gud vegeterar vi bara. Det verkliga livet är det eviga livet som var hos Fadern och nu blivit uppenbarat. Detta är inte bara ett liv utan slut, utan ett liv fyllt av evighetens innehåll.
Johannes betonar att detta liv är något vi kan se, vittna om och förkunna. Vittnesbörd handlar om personlig erfarenhet, medan förkunnelse är ett uppdrag från Gud. Man kan inte förkunna något man inte själv har upplevt. Guds ord gör oss alltid personligt delaktiga. Profeterna i Gamla testamentet upplevde själva det budskap de förmedlade. Jesaja ropade ”Ve över er…” men när han själv mötte Guds helighet ropade han ”Ve över mig!” (Jes. 6:5). Jeremia beskrev hur Guds ord brann i hans hjärta som en eld (Jer. 20:7–9).
Målet med förkunnelsen är gemenskap. Gemenskapen mellan de troende bygger på gemenskapen med Gud själv: ”Och vår gemenskap är med Fadern och med hans Son, Jesus Kristus.” Detta är möjligt eftersom livet blivit uppenbarat, hört, sett och rört vid.
Johannes avslutar med att säga att detta ger ”fullkomlig glädje.” Att vittna om vår tro är inte bara en plikt, utan en källa till djup tillfredsställelse. Precis som människan har en naturlig drift att föröka sig, har den kristne en andlig drift att dela sin tro. Detta är Guds sätt att garantera att evangeliet sprids.
Koinōnia betyder mer än bara ”gemenskap”: det är delaktighet, partnerskap, delad erfarenhet och återställd harmoni. Och även om ordet inte är hebreiskt, kan man säga att dess djupaste innebörd pekar tillbaka på Edens ursprungliga gemenskap mellan Gud och människa.
Något som är oerhört viktigt att förstå är att du kan få höra att du är återställd till Eden och har fått en auktoritet som gått förlorad. I en sådan förkunnelse så bedras man att tro att du har blivit Kristus (Gud) Men när vi studerar den hebreiska texten om Edens gemenskap är det begränsad och vid gränsen lurar ormen. Samma sak är det att vara i Kristus det finns även gränser där som Djävulen vill lura dig att gå över. Laglöshet är att passera dessa gränser och även detta kommer Johannes att ta upp när vi kommer fram till 1 Joh Kapitel 4.
1 Mos 2:7 Och HERREN Gud formade människan av stoft från jorden och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande själ. 8 HERREN Gud planterade en lustgård i Eden, österut, och satte där människan som han hade format.
Det står här i den hebreiska texten att trädgården är avgränsad runt om och det är österut i Eden. Det är precis som om texten säger att så länge du är innanför gränserna är du i Eden (Gemenskap + Harmoni = Frid) Vad är mer viktigt så är det att se att Gud är avskiljd från sin skapelse till skillnad från New Age läror där Gud är i allt.
En sak till som är viktigt som Johannes lär ut annars kan vi inte ha sann gemenskap för den baseras på vem Jesus Kristus är. Vad innebär hypostatic union?
Två naturer, en person: Jesus är inte två personer, utan en person med två naturer. Fullt Gud: Han är evig, allsmäktig, allvetande – av samma väsen som Fadern. Fullt människa: Han föddes av Maria, levde som människa, hade en rationell själ och kropp.
Ingen sammanblandning: De två naturerna är förenade utan att blandas ihop, förändras eller delas. Detta som skedde vid inkarnationen gjorde Guds Son fullkomligt unik men han endast han är Gud och vi är fortfarande inte en bokstavlig del av honom. Vi är placerade i Kristus och detta är en gemenskap i Anden och den är fortfarande precis som i Eden begränsad.
Janne Ohlin - Göteborg