Du vet de där linjerna i sanden som någon drar med en pinne? I Mellanöstern förblir de inte linjer särskilt länge. De raderas eller ändras av vågor, eld och verkligheten. President Trump har just nu dragit en ny linje i sanden. Tio dagar av förhandlingar, tio dagar av väntan. Vi bombar er fortfarande under dessa tio dagar, men vi slår inte ut all infrastruktur ännu. En sista chans. Men alla vet att den här historien inte slutar med en linje i sanden, utan med vad som händer när den linjen korsas. Det är det jag vill prata med er om idag. Det här är David Tal.
Vi ska prata om vad som händer i förhandlingarna och vad som sker i luften, till sjöss och på marken runt Iran just nu. Vi ska också prata lite om vad som händer i Libanon och försöka knyta ihop alla dessa olika delar. Trump flyttade linjen igår. Förhandlingar pågår och han gav iranierna en tio dagar lång förlängning som en sista chans. Han fortsätter att driva narrativet att de vill förhandla och att de är villiga att göra det. Frågan är varför han gav dem denna förlängning just nu? Är det en sista chans att prata, eller fördröjer han tiden för att kunna genomföra något? Är det en fråga om press eller osäkerhet?
Det beror på vem man frågar. Om man är på den amerikanska sidan ser man det som att Trump sätter press. Om man är på den andra sidan, inklusive iranierna, tror de att de har drivit in USA i ett hörn och att USA inte vet vad de ska göra. Det finns en förhandling mellan vad USA lagt på bordet och vad Iran erbjuder. Glappet mellan sidorna är mycket större än Hormuzsundet. USA:s krav på Iran går långt utöver vad Iran någonsin visat sig villiga att acceptera.
USA vill ha kontroll. De vill se begränsningar av Irans förmåga att påverka Mellanöstern, både när det gäller kärnkraft, strategiska ballistiska robotar och deras ombud. De vill inte att Iran ska kunna kontrollera en så strategisk vattenväg som Hormuzsundet. Iran å sin sida har bara ett mål: att överleva. Jag tror att iranierna har insett att deras kärnvapenalternativ kommer att tas ifrån dem och att de inte kommer att kunna behålla samma kapacitet i framtiden. Men för stunden handlar det för Iran om att förhala, fördröja och på något sätt överleva. Det verkar som att de lyckats med det, för om vi tidigare pratade om regimskifte och att minoriteter i Iran skulle störta regimen, så verkar det målet vara borta nu. USA och till viss del även Israel har insett att regimen inte kommer att falla. Frågan är då vilket avtal man kan nå med sittande regim.
Vi var vid den här punkten i förhandlingarna redan för ett och ett halvt år sedan. Det var samma krav då, men Iran sa nej och har förhalat sedan dess. De har slingrat sig i tio år med sitt kärnkraftsprogram. Ibland tror jag att programmet inte ens är till för att nå en faktisk förmåga, utan bara för att hålla dem kvar i spelet. Från israelisk sida sett kommer Iran bara fortsätta vara ett hot om inget ändras drastiskt. Efter den sjunde oktober förstår vi att hatet mot Israel är en brinnande eld i själen på dessa regimer. Hatet är det lim som håller dem samman. De har inget annat: ekonomin är förstörd och det sociala systemet har misslyckats. Men det som rättfärdigar deras existens är hatet mot Israel och motståndet, Mukawama.
USA och Israel har två olika mål i det här kriget. Under tiden lever Israel under eld. Det känns halvt normalt. Jag pratar med vänner, familj och killarna i armén. Vi går upp och springer till vårt mamad, alltså skyddsrummet i huset. Vi stannar där i sju till tolv minuter, hör explosioner runt omkring och går sedan tillbaka till vardagen. Det låter konstigt att säga så, men det har blivit verkligheten. Folk går till jobbet på morgonen, men barnen går inte till skolan utan studerar via Zoom.
Det här med skola via Zoom skapar en helt egen dynamik. Men här är saken: i det stora hela, om vi israeler gör det vi ska och går in i skyddsrummen, så är de få missiler som faktiskt tar sig igenom inte dödliga. De blir bara dödliga när man gör som en 60-årig man i Tel Aviv idag, som förlorade livet för att han inte gick in i skyddsrummet. När sprängladdningen exploderar kan hela byggnader eller sidor av hus förstöras, men dessa skyddsrum, dessa mammads – eller säkra rum som alla har i sina hus – är livräddande. Det finns historier om hela familjer som klivit ut oskadda ur sin mammad efter att hela deras hus har jämnats med marken.
Detta är situationen i Israel just nu; vi befinner oss i detta mellantillstånd. De skjuter mot oss. Vi slår ut så många hot vi kan inne i Iran, men vi är mycket försiktiga. Detta är något folk behöver förstå gällande hur Israel utkämpar det här kriget.
Vi slår ut tillgångar som tillhör regimen och militären, men vi i Israel är mycket noga med att inte träffa civila mål eller civil infrastruktur. Israel har totalt luftherravälde. Vi kan göra vad vi vill över Iran, vilket innebär att vi skulle kunna slå ut deras bensinstationer, gassystem eller elnät. Men målet är inte att ödelägga landet, ekonomin eller det iranska folket. Faktum är att vi försöker säga till det iranska folket: Res er upp. Men det gör de inte. De har inte plockat upp flaggan ännu. Vi ser ingen rörelse från den iranska sidan eller från minoriteterna. Regimen har lyckats hota tillräckligt många, och folket verkar ha bestämt sig för att de hellre lever med ayatolla-regimen än att försöka störta den. Här håller nu alla på att omgruppera och rita om kartan.
Det är läget vi befinner oss i. Förhandlingar pågår i Pakistan, men sidorna står väldigt långt ifrån varandra. Enligt min mening finns det ingen möjlighet att nå en överenskommelse. Å andra sidan har regimen inte fallit, och jag är inte säker på att den kommer göra det. Så frågan är vad som händer nu?
Fler och fler amerikanska trupper anländer. Marina enheter och amfibiestyrkor är på väg in, och det är bara de delar vi känner till. Som vi lärt oss tidigare ser Trump-administrationen till att ingen egentligen vet exakt vad som försiggår. När pressen berättar att 82:a luftburna divisionen är på väg till Mellanöstern, så är det för att den amerikanska militären vill att vi ska veta det. Det sker mycket som vi inte får veta.
Det pratas mycket om att erövra öar, både i Hormuzsundet och ön Khark, som är ett stort oljenav inne i Persiska viken. Det ligger på iranskt vatten men inte på själva fastlandet. Mycket diskuteras, men i nuläget vet ingen säkert.
Låt oss byta riktning och titta på den norra gränsen i Israel. Där börjar det brinna ordentligt. Det startade med Hizbollah, som är en iransk proxy i södra Libanon. De utnyttjar striderna i Iran för att blåsa liv i kriget mellan Libanon och Israel. De avfyrar inte lika stora mängder raketer som tidigare, och inte från lika nära håll eftersom mycket i södra Libanon har blivit måltavlor. Men de skjuter tillräckligt med raketer in i norra Israel för att vi inte ska kunna leva i trygghet.
Här finns en viktig distinktion: Det finns ett glapp eller en buffert mellan landet Libanon – dess folk och armé – och Hizbollah, som är inbäddade i libanesiskt territorium. Hizbollah lyder under Iran. Den libanesiska armén lyder under den libanesiska regeringen, men armén kan inte kontrollera Hizbollah, som är bättre utrustade, bättre beväpnade och, milt uttryckt, mer fanatiska än regeringen.
Den libanesiska armén lyder under den libanesiska regeringen, men armén kan inte kontrollera Hizbollah, som är bättre utrustad, bättre beväpnad och mer fanatisk än regeringen. Vi befinner oss i en märklig situation där vi inte kan attackera Libanon som land, eftersom de kommer att säga att det inte är de som attackerar oss. Vi skulle kunna släcka ljuset i Libanon eller spränga Beiruts flygplats igen, men å andra sidan kan vi inte tillåta att södra Libanon används som bas mot oss.
Södra Libanon är i princip ett ingenmansland, långt ifrån den centrala regeringen som redan är mycket svag. Området har varit en nagel i ögat på Israel ända sedan 1970-talet när PLO flyttade dit från Jordanien. Jag stred själv i södra Libanon 1982 som ung stridsvagnschef och stannade där i tre och ett halvt år för att se till att området inte användes mot Israel. Det fungerade inte så bra, för efter att vi drivit ut PLO och lämnat över kontrollen till libaneserna, kunde deras regering inte fylla maktvacuumet. Det blev inbördeskrig, och ni minns kanske att amerikanska marinsoldater fanns i Beirut för att stabilisera läget men attackerades av iranierna. Vi utkämpade ännu ett krig 2006 mot Hizbollah, vilket resulterade i ett avtal om att de inte skulle finnas i södra Libanon – ett avtal som FN skulle övervaka men aldrig upprätthöll. Därför går vi nu tillbaka in i södra Libanon i detta nu.
Tänk er en buffertzon på ungefär tre mil i den södra delen av Libanon. Israel flyttar in militär och ber civilbefolkningen att flytta på sig så att området inte kan användas för attacker. Det pratas om att Israel faktiskt ska bosätta sig där och fastställa gränsen vid den punkten med en buffertzon under israelisk kontroll. Våra fiender kommer att säga att vi försöker skapa ett Stor-Israel, men inget kan vara längre från sanningen. Israel vill inte erövra det territoriet; vi är faktiskt väldigt oroliga över det. Jag känner den bergiga terrängen tillräckligt väl för att veta att det kommer att bli en enorm huvudvärk för Israel oavsett vad som händer. Men vi kan inte tillåta att territoriet används mot oss gång på gång. Efter den sjunde oktober kan Israel inte tillåta att sådana fiender slår upp läger precis vid vår gräns. Min brorson är i södra Libanon nu, och stridsvagnskompaniet som jag har kontakt med är också där. Under de närmaste veckorna kommer vi att se Israel erövra områdena upp till Litanifloden för att skapa denna buffertzon.
Jag satt i en bagelbutik i morse och hittade