Del 2 A Spirit of Faith - Keith Malcomson

Svensk Text från videon med samma namn

Jag vill att ni slår upp två olika kapitel i era biblar här ikväll, precis som förra veckan. Jag vill att ni slår upp Psalm 116 i Gamla testamentet. Och i Nya testamentet ska vi gå till Andra Korinthierbrevet kapitel 4 och vers 13. Andra Korinthierbrevet kapitel 4 och vers 13. Jag kommer bara att läsa två enskilda skriftställen, men vi ska gå tillbaka och gå igenom dessa två kapitel i det här budskapet.

Vi påbörjade en ny serie förra veckan, Från tiggare till furstar. Jag sa att jag hade tre budskap, men från och med ikväll har det blivit fyra. Just när jag satt och förberedde detta insåg jag att det finns så mycket i det här budskapet att ni kommer att missa det om jag inte sänker tempot. Så jag var motvillig och brottades med det medan jag bytte om i bilen; jag ville inte dela upp det, men det är bäst att jag gör det, annars kommer jag att ösa alldeles för mycket över er ikväll. Det vill jag inte göra. Jag vill gå långsamt fram. Jag vill att ni tänker igenom vad vi behandlade förra veckan och vad vi fortsätter med denna vecka.

Denna serie kallas Från tiggare till furstar. Och jag vill gå vidare till nästa budskap. Ni minns att vi förra veckan behandlade Första Samuelsboken kapitel 2 vers 8 och tvärreferensen som var Psalm 113. Men denna vecka ska vi gå till Psalm 116 och Andra Korinthierbrevet kapitel 4. Låt oss läsa dessa skriftställen tillsammans. Mitt budskap här ikväll är En trons ande.

Vi läser från Psalm 116 vers 10: Jag trodde, därför talade jag; jag var mycket plågad.

Sedan Andra Korinthierbrevet 4:13: Men eftersom vi har samma trons ande, som det står skrivet: Jag trodde, därför talade jag, så tror också vi, och därför talar vi.

Mitt budskap är faktiskt ett uttalande som Paulus gör här angående versen skriven i Psalm 116. Han citerar den igen i Andra Korinthierbrevet 4 vers 13. Och detta är uttalandet: Trons ande. Det är vårt budskap ikväll.

Mitt budskap är Trons ande. En trons ande. Här i Psalm 116:10 har du detta uttalande: Jag trodde. Psalmisten säger något mycket kraftfullt. Jag trodde. Jag är rädd att vi har förlorat det i kyrkan. Jag tror att vi har förlorat vår tillit, vår förmåga att tro, vår absoluta, ståndaktiga och orubbliga övertygelse och förtröstan på den levande Guden. Men här säger psalmisten: Jag trodde. Det är ett kraftfullt uttalande, ett bestämt uttalande, ett orubbligt uttalande. Jag trodde, därför talade jag; jag var mycket plågad.

Aposteln Paulus i Nya testamentet plockar upp denna vers och citerar den. Lägg märke till att apostlarna och Jesus alltid citerar från Gamla testamentet. De går tillbaka till Femte Moseboken, till Psalmerna eller till någon av profeterna. De predikar utifrån texter i Gamla testamentet. Tro mig, de trodde på Skriftens auktoritet. De trodde att den var inspirerad av Gud. Apostlarna visste att det fanns tyngd och auktoritet i de gammaltestamentliga skrifterna.

Och här har ni Paulus. Han ska predika ett helt kapitel, en hel predikan, och han går tillbaka till Gamla testamentet. Han tar detta skriftställe och tillämpar det på sin egen situation. Se, här ikväll kommer ni att se att det som hände i Psalm 116 är exakt detsamma som i Andra Korinthierbrevet 4. Det som hände med psalmisten David i den psalmen var exakt detsamma. Och därför säger båda männen faktiskt: Jag trodde, och därför har jag talat.

Förra veckan började vi behandla temat från tiggare till furstar utifrån Första Samuelsboken kapitel 2 och återigen i Psalm 113. Och hör på detta: vi sa om dessa psalmer, från Psalm 113 till och med Psalm 118, att dessa sex specifika psalmer kallas Hallel-psalmerna. Alla dessa psalmer fokuserar på befrielse och Guds återlösning. De fokuserar alla på en förändrad situation; hur Gud griper in i ditt liv och radikalt förändrar din situation.

Dessa sex psalmer som vi talar om användes faktiskt vid Israels tre stora högtider, då hela nationen och människor från många länder samlades i Jerusalem. Det var påsken, pingsten och lövhyddohögtiden. Vid dessa tre stora högtider samlades hela nationen i staden Jerusalem för att fira. Och när de gick upp till högtiden började de sjunga dessa psalmer. Det är psalmer av fröjd, tacksägelse och att se tillbaka och minnas att man blev befriad.

Du befann dig i en riktigt svår situation. Men vid dessa högtider när man samlades, så använde man sånger. Man sjöng faktiskt dessa sånger för att liva upp alla. Det var för att påminna hela nationen: “Vet ni vad? Vi har blivit friköpta. Vet ni vad? Vi har blivit räddade ur en fruktansvärd situation.” Det var för att ge ära åt Gud och för att väcka hela nationen. Tre gånger varje år gick de tillbaka till dessa psalmer och sjöng dem; de sjöng dem för varandra, de sjöng dem för Herren, de studerade dem och de mediterade över dessa sex psalmer.

Är det inte fantastiskt att det jag predikade om förra veckan – själva versen från Första Samuelsboken kapitel 2 – finns med i en av dessa psalmer? Det är här den hör hemma. Och även denna vecka har vi Paulus. Se, det här är skriftställen som jag har fått till mig. Jag planerade inte detta, men båda finns i dessa psalmer. Och jag tror att det är väldigt viktigt i det vi behandlar.

Lyssna på mig. Jag tror att ni har en tendens att glömma. Och jag tror att denna församling är – och om ni inte är mycket, mycket försiktiga kommer ni att förlora verkligheten, vördnaden och kraften i detta. Du kan gå från en plats av tro till otro medan du sitter i en kyrka. Du kan faktiskt förlora kraften i Skriften. Du kan glömma vad Gud har gjort i ditt liv. Du kan glömma arvet som är ditt, framtiden som du är på väg mot. Du är faktiskt frälst av Guds nåd. Du har faktiskt blivit friköpt genom blodet, gjord till präst och kung med Jesus Kristus, och ändå lever du som en tiggare – som någon som skrapar runt och bara försöker klara sig, som bara försöker få pengarna att räcka till, och undrar hur du någonsin ska ta dig igenom frestelserna, prövningarna och problemen. Du undrar hur du ska hantera dina synder och hur du ska hantera allt varje dag. Du är modfälld, du är deprimerad, allt sådant, och ändå hanterar du det inte på ett bibliskt sätt.

Jag ska knyta ihop det här budskapet ikväll för att utmana er, Guds församling, för jag vill utmana er och provocera er gällande hur ni talar, hur ni tänker, hur ni agerar och er tillit till Guds ord. För om du förlorar din tillit till Guds ord, då lider din kristendom skeppsbrott. Totalt skeppsbrott. Och jag vill säga er, människor till vänster och höger lider skeppsbrott. Jag ser predikanter lida skeppsbrott. Jag har sett kristna par i sina äktenskap lida skeppsbrott och börja skilja sig. Jag har sett allt under min livstid.

Men jag ska säga er en sak: det är inte de starka som tar sig igenom. Och det är inte de som är starka eller de som ni tror är mogna som står kvar i slutet. Vet ni vilka det är? Det är de som är svaga men som inte har förlorat det fantastiska och hänförelsen i detta. Heliga vänner, de har fortfarande en trons ande. Mycket kan vara emot dem, men de står där.

När man kommer till Psalm 116 finns det 19 verser. Psalmisten nämner sig själv 37 gånger i dessa 19 verser. I tre av verserna nämner han inte sig själv alls. Men i de övriga 16 verserna talar han ständigt om sig själv. Och ändå är fokus i denna psalm inte på honom. Det handlar inte om honom. Och ändå är det hans erfarenhet. Det är inte bara han som pratar om Gud eller kyrkan eller kristna. Psalmisten talar om sig själv på ett mycket personligt och verkligt sätt. Faktum är att du kan inte tala om Gud utan att tala om dig själv. Du kan inte ge ära åt Gud utan att tala om dig själv. Det är helt omöjligt.

Men i denna psalm nämner han Herren 15 gånger i dessa 19 verser. Vet ni vad vi har här? Herren är fokus för hans erfarenhet. När han går genom en dal är det Herren som är fokus. När han är på höjderna och jublar i Gud är Herren fokus. När han har tagit sig igenom svårigheter är Herren fokus. När han är mitt i elden är Herren fokus. När någon ljuger om honom är Herren fokus. Jag vill säga er att denne man, när han skriver detta, har funnit att oavsett vilket tillstånd hans liv befinner sig i – om det är bra eller dåligt, även när han har svikit Gud, även när han är sårad – så är Herren fokus för hans erfarenhet.

Låt mig börja bryta ner detta. Jag vill först ta er till Andra Korinthierbrevet kapitel 4 och vers 13 när vi börjar titta på detta, eftersom Paulus citerar från denna psalm. Det står i denna psalm i vers 10: “Jag trodde.” Jag kommer att fortsätta upprepa detta. “Jag trodde, därför talade jag.”

I Andra Korinthierbrevet 4:13 tar Paulus oss till denna psalm och denna specifika mening. Och jag tror att hela kapitlet kring det Paulus säger är exakt detsamma som Psalm 116. Allt i det är exakt likadant. Faktum är att jag tror att Paulus, genom att studera denna psalm, fann en nyckel och ett svar på hur man vandrar genom svårigheter och hur man inte lever som en tiggare i sina prövningar, när man möter motstånd och när man går igenom saker man inte förstår.

Se vad det står i vers 13: “Men eftersom vi har samma trons ande, som det står skrivet: Jag trodde, därför talade jag, så tror också vi, och därför talar vi.” Detta är ett mycket tydligt uttalande av Paulus. Se vad han säger här om trons ande. Han säger att vi har samma trons ande. Samma trons ande som vem? Som psalmisten. Han sa: “Som det står skrivet: Jag trodde, därför talade jag, så tror också vi.” Paulus blickar tillbaka på Psalm 116. Han säger: “Psalmisten säger ‘Jag trodde’”, och han säger: “Vi säger också ‘Jag tror’.”

Och se vad han säger. Han säger: “Vi har samma trons ande som David”, och faktiskt alla de gammaltestamentliga heliga – exakt samma tro. Så detta uttalande om “trons ande” handlar om personen i Psalm 116. Det handlar om de gammaltestamentliga heliga. Det finns en trons ande som de hade. Men också för Paulus och kyrkan gäller att vi har samma trons ande. Inte bara en trons ande, utan exakt samma trons ande. Det finns något som kallas trons ande. Det är en hjärteattityd. Det är ett tillstånd i hjärtat. Det är en trons ande. Vi talar inte om någon ande “där ute”, något spöke eller gast. Vi talar om en attityd i hjärtat. Det är en trons ande.

Så Paulus blickar tillbaka och säger: “David hade den. De gammaltestamentliga heliga hade den. Och vi har densamma. Vi har exakt samma trons ande.” Och därför citerar han psalmisten. Han har samma tro som psalmisten. Han citerar samma skriftställe som psalmisten, och det får honom att ha samma bekännelse. Med andra ord: han inte bara tror som psalmisten, han talar som psalmisten.

Hör på mig nu, vänner, för jag vill att ni ska lyssna noga ikväll. Om din tro skiljer sig från din bekännelse och dina ord, då bör du stanna upp och ge akt på det. Låt aldrig din tro separeras från din bekännelse eller från vad du säger eller uttalar. Du kommer att börja se tre saker här i denna vers. För det första: att tro med hjärtat. För det andra: att tala med munnen. Och för det tredje: den stora plågan (bedrövelsen).

Får jag visa er detta i Psalm 116 och i Andra Korinthierbrevet 4? Jag vill visa er dessa tre saker: tron i hjärtat, talet med munnen och den stora plågan som dessa män befann sig i. För det är när man befinner sig i den stora plågan som vi får se vad man tror på, och vi får se vad man talar – med andra ord, vad man förkunnar med sin mun.

I Psalm 116:10 säger han: “Jag trodde, och därför talade jag.” Våra läppars ord bör vara resultatet av tron i vårt hjärta. Tron är källan till våra ord. Men lägg märke till detta: om något är fel med tron i ditt hjärta, så går något fruktansvärt fel med dina ord, din bekännelse, din tro, din tillit och din ståndpunkt. Hela den starka förkunnelsen av din tro på Gud är faktiskt ett resultat av tron i hjärtat. Om du tror på Gud, om du har trott på Gud, så vill jag säga dig att det frambringar ett visst sätt att tala. Visa mig någon som inte tror på någonting, som alltid tvivlar på Gud och aldrig har förtroende för Guds sanning – vet ni vad problemet är? Det är tron i hjärtat. Det är inget annat. Det handlar inte om personlighet. Det handlar inte om dina omständigheter. Det handlar inte om vad du går igenom. Om du är svag i din tillit till Gud, så är det ett resultat av tron i hjärtat.

Jag vill att ni ska se att tron i hjärtat aldrig kan separeras från orden i din mun eller vad du uttalar angående vad du tror. Man kan aldrig skilja dessa åt. Genom dina ord kan jag berätta vad du tror på. Genom din bekännelse, genom din tillit, vet jag exakt vilket tillstånd ditt hjärta befinner sig i.

Lyssna på detta angående början av vår frälsning, Romarbrevet 10:9: “Om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren...” Lägg märke till att predikanten, aposteln, säger att när man blir född på nytt finns det en bekännelse från din mun angående Herren Jesus Kristus. Du bekänner honom. Du förkunnar honom. Du kan inte vara en hemlig lärjunge. Det är helt omöjligt. Du kan inte dölja ditt ljus under en skäppa. Du kan inte skämmas för Jesus Kristus och ändå bli en kristen. Det går inte. Och därför säger aposteln att vi bekänner vid den tidpunkt då vi föds på nytt; vi bokstavligen bekänner med vår mun. Vi uttalar det. Detta är inte en tyst bön. Detta är inte någon dold tro i hjärtat. Han säger: “Om du tror i hjärtat, då kommer du att bekänna med din mun.” Och så säger Paulus: “Först bekänner vi med munnen att Jesus är Herren, och om du i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst.”

Ser ni här att för att bli frälst måste man både tro med hjärtat och bekänna med munnen att Jesus Kristus har uppstått från graven. Du kan inte ha ett hjärta som tror detta och samtidigt en mun som förnekar att Jesus uppstod från de döda. Det går inte, vänner. Vår mun, vår tunga, är sammankopplad med själva hjärtat. Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen. Munnen avslöjar vad du tror. Munnen avslöjar vilken sorts tro du har, eller om du har en trons ande.

Paulus fortsätter: “Ty med hjärtat tror man och blir rättfärdig.” Det är med hjärtat vi tror på Gud. Vi tror att Jesus dog, att han uppstod igen. Och när vi tror, görs vi rättfärdiga. Men han säger: “Med munnen bekänner man och blir frälst.” Jag är faktiskt så bestämd i detta: jag tror inte att man kan bli frälst utan en offentlig bekännelse. Jag tror inte att det är möjligt att vara frälst utan att ta ställning och berätta för någon utåt, högt och offentligt bekänna att Jesus Kristus är din Herre. Eller om någon frågar dig om detta – visa mig någon som är en “hemlig kristen” och aldrig berättar det för någon. Du kommer inte att stå pall i fem minuter. Du är inget värd. Du kommer att blåsas omkull innan du ens hinner tänka efter om du inte kan bekänna honom. Om du inte kan ha Jesus på dina läppar, är det en spegling av ditt faktiska hjärta. Du har inte ett hjärta som kan stå fast, uthärda eller gå igenom svårigheter.

Det står i Ordspråksboken 23:7: “Ty som han tänker i sitt hjärta, sådan är han.” Ser ni hur viktigt hjärtat är? Hur du tänker, hur du tror, sådan är du. Men det är när en människa börjar tala som jag får veta väldigt mycket om henne. Jag får veta vad hon tror på. Det står i Hebreerbrevet 11:6: “Men utan tro är det omöjligt att behaga Gud. Ty den som kommer till Gud måste tro att han är till och att han lönar dem som flitigt söker honom.” Du kan inte bli frälst utan tro. Tron är absolut nödvändig. Att tro på Gud, att ha tro – utan tro är det omöjligt att behaga Gud.

Det står också i Hebreerbrevet 11:1: “Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om ting som man inte ser.” Så vi ser att tron är substans. Det är tillit. Det är något fast. Se, tro är något verkligt. Den är inte lättviktig. Den är inte avslappnad. Den är inte vardaglig. Den är ointaglig. Jag vill säga er att Guds tro i hjärtat är en mirakulös sak. Det är en övernaturlig sak. Den skapades inte av oss. Det är inte vi som försöker resonera oss fram och tvinga oss själva att tro på något. Tron är en gåva. Tro blir oss faktiskt given.

Jag vet att han skapade världarna. Jag vet att han satte planeterna på plats. Ingen behövde övertyga mig om det; ögonblickligen visste jag att Gud själv talade in allt i tillvaron. Om du blir född på nytt och fortfarande är evolutionist, då tror jag inte att det finns mycket substans i din tro. Jag skulle faktiskt ifrågasätta din tro. Jag ifrågasätter din upplevelse och jag ifrågasätter Guds Andes verk, för det är något övernaturligt med tron. När den kommer in i ditt hjärta börjar du bekänna och tro att Jesus Kristus uppstod från de döda. Såg du det? Nej. Var du där? Nej. Såg du planeterna skapas? Nej. Men denne Guds Helige Ande skapar, när han bor i dig, en sådan tro inom dig att du faktiskt kan stå emot en hel hop med män på jobbet.

Jag minns när jag var i armén; 20 killar där inne började håna mig. Alla var unga killar i sena tonåren eller tidiga 20-årsåldern, och som grupp började de skratta åt mig och förakta min övertygelse om Gud. Det störde mig inte det minsta. Jag sa: “Kom igen bara, killar!” Vet ni vad? Mitt hjärta reste sig och jag tänkte: “De har byggt en plattform åt mig. Jag ska predika evangeliet. Tack så mycket, killar, ni har öppnat dörren. Jag ska gå igenom den.” Jag skulle ha fått lägga ner lång tid på att försöka samla er alla och säga: “Sätt er ner här, jag vill predika för er.” Men ni har bokstavligen byggt predikstolen. Jag är inte sårad. Jag är inte förolämpad. Jag är inte skrämd. Det finns en verklig tro inom mig. Och jag ska säga er, ingen av er vet vad ni pratar om.

Se, min mun börjar tala eftersom det finns en trons ande involverad i detta. När man tittar på denna enkla vers: “Jag trodde, därför talade jag.” Hör ni vad jag säger här ikväll? Något kommer ur tron som gör att man talar. Och man kan inte ha en tyst tro. Det är något med Guds tro i hjärtat som gör att man måste tala. Man måste öppna munnen. Jag måste be på bönemötet. Jag måste sjunga Sions sånger. Jag måste dela med mig till någon. Jag måste börja öppna mitt hjärta. Jag kan inte bara sitta på detta. Och så har man en koppling mellan tron i hjärtat, som ingen människa kan se med det naturliga ögat, och en mun som börjar tala på ett visst sätt och uppenbara sanningen på ett visst sätt.

Psalmisten och aposteln talar faktiskt här. Vi har trott, och därför talar vi. Anledningen till att vi talar, anledningen till att vi predikar, anledningen till att vi har starka övertygelser, anledningen till att jag är så bestämd, anledningen till att jag är så säker, anledningen till att jag vet att jag en dag ska sitta med en krona på mitt huvud, anledningen till att jag vet att jag ska sitta på en tron, anledningen till att jag vet att jag inte alltid kommer att vara kvar här – det är på grund av tron i mitt hjärta. Jag är till fullo övertygad, mina vänner. Jag skäms inte för Herren Jesu Kristi evangelium. Vet ni hur man ser det? Jag predikar det utan kompromisser. Jag behåller omvändelsen där. Jag behåller helvetet där. Jag behåller sanningen där. Jag behåller helgelsen där. Ser ni, mitt budskap är resultatet av tron i mitt hjärta. Jag tror på Herren Jesus Kristus. Och vet ni vad? Jag varken kan eller vill hålla tyst. När pressen från denna värld gör sig gällande, då kommer vi att få se vilka som är verkliga kristna. Vi kommer att se dem som har trott. För att tro är inte bara ett intellektuellt instämmande. Att tro är inte en åsikt i sinnet. Tro är en djup, djup övertygelse i hjärtat.

Vad betyder tro i Bibeln? Det betyder att vara helt övertygad. Det betyder att ha en stark tillit och en säker förvissning. Man säger: “Jag vet.” Vissa säger: “Åh, kristen tro är blind tro.” Nej, det är det inte. Absolut inte. Jag skulle aldrig hoppa över en mur utan att se efter först. Man vore en dåre om man bara hoppade över en mur. Det kan vara ett fall på sex meter. Det kan finnas stenar där borta. Det kan finnas allt möjligt. Jag tänker inte hoppa blint över en mur. Men jag säger er, när jag vet att jag vet att jag vet, då satsar jag allt. Jag säljer allt och följer Herren Jesus Kristus. Tro mig, jag kommer att sälja denna världens ting. Vet ni varför? Jag vet vart jag är på väg. Jag bryr mig inte om vad jag förlorar i den här världen. Jag är på väg till en stad. Jag är på väg till ett evigt rike. Jag är del av ett rike som aldrig kan förgås, som aldrig kan utplånas. Det har guld som aldrig kan förstöras likt denna nuvarande värld.

När man börjar se i denna vers att psalmisten och aposteln börjar inse något här, då inser de: “Vi har trott, därför har vi talat.” Ordet “tala” här betyder att förkunna öppet, offentligt. Det kan vara i ett brev, i att predika evangeliet, i att tala med individer. Det kan vara i att sjunga Sions sånger. Det kan vara att be på ett bönemöte. Det står nedskrivet i en av dessa psalmer eller i ett av dessa brev till församlingarna. Och så säger de: “Jag tror, därför har jag talat.” Båda är män som talar tydligt. De talar kraftfullt. Man skulle inte och kunde inte tala på ett sådant sätt om det inte vore genom tro. Om inte Guds tro fanns där skulle man aldrig tala med denna klarhet, med denna tillit. Kan ni tänka er Malcolm här, inte ens hundra år gammal, stå här och berätta allt om planeterna, hur de fungerar, allt om din kropps hälsa, allt om hur du ska sköta ditt äktenskap, uppfostra dina barn, alla aspekter av att må mentalt bra. Kan ni tänka er Malcolm stå här med auktoritet? Han har inte ens varit på denna jord i 100 år. Han har inte studerat allt. Han klarade inte ens sina grundskolebetyg förutom i bild. Bara bild. Allt det andra – matte, engelska, allt var rena bottenbetyg. Jag var i alla fall konsekvent, det kan jag säga er. Men vet ni en sak som är säker? Jag har en tillit tack vare tron hos Guds Son. Jag kan tala in i ditt äktenskap och berätta hur man får ett bra äktenskap. Jag kan berätta för dig hur du ska uppfostra dessa barn. Och jag försäkrar dig, du kommer att få gudfruktiga barn. Jag ska ge dig Guds visdom och Guds sanning.

Varifrån kommer denna tro? Den kommer från Gud och den föds ur de skrivna skrifterna. Det är en mäktig sak, vänner. När man inser vad tro på Guds ord och tro på Gud själv innebär, då får det en att tala. Det får en att förkunna sanningen utan ursäkter, med bestämdhet och inte med en osäker åsikt i stil med: “Jag vet inte vad Bibeln säger. Jag vet inte vad som kommer att hända i de sista dagarna. Jag vet inte hur ditt liv kan bli välsignat. Jag vet inte hur du kan få frid med Gud.” Självklart vet jag det! Jag har svar eftersom det finns tro i detta hjärta. Och Guds tro är ren. Den är enkel. Den är tydlig. Den är verklig.

Vad är detta talande? Lägg märke till att han säger: “Jag trodde. Därför har jag talat.” Det är en offentlig, öppen deklaration av tron hos Guds Son. Det är en stark övertygelse i hjärtat som kommer ut i vad du säger. Det är en fullständig visshet i hjärtat som påverkar ditt tal, påverkar vad du tror. Vet ni, jag har sett kristna som nästan pratar bort sig själva från all tro på Gud. Man sätter sig ner med dem – och jag pratar inte om att dela problem, svårigheter, tvivel eller oro – men det finns vissa kristna som man försöker uppmuntra, och de berättar bara varför de *inte* kan vandra med Gud. De berättar varför de inte kan leva heligt. De berättar varför det är omöjligt att leva ut det Bibeln säger. Vet ni vad? Det är en otrons ande. Det är inte en trons ande.

Här har vi psalmisten och aposteln som talar om en trons ande. Det gäller inte bara Nya testamentet under det nya förbundet. Det fanns i Gamla testamentet också. För lyssna på mig: alla från Adam fram till idag blir frälsta genom tro, genom Guds nåd, genom Jesu blod. Alla de gammaltestamentliga heliga såg fram emot Golgata. De såg honom. David såg Jesus. Mose såg Jesus. Till och med Abel i lustgården såg framåt genom blodsoffer; han såg fram emot korset. Alla såg de framåt. Vi gör samma sak – vi ser bakåt, Guds heliga. Vi ser inte på någon i vår egen tid. Vi ser inte på något synligt. Vi ser tillbaka på Golgata, en stor händelse där Guds Son dog för vår synd. Detta är något dynamiskt. Det är en kraftfull sak. Det griper tag i hjärtat. Verklig tro griper tag i mig så till den grad att det skapar ett visst sätt att tala, att tro, att förkunna.

Men det finns en tredje sak här. Inte bara att tro med hjärtat, inte bara att tala med munnen. Jag vill att ni ska se detta: det finns en stor plåga. Se på Psalm 116:10. Se vad han säger: “Jag trodde, därför har jag talat. Jag var mycket plågad.” Jag vill att ni ska se detta tydligt. Denne man som trodde i sitt hjärta och som talade som ett resultat av den tron – talade öppet, offentligt och tydligt för alla att höra – jag vill att ni ska se att han var mycket plågad. Inte lite plågad. Vissa tänker: “Åh, du har tro för att du inte har mina bekymmer. Du har inte mina frestelser. Du har inte mina prövningar. Det är därför jag inte har stor tro.” Struntprat! Jag pratar om två män här som befann sig i stor plåga. Stor plåga. Och ändå hade de denna Guds tro som fick dem att tala tydligt, frimodigt, kraftfullt och oförändrat. Inget kunde få dem att vara tysta.

Låt mig bara visa er något av det. I vers 11 står det: “Jag sade i min hast: Alla människor är lögnare.” Se, psalmisten har nu lärt sig av sin erfarenhet när han var nere i sin plågas djup. Det fanns saker han var tvungen att reda ut. Han är en trons man, men han började tänka att “alla människor är lögnare”. Han tänkte: “Varje människa är en lögnare.” Vet ni varför? Så många människor ljög om honom, sårade honom och missbrukade hans förtroende. Här är psalmisten och han säger: “Jag sade i min hast” – med andra ord har han lärt sig att han hade fel. Han sa: “Jag hade fel. Jag sa det i min hast när jag var mitt uppe i det, i djupet av det, och tänkte att alla människor är lögnare.” Nej, det är de inte. Och denne psalmist var tvungen att lära sig detta. Han började tänka så i sitt sinne. Vänner, är vi inte benägna att i prövningar och frestelser bli skeptiska, eller börja tvivla, eller börja ifrågasätta, eller börja bära på hjärteattityder som aldrig borde finnas där? Och här är psalmisten; han började tänka att alla människor är lögnare. Nej, det är de inte. Men vet ni vad? Det var när han kom igenom detta som han kunde se tillbaka och säga: “Jag sade det i min hast. Jag var för snabb. Det borde jag aldrig ha gjort.” Och lägg märke till att han sa “Jag sade” – vi pratar om att tala i tro i enlighet med Guds ord. Dina ord spelar roll, men tro mig, ingen av oss har undgått att göra fel med våra ord. Ser ni, man kan säga saker, tala ut saker som faktiskt inte kommer ur tro. De kommer inte ur de skrivna skrifterna. Och det kommer du att behöva göra bättring för. Du kommer att behöva ändra din attityd. Du kommer att behöva komma till en punkt där du säger: “Jag har fel.” Det finns saker som jag har sagt, som “alla människor är lögnare”. Du har fel. Det kom inte ur tron. Det kom inte ur trons ande att säga att alla människor är lögnare. Vi är mycket snabba med att fälla hårda omdömen. Och du kommer att märka att du får äta upp dina ord.

Se vad denne psalmist säger om sin egen situation i vers tre. Det börjar i vers tre och över de följande fem verserna säger han flera saker. “Dödens band omgav mig.” Döden stod vid dörren. Det är en stor plåga. Har någon av er varit i livsfara där döden flåsade er i nacken, där ni verkligen hade en dödsdom hängande över er eller folk som försökte döda er? Den här mannen var i den situationen. “Dödens band omgav mig.” De omringade mig. De fanns runt omkring mig. “Dödsrikets (helvetets) ångest kom över mig.” Detta är en djup själslig vånda. Det påverkade hans känslor, hans förnimmelser. Något händer. Vi känner inte till alla detaljer, men något är så illa att det slutar med att han kallar alla människor för lögnare. Och han säger: “Döden har bokstavligen omringat mig. Den finns på varenda sida. Döden bultar på dörren. Jag känner det som om döden skulle kunna komma idag, att jag inte ens når kvällen. Helvetets smärtor fick tag i mig. Mitt liv är slut. Smärtan av det, känslan av det, tär på mig.” Du kanske inte har ett fysiskt hot i ditt liv, men vissa av er har känt det mentalt, emotionellt eller andligt inom er. Vissa av er har haft djävulen tärande på er till den grad att ni säger: “Jag är färdig. Det är kört. Djävulen förstör mig mentalt och emotionellt, han kommer att förstöra mig fysiskt. Jag kommer inte att kunna vandra med Gud.” Kommer ni ihåg skräcken i det? Känslan av att själva helvetet får tag i en, pressar in mot en så att man inte ens kan andas? Har ni varit i de prövningarna, de stora plågorna, där ni säger: “Jag vet inte hur jag ska klara mig. Jag vet inte hur jag ska kunna stå kvar. Jag vet inte hur jag ens ska kunna tro i morgon bitti, att fortfarande ha en tro på Gud.”

“Jag fann nöd och jämmer.” Han fortsätter också med att säga: “Jag var djupt nere” (eländig). Och han säger: “Du har räddat min själ från döden.” Ser ni, psalmisten befinner sig i stor plåga. Och ändå, se på honom! Vad säger han? “Jag trodde, och därför har jag talat.” Vänner, jag vill utmana er. Och vi behöver utmanas som församling. Jag bryr mig inte om vad ni står inför. Jag bryr mig inte om vilken prövning ni går igenom. Jag bryr mig inte om ifall hela helvetet rasar emot er. Det finns en plats där man kan stå med tro i sitt hjärta. Och man säger: “Jag tror på Gud. Jag tror på Gud.” Och vet ni vad? Man står inte bara där med det i hemlighet; man kan stå mitt i stormen och predika för syndare på gatan. Din själ kan vara i uppror och ändå evangeliserar du och berättar för dem om Guds kärlek, Guds trofasthet och Guds godhet. Du kan vara berövad alla dina ägodelar, ditt hus, ha skulder hängande över dig, och ändå kan du gå och predika för syndare på ett mycket verkligt sätt.

Det fanns en predikant som bad för mig den kväll jag blev döpt i den Helige Ande. Han brukade ha människor som kom fram, kanske i skuld eller inför ekonomiska bekymmer, och de sa: “Broder, jag står inför denna hemska kris, denna massiva, överväldigande ekonomiska kris. Vill du be?” Och han bad i en trons ande. Han var en stor Guds man. Och han sa: “Om de hade frågat mig, så hade jag inte ens tio pence i fickan att ge dem.” Men han säger: “Här är mannen. Han är i tro. Han vandrar i tro. Han lever ut det. Det är en verklighet för honom. Han kan tro för andra i deras prövningens stund, i deras nöds stund.” Vet ni varför? Denna tro påverkas inte av personliga omständigheter eller situationer. Se på denne man som är nedböjd. Se på honom när helvetet tär på honom. Se på honom när han känner det som om han håller på att dö. Han är besvärad av ett stort tungt sinne. Men det förändrar inte tron i hans hjärta. Och det hindrar honom inte från att tala tydligt och förkunna Guds ord.

Får jag visa er i Psalm 116 vad det är han talar? Vad han säger både i prövningen och efter prövningen. Följ med mig här mycket noga. Jag älskar sättet han börjar på. Se på vers ett: “Jag älskar Herren.” Jag undrar om han i sin stora plåga, under den mörkaste tiden, den svåraste tiden – jag undrar om han inte känner några känslor. Detta är mer än känslor, Guds heliga. Men han är där och känner allt detta. Allt detta pressar på. Och han lyfter sitt huvud till Gud och säger: “Jag älskar Herren.” Jag undrar om han gick in i Guds hus och ställde sig upp framför människor som inte ens visste hälften av vad som pågick...

Och han säger: “Jag älskar Herren.” Han ljuger inte. Han låtsas inte. Han är ingen hycklare. Han sätter inte upp en show. Vet ni vad detta är? Det är ett uttalande som kommer ur en djup tro i hjärtat. Det är mer än känslor. Det är mer än något som är beroende av dina omständigheter. Vissa av er låter era uttalanden bero på era omständigheter. När allt går jättebra säger ni: “Herren är trofast.” Och sedan går allt dåligt, och då säger ni: “Var är Herren? Herren har dött.” Om vi mötte er i korridoren skulle vi behöva fråga: “Har din Herre, har din Gud dött? Var är han?” Guds heliga, denne psalmist säger: “Jag älskar Herren.”

I vers ett och två börjar han faktiskt förkunna och låta dem veta om bönesvar. Herren har svarat på bön. “Ty han har böjt sitt öra till mig, därför vill jag åkalla honom.” Och detta är en fantastisk verklighet: “eftersom han har hört min röst.” Varför älskar han Herren? För att han har hört hans röst. Jag tror att denne psalmist i sin plågas stund aldrig förlorade verkligheten att Gud svarar på bön. Han hade tankar och känslor och emotioner som snurrade runt honom: “Gud hör dig inte. Dina böner når bara taket. Inget kommer att hända. Vad är poängen med att be?” Men jag tror att under hans stora plåga fick tron i hans hjärta honom att fortsätta be. Han var ensam i bön. Han var i Guds hus och bad. “Jag vet att Gud svarar på bön.”

Vem som helst kan säga det när allt är bra. Men se, när det är tystnad, när inget händer och det är svårigheter, då behöver du en trons ande. Det är mer än känslor eller förnimmelser eller vad ögat ser. Du behöver en trons ande, en konstitution av tro som säger: “Jag älskar Gud och jag vet att han hör bön och han svarar på min bön.” Se på vers fem. Mitt i denna prövning, vad säger han om Guds karaktär? “Nådig är Herren och rättfärdig; ja, vår Gud är barmhärtig.” Se, mitt i detta berättar jag för er vad denne man trodde och vad han talade mitt i sin prövning. Före prövningen, i prövningen och efter prövningen – detta var vad han trodde: Gud är mycket nådig.

Återigen, vi har så lätt att i tider av prövning och nöd börja tvivla på att Gud är nådig eller att Gud är rättfärdig. “Varför tillåter han att detta händer mig? Om han är rättfärdig, varför låter han mig gå igenom detta? Eller barmhärtig – varför är han inte mer barmhärtig mot mig?” Men här säger psalmisten, vare sig det var före, under eller efter, att hans trosbekännelse var: “Vet ni vad? Gud är nådig.” Se på syndarna runt omkring er, vad lär de sig av er om Guds karaktär? Vad säger ni till dem? Människor som ser på ditt liv, din familj, dina vänner, dina barn, din fru, din man – vad lär de sig om Guds karaktär? Ni hörde mig i mina mörkaste prövningar komma in här och säga: “Gud är nådig. Gud är god. Gud är vis. Gud är helig. Gud är rättfärdig.” Jag sa inte det som en tom trosförkunnelse. Jag försökte inte bara tvinga mig att tro det. Jag brottades inte för att hålla fast vid en sund teologi. Vet ni vad jag gjorde? Jag berättade för er vad jag helt och fullt trodde i nattens mörka kyla när det inte fanns några känslor eller emotioner. Jag berättar för er vad jag tror. Jag tror, därför talar jag. Vänner, det bär tyngd. När det är som mörkast, när inga omständigheter verkar gå min väg, då säger jag: “Jag tror på Gud. Han är nådig. Han är god. Han är trofast. Han svarar på bön.” “Men Malcolmson, se på din situation!” Jag bryr mig inte, vänner. Jag har en tro på Gud. Den beror inte på omständigheterna. Och det var samma sak med denne psalmist.

I vers sex: “Herren bevarar de enkla; jag var djupt nere och han hjälpte mig.” Detta är hans vittnesbörd. Lägg märke till vad din trosbekännelse är. Lägg märke till här vad du tror och vad du talar som en kristen. Du talar om Guds karaktär. Du talar om bönesvar. Du talar om att du älskar Herren. Jag talar om din mun som kristen, både när du är ensam inför Herren, när du talar till dig själv, talar till din egen själ, och när du talar till dina familjemedlemmar. Hur talar du om Herren? Se igen på vers sju. Han befaller sin själ. Han talar till sin själ när han är ensam: “Vänd åter till din ro, o min själ.” Prövningen är över. Svårigheterna är förbi. Vet ni vad han gör vid slutet av en prövning? Din själ kanske inte hoppar tillbaka till normalt tillstånd direkt. Vad han säger här är att prövningen är borta. Problemen är över. Natten är förbi. Dagsljuset skiner. Men vet ni vad problemet är här? Prövningarna är över, han kan inte skylla på dem längre, men hans själ har inte kommit till ro. Här är han, han har tro på Gud, han talar om Gud, och ändå är hans egen själ inte till freds. Kan man vara i tro och samtidigt ha en själ som inte är till freds? Ja, enligt detta kan man det. Men vet ni vad han gör? Han talar till sin själ. Han talar alltså inte bara till Gud och talar till andra och talar om Gud. Han talar faktiskt till sin egen själ och befaller den: “Vänd åter till din ro, o min själ, ty Herren har handlat väl mot dig.”

Vissa av er behöver gå hem och tala till er själva ikväll. Vissa av er behöver gå till den där tysta platsen och säga: “Jag tror, därför talar jag.” Du kanske säger: “Åh, men jag känner mig nere. Hur kan jag säga till min själ att vända åter till sin ro? Jag har ingen ro. Jag är helt splittrad.” Du behöver tala till dig själv och säga: “Själ, lyssna på mig nu. Jag ska berätta en sak för dig. Jag tror på Guds ord. Guds ord är sant. Detta är min övertygelse. Detta är min tro. Och jag säger dig, Bibeln säger att min själ kan ha ro. Och jag befaller dig att komma till ro.” Vissa av er behöver bara ta hand om er själva. Ni kommer faktiskt till Gud och säger: “Bibeln är inte sann. Gud är inte sann, och det fungerar inte för mig.” Det är en lögn. Du tror på djävulens propaganda. Djävulen svartmålar din Gud, ljuger för dig, ljuger om Bibeln, ljuger om din erfarenhet. Och vet ni vad? Ni är låsta i ett scenario av känslor och emotioner, av nederlag och återvändsgränder. Ni går där i gamla hjulspår. Vet ni vad ett hjulspår är? Det är en grav där båda ändarna är utsparkade och man bara fortsätter gå. Det är en grav, en ständig grav. Och du säger: “Jag kan inte ta mig ur detta. Inget kommer att förändras. Jag har försökt.” Har du det? “Åh, inget fungerar, jag har bett.” Har du det? Guds heliga, jag talar om en trons ande som börjar säga: “Själ, du måste vända åter till din ro. Vet du varför? För att Herren har handlat väl mot mig.” Det är Gud du har att göra med. Det är inte en människa. Vi har att göra med Bibelns Gud. Vi har att göra med en Gud som gör under. Vi har att göra med en Gud som skapade allt. Vi har att göra med en Gud som vi ska få möta mycket, mycket snart. Han kommer i sin härlighet och vi ska få se honom.

Han säger också i vers 15: “Dyrbar i Herrens ögon är hans heligas död.” Detta är efter hans prövning. Han ser tillbaka nu. Någon måste ha dött i denna prövning, någon som var mycket dyrbar för honom. Men se vad han säger: “Dyrbar i Herrens ögon är hans heligas död.” I denna prövning dog en dyrbar helig person. Mycket dyrbar för honom. Det lade sten på börda i hans sorg, hans problem, hans förvirring, hans mörker och hans natt av vånda. Men vet ni vad? Han kommer till en punkt där han tydligt konstaterar: “Dyrbar, värdefull.” Om något har ett värde betyder det att det är viktigt. Tänk på detta, vänner. Vad Bibeln säger: “Dyrbar i Herrens ögon är hans heligas död.” När ett verkligt helgon dör, någon som hade tro, någon som levde i helgelse, någon som vandrade med Gud – då är deras död i Guds ögon... se, ni börjar se det från hans perspektiv. Vi ser på ett helgons död utifrån vårt perspektiv. Varför inte se det utifrån Guds? Han ser det som dyrbart. Det är mycket kostbart, mycket nödvändigt, angeläget. Med andra ord, det har ett sådant värde. Ett helgons död är av sådant värde. Den är utmärkt av Gud. Den var viktig. Den var i rätt tid. Den var riktig. Nu, efter prövningen, ser han tillbaka och säger: “Dyrbar i Herrens ögon.” Hela hans perspektiv förändras. Förut handlade det om honom, hans förlust, hans behov, vad som hänt honom. När någon dör så är det bra med dem om de känner Herren. De har inga problem. Jag gråter inte för dem. Jag fäller inga tårar för dem. Om de känner Jesus, så gråter jag för mig själv. Det är min egen sorg. De har det bra. Du har ett barn i Guds närvaro. Han har det bra. Han har aldrig fällt en tår fram till den punkten. Han går rakt in i Guds närvaro. Vi sörjer inte honom för hans skull. Du sörjer din förlust. Det är vad det är. Ser ni, detta är trons ande som börjar skjutas in i livets alla områden.

Vers 16: “O Herre, sannerligen, jag är din tjänare.” Se på honom. Han har kommit igenom själens mörka natt. Han är en man som säger: “Jag trodde, därför har jag talat, o Herre, sannerligen jag är din tjänare.” Ser ni vad han är? Denne man som vet hur man står fast i mörka prövningar och stor plåga utan att rubbas. Om du såg honom skulle du säga: “Denne man är orubblig. Denne man är oföränderlig. Denne man fortsätter predika Guds ord. Han fortsätter be. Han har aldrig förlorat Guds karaktär ur sikte. Han fortsätter vittna. Han fortsätter uppmuntra andra. Han håller allt i rätt perspektiv.” Åh, du ser inte den turbulens han går igenom. Han är av kött och blod precis som du. Men vet ni vad? Denne psalmist har insett något: “Jag är en tjänare och din tjänarinnas son.” Inser ni detta? Denna tjänarinna hade en mor. Mödrar, lyssna på mig ett ögonblick. Denne psalmist som säger: “Jag tror, därför talar jag”, och som talar väl om Gud och talar rätt till människor och vandrar genom prövningar på rätt sätt och går vidare efter prövningar och tar sig samman och säger åt sin själ att bli rätt – vet ni att hans mor var en tjänarinna? Han är en tjänare. Han är en slav. Han är en efterföljare till Herren. Han är lydig efter prövningen. “Jag är en tjänare som fortfarande följer Herren.”

Vänner, följer ni fortfarande Herren? Vad skulle krävas för att få er att sluta följa Herren? Att gå vilse och säga: “Jag är trött på det här. Åh, jag har gjort så mycket.” Har du det? Vet ni att hans mor var en tjänarinna? Vem var hans mor? Det betyder att en mor som är en tjänarinna, en Guds tjänare, påverkar det barnet. Man kan fostra upp en tjänare åt Gud. Vet ni vad? Jag såg en mor i det hemmet. Hon var en Guds tjänarinna. Hanna hade gjort detsamma i sitt hus. Han såg en mor som var en Guds tjänare. Vet ni vilken inverkan det har på ett barn? De flesta av er växte upp i gudlösa hem. Ni kände inte Herren Jesus Kristus. Men vet ni vad? Ni fostrar nu upp barn. Se, det har förändrats, Guds heliga. Du kan vara en tjänarinna, en Herrens tjänare, en far, en mor som är en tjänare. Gissa vad? Dina barn kommer att få höra denna tro från dig. Du säger: “Jag tror. Därför talar jag till er.” De kommer att se när ekonomiska problem drabbar hemmet. De kommer att se när bekymmer pressar på. De kommer att se hur du möter livets alla prövningar, hur du arbetar dig igenom praktiska saker med människor. Ibland kan det vara mycket, mycket allvarligt. Och vi behöver börja inse att det finns barn som tittar på oss. Dina barn skulle kunna växa upp till Guds tjänare. De vet hur man talar i tro, hur man har en trons ande. “Jag vill offra tacksägelseoffer åt dig och åkalla Herrens namn.”

Låt mig bara säga något om Paulus här utifrån Andra Korinthierbrevet kapitel 4 och vers 13. Vad säger han? Precis samma sak. “Men eftersom vi har samma trons ande, som det står skrivet...” Han går tillbaka till Guds ord. Vänner, han läser Guds ord. Han läser Psalm 116. Han läser undervisningen i denna psalm och han säger: “Jag har samma trons ande som uppenbaras i den psalmen.” Paulus uppvisar samma sorts tro i Andra Korinthierbrevet 4. Samma tro, Guds heliga. Samma talande som ett resultat av tro. Och han säger: “Det står skrivet.” Detta är ett skrivet vittnesbörd. “Jag trodde, och därför har jag talat. Så tror också vi, och därför talar vi.” Det som hände i den psalmen händer i kyrkan och i Paulus tjänst. Vad var Paulus situation? Vad pågick runt honom? Se på vers ett. Han säger: “Därför, då vi genom Guds barmhärtighet har denna tjänst, så fäller vi inte modet (vi tröttnar inte).” Paulus befann sig i en situation där han kände att han skulle kunna svimma av utmattning. Har du någonsin känt så? Där sådana saker finns runt omkring dig att du känner att ditt hjärta sviktar, ditt sinne sviktar, eller att du i din kristna vandring känner att du skulle kunna ge upp. Det finns ett helt scenario av saker runt dig som du inte kan ta dig ur och du känner faktiskt att “vi försmäktar”. Men här säger Paulus: “Vi fäller inte modet.” Ser ni att han skrev det? Ser ni? Han berättade det för andra. Ser ni? Det är tron i hans hjärta som säger att “vi fäller inte modet”. Säg mig nu, känner Paulus det som att han håller på att ge upp? Ja. Tror du att Paulus möter sådana tankar och känslor? Ja. Men vet ni vad han skriver här? Han säger: “Vi har tagit emot en tjänst. Det vi gör är mycket viktigt. Jag tänker inte ge efter. Jag flyttar mig inte. Jag viker inte åt sidan. Jag går rakt fram.”

Han säger i vers 7: “Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den överväldigande kraften skall vara Guds och inte från oss.” Nu vill jag att ni lägger märke till detta noga. Detta är en man som tror på Gud. Han tror på Gud och han talar som ett resultat av det inom livets alla områden. Det finns ett tal, det finns uttalanden, det finns förkunnelser, det finns vittnesbörd som kommer fram för att det finns tro i hjärtat. Om du tror att dina ord inte spelar någon roll, tänk om. Jag tror inte på “positiv bekännelse”. Jag är inte en del av den rörelsen. Det har jag aldrig varit. Jag förkastar den. Positiv bekännelse – jag hade vänner genom åren som, om man sa något negativt, sa: “Tala ut en välsignelse! Säg inget negativt. Säg inte så, för då talar du fram det i verkligheten.” Det är heretiskt. Det är österländskt. Det är buddhism. Det är Yonggi Cho – han fick allt sitt från österländsk mysticism. Han talade fram saker i tillvaron. Han föreställde sig saker; man måste “visualisera” fram det. Det är ockultism. Det är inte kristendom. Och vet ni vad? När dessa människor... jag brukade bita mig i tungan och försöka vara nådig och vänlig när de sa “säg inget negativt”. Jag tänkte: “Har du läst Bibeln nyligen? Har du läst några av de saker Jesus sa till församlingen eller till de sju församlingarna i Asien?” Han tog itu med dem, tillrättavisade dem, avslöjade synd. Jag säger er att det finns ingen “positiv bekännelse” i detta, men det finns en trons ande som talar på ett visst sätt.

Och vänner, ni kan förlora er skärpa, så att tron i hjärtat inte längre påverkar ert tal. Era böner blir lama. Förr brukade ni gripa tag i himlen, Guds tron, och be ner Guds Ande. Ni brukade brottas med Gud i våra bönemöten. Nu är det en intetsägande bön. Något av förväntan har gått förlorat. Ni brottas inte. Vet ni, vissa böner jag lyssnar på... jag tänker: “Vi skulle inte ens veta om Gud svarade eller inte.” I andra böner håller ni en predikan för Gud; ni ber honom inte ens om något. Ni säger inte ens förtvivlat: “Jag behöver detta. Jag behöver ett svar.” Ni måste vara försiktiga så att ni inte förlorar den trons ande som engagerar Gud och säger: “Antingen kommer jag att framstå som en dåre eller så kommer jag att röra vid himlen ikväll, men jag tänker inte sitta här tills jag dör.”

Paulus började inse att denna skatt finns i ett lerkärl. Gud har specifikt lagt en stor skatt i ett lerkärl. Med andra ord, vår kropp, våra sinnen, vårt temperament är ett lerkärl. Det är ett kärl av lera. Det är mycket svagt. Men jag vill säga er, det finns något inuti detta kärl. Det är mycket dyrbart. Så varför lägger Gud sin skatt i något så svagt som du och jag? Och du är ganska svag. Låt mig säga det, det är jag också. Jag är mycket svag. Du är mycket svag. Din kropp är bräcklig. Ditt sinne är bräckligt. Dina känslor är bräckliga. Ibland kan du känna dig helt slutkörd känslomässigt. Kommer dina känslor någonsin att bli normala igen? Kan du känna Guds närvaro? Men se vad Paulus säger. Han befinner sig i prövningar, men han säger att Gud lade skatten i detta svaga kärl av en anledning. Det var avsiktligt. Varför gjorde han det? “För att den överväldigande kraften skall vara Guds och inte från oss.”

Låt oss titta på hans svårigheter här. Vi ser honom ha samma tro och tala på samma sätt. Men låt oss titta på hans bekymmer. “Vi är på allt sätt trängda (men inte utan utväg).” Paulus sa detta om apostlarna. “Vi är på allt sätt trängda men inte i nöd; vi är rådvilla men inte rådlösa; vi är förföljda men inte övergivna; vi är nedslagna men inte förlorade.” Vi kan lätt tro att det inte är någon skillnad på dessa uttalanden, men det är det. Han sa: “Ja, vi är trängda. Vi är rådvilla. Vi är förföljda. Vi är nedslagna. Men lyssna på mig: vi är inte i nöd. Vi är inte rådlösa. Vi är inte övergivna. Vi är inte förlorade.” Vissa kristna ser inte ens skillnaden mellan de två sakerna. Men det gör jag. Jag vill säga er: ni kan ha stora svårigheter, men ni är inte besegrade. Du kan vara pressad och tro att du ska dö, tro att allt är över. “Kommer jag att klara mig?” Men vet ni vad? Det finns något som håller er flytande. Det finns något som får er att fortsätta. Det finns något som får er att tro. Det finns något som får er att tala i tro och inte förlora hoppet. Vet ni vad det är? Det är denna skatt inom er.

Paulus började faktiskt genom prövningar inse vad som pågår. Se, jag tror att det fanns en tid när svårigheter kom och avvisande kom och smärta kom, som han inte förstod. Han var tvungen att lära sig detta. Han var tvungen att förstå målet med det, Guds plan med det, vad som hände i hans liv. Det tog år, åratals av tid att se att förföljelser låg i Guds vilja. Det hade ett syfte. Att bli nedslagen – tror ni att det är Guds vilja att bli nedslagen? Enligt detta är det så, men ni får inte bli förlorade. Att bli nedslagen är ofta Guds vilja för att få fram något inom dig. Att vara trängd på alla sidor kan vara Guds vilja, men inte i nöd. Att vara rådvill – “jag vet helt enkelt inte” – det kan vara Guds vilja. Gud kan faktiskt önska att du har en period då du inte förstår allt. Men du får inte vara rådlös (i förtvivlan). Du har inte svaren? Se då till Gud. Du vet inte vad som händer runt omkring dig? Du är förvirrad? Ha tro på Gud. Fortsätt tala om Guds karaktär.

Se på vers 10. Vad Paulus har lärt sig händer här: “Vi bär alltid Jesu död i vår kropp.” Detta är lerkärlet vi bär omkring på. Alla dessa svårigheter är Jesu död som verkar i våra kroppar. Vi bär det med oss. Vi måste leva i det. Det är något som vi faktiskt vandrar i. Men se vad som egentligen händer. Paulus har upptäckt vad som verkligen sker: “för att också Jesu liv skall bli synligt i vår kropp.” Varför går du igenom prövningar och svårigheter? Varför blir du testad? Varför sätts press på dig? Varför gör människor saker mot dig? Varför verkar så många förvirrande saker hända? Vet ni varför? Gud vill att Jesu liv ska bli synligt i din fysiska kropp. Det är inte ditt liv. Det är inte du. Men när du faktiskt tror på Gud och talar i tro, då uppenbaras ett Jesu liv. Det är verkligt. Alla dessa saker som pågår runt omkring dig – vet ni vad ni börjar säga? “Jag ska övervinna. Jag ska gå igenom detta med Gud. Jag ska stå kvar i morgon bitti.” Detta är mycket verkliga saker som börjar hända.

Lyssna på vad psalmisten sa – jag missade detta i Psalm 116. Han säger: “Jag skall vandra inför Herren i de levandes land.” Här är psalmisten. Han säger: “Jag skall vandra med Gud.” Det är ett exempel på att tala. Jag tror, därför talar jag. Vet ni vad? “Jag skall vandra med Gud.” Allt är emot dig. “Du kommer inte att klara dig. Ditt vittnesbörd kommer att förstöras.” “Jag skall vandra med Gud!” Psalmisten säger också: “Jag skall ta frälsningens bägare och åkalla Herrens namn.” Dina böner kommer inte att bli hörda? “Jag skall ta frälsningens bägare. Jag skall åkalla Herrens namn.” Vet ni, när ni är på den vägen och djävulen säger till er att era böner inte blir hörda, att era böner inte får svar, att ni inte ens är i rätt tillstånd för att be... Vissa av er behöver komma in hit och säga: “Jag *skall* be. Jag tänker be. Jag tänker gripa tag i frälsningens bägare och jag skall åkalla Herrens namn.” Jag utmanar dig, djävul! Vänner, det är en trons ande som börjar verka. Han sa också: “Jag skall infria mina löften till Herren inför hela hans folk.” Och han avslutar psalmen med att säga: “Jag skall offra tacksägelseoffer.” Ser ni vad som kommer in i honom? Han talar på ett visst sätt. “Jag skall be. Jag skall bära fram lovprisning och tacksägelse.” Jag känner inte för att prisa Gud? “Jag *skall* prisa Gud! Själ, res dig och prisa Gud!” Detta är en trons ande. Detta är att tala i tro. Detta är att faktiskt hålla ut. Det är inte att vara en hycklare, inte att låtsas. Det är inte att spela teater. Det är en trons ande.

Och vet ni vad? Paulus hade fattat detta. Det fanns modlöshet, men Kristi liv gjordes synligt. Han skriver faktiskt här: “Så verkar döden i oss (apostlarna).” Alla dessa problem, alla dessa prövningar – vet ni, dessa omständigheter... han säger: “Det tar död på mig. Detta är döden som verkar i oss predikanter.” Men lyssna: “...men livet i er.” Ser ni hur han fick segern här? “Åh, jag verkar vara halvdöd och dras genom häckar baklänges, men det kommer att verka fram liv i er. Jag ska komma hit och predika evangeliet. Någon kommer att födas på nytt.” Här, den unga flickan från Slovakien, genom ett enda budskap. Jag minns att jag predikade det budskapet tydligt och distinkt om pånyttfödelsens kraft, utan att veta att en flicka skulle sitta på sin säng i Slovakien, öppna den inspelningen och ha ett möte med Gud angående verklig frälsning. Du vet inte vad ditt vittnesbörd gör i det här livet. Du kanske går igenom ett helvete. Den här kyrkan kanske kastas in i många saker. Vet ni vad? Vi kommer att ta oss igenom det. Ni har hört mig säga det förut. Vi ska tjäna Gud. Vi ska be. Vi ska nå själar där ute. Någon kommer att få höra evangeliet. Jag ska prisa Gud i det här huset, Guds heliga. Jag ska stå upprätt genom allt. Det finns nätter då jag inte vet vad som händer. Jag vet inte hur jag ska klara mig igenom. Men jag vet att han är nådig. Jag vet att han är god. Jag vet att han är trofast.

Låt mig avsluta här. Jag har material för ytterligare fem predikningar, men jag ska skona er. Låt mig avsluta här, vänner. Det är något med detta talande som jag tror är mycket viktigt och jag vill stänga med detta. Jag tror alltså inte på positiv bekännelse. Jag tror inte på att “tala ut en välsignelse”. Jag tror inte på visualisering. Jag tror inte på det. Jag tror på den bibliska undervisningen om att vaka över sina ord. Och det är en helt annan undervisning. Men jag vill visa er något när vi avslutar här. Jag har visat er psalmisten i Psalm 116 och Paulus i Andra Korinthierbrevet 4. Två män mitt i stora plågor. Och lyssna på vad Paulus säger: “Därför fäller vi inte modet. Även om vår yttre människa går under, så förnyas vår inre människa dag för dag.” Lyssna på vad han kallar sina stora prövningar: “Vår lätta bedrövelse.” Människor försöker döda honom. Det är upplopp på alla sidor. Man ljuger om honom, kallar honom en falsk apostel, allt möjligt. Och han säger “vår lätta bedrövelse”. Han har blivit stenad och lämnad att dö, han har lidit skeppsbrott, man har ljugit om honom, vänner har övergett honom. Han säger att det är en lätt bedrövelse “som är för ett ögonblick”. Vet ni vad ni behöver inse? Jag vet att ni inte kan se det än. Jag vet det, och jag är likadan. Vi ser genom en spegel, på ett gåtfullt sätt. Men se vad han skriver. Se vad han säger. Detta är en “lätt bedrövelse”. Det kanske inte känns så eller verkar så, men jag vill säga er att det ni går igenom är en mycket lätt bedrövelse. Och det är bara för ett ögonblick. Du tror att det är ändlöst, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad. Nej, det är bara för ett ögonblick. Det kommer att vara borta. Dina värsta prövningar kommer att vara slut mycket snart. Frestelserna kommer aldrig att komma tillbaka till dig en vacker dag. Och Paulus säger, lyssna: “den bereder åt oss en övermåttan stor och evig tyngd av härlighet.” “Medan vi inte ser på de ting som syns, utan på de ting som inte syns. Ty de ting som syns är tidsbundna, men de som inte syns är eviga.” Paulus arbetar sig igenom allt detta. Tro inte att han är den färdiga produkten. Han tillbringade år med att arbeta sig igenom detta, att vi inte ser på tingen i detta liv på ett köttsligt sätt. Utan vi har en trons ande där vi säger: “Jag vet vad Bibeln säger. Jag vet att vi är på väg till Guds rike, det nya Jerusalem.”

Låt mig avsluta vår trosbekännelse (profession). Låt mig ge er några skriftställen. Skriv ner dem om ni kan. Studera dem, för de är mycket viktiga. I ljuset av vad jag just har sagt vill jag att ni ska höra vad jag ska säga nu och avsluta med. Jag ska ge er fyra eller fem skriftställen från Hebreerbrevet.

Hebreerbrevet 4:14: “Då vi nu har en stor överstepräst som har gått genom himlarna, Jesus, Guds Son, så låt oss hålla fast vid vår bekännelse (profession).” Han använder ordet “profession” här. Det betyder bekännelse, erkännande, förbund, löfte. Det betyder en verbal, uttalad sak. Håll fast vid din bekännelse. Han säger till dem: eftersom ni har en stor överstepräst som är Jesus Kristus, Guds Son. Han är din överstepräst. Han dog för dig. Han led för dig. Han ber för dig nu. En dag ska du få se honom. Han upprätthåller din tro. Han vakar över din själ. Han är ansvarig för att leverera dig till Fadern. Han är en stor överstepräst. Han rörs av känslor när du blir frestad. Han bryr sig faktiskt om dig. Han rörs av medlidande. Och det står: eftersom ni har en sådan stor överstepräst, håll fast vid er bekännelse. Vänner, släpp inte er bekännelse. Jag tror att Kristus ber för mig. Jag tror att Jesus dog för mig. Jag tror att han ska bevara mig ända till slutet.

Sedan står det i Hebreerbrevet 3:1: “Därför, heliga bröder, ni som har del i en himmelsk kallelse, se (stanna upp och betrakta) på vår bekännelses apostel och överstepräst, Kristus Jesus.” Hebreerbrevet 3:6: “Men Kristus är trofast som Son över hans eget hus; och hans hus är vi, om vi håller fast vid tillförsikten och hoppets berömmelse fast intill änden.” Vers 14: “Ty vi har blivit delaktiga av Kristus, om vi håller fast vid den första tillförsikten ståndaktigt intill änden.” Hebreerbrevet 10:23: “Låt oss hålla fast vid hoppets bekännelse utan att vackla, ty han som har gett löftet är trofast.” Inser ni att alla dessa skriftställen talar om vår trosbekännelse, vår muntliga bekännelse av Jesus Kristus som vår Herre och Frälsare? Han är min Frälsare. Han är min bevarare. Han är min store överstepräst. Han är en nådig Gud, en god Gud, en trofast Gud. Och alla dessa skriftställen i Hebreerbrevet har en orsak: Om Kristus är din store överstepräst, släpp då inte din trosbekännelse. Han är Kristus. Gör en stark förkunnelse, en verbal förkunnelse, en offentlig förkunnelse, en fortsatt förkunnelse. Ändra inte riktning. Denna bekännelse är en bekännelse av att se framåt och ha hopp. Min bekännelse är att jag snart ska få se Jesus. Jag ska snart gå över mållinjen. Min bekännelse är att jag har en tillit till att Kristus är den han säger sig vara. Och jag jublar.

Allt detta är en trons ande, Guds heliga. Och jag vill säga er att många faller av till höger och vänster. Kirk Cameron, född 1970 (två år äldre än jag), mycket känd i amerikanska kristna kretsar för att ha gjort kristna filmer. Han kom till tro på Kristus för cirka 35 år sedan som 17- eller 18-åring. Han har en stor följarskara. Arbetade med Ray Comfort i evangelisation. Mycket välkänd i Amerika och andra länder för att evangelisera, nå själar, predika evangeliet för syndare och berätta om Guds vittnesbörd. För en vecka sedan, den 3 december, gick han ut offentligt med sin son och släppte en video med titeln “Har vi fel om helvetet?”. Här är en man känd för att ha tagit en tydlig ställning för omvändelse, för helvetet, för syndens konsekvenser och för korsets verk. Plötsligt, efter alla dessa år, släpper han en sådan video. Sedan har Ray Comfort gått ut efteråt och sagt: “Åh, jag har precis pratat med honom, han är en god broder. Han släppte bara videon för att han ställer frågor. Det är inte så att han förnekar sanningen.” Jag vill säga er: efter 35 år av att ha predikat evangeliet släpper man inte plötsligt en video i 50-årsåldern och frågar “ja, vad är egentligen sanningen om helvetet?”. När du släpper en video till hundratusentals följare, då vet du exakt vad du gör. Han talar tydligt och kraftfullt. Tro mig, han undrar inte över någonting. Han predikar heresi och farlig lära. Han förnekar syndares eviga förtappelse.

Vänner, ni ser det överallt i kyrkan att människor som en gång flödade i sanning plötsligt viker av, tappar greppet om sanningen, sin tillit, sin uthållighet och sin trofasta vandring. De tappar greppet. Men jag vill säga er: det är trons ande som kommer att bevara er. Säg inte till mig att den mannens tro är okej. Den är inte okej. Det är något fel med tron i hans hjärta. Jag har alltid tänkt det, men nu visar det sprickor för allra första gången under min livstid. Jag har alltid haft mina farhågor. Och jag säger er, vänner, genom åren blir jag orolig. Det är något med en tro på Gud och en tydlig, enkel bekännelse. Försök inte vara för smart genom att försöka “skydda” Gud eller argumentera över evangeliet. Jag lyssnade på honom och hans son prata i en timme i den videon och jag började föra anteckningar och tänkte: “Detta är ren logik, inte skrifterna. Detta är mänskliga resonemang, känslosamhet och emotioner, men det är inte skrifterna.” Och du låter din egen unga son leda dig i näsan. Ni kommer alla att testas på vad ni tror. Ni kommer alla att få era sinnen bombarderade. Kanske lever ni tills ni blir så gamla att era förmågor, era mentala förmågor, inte fungerar lika bra som förr. Din förmåga att argumentera kanske sviktar; kanske kommer barn eller ungdomar att vara smartare än du. Då är det bäst att du har en trons ande som är grundad i Skriften.

Janne Ohlin - Göteborg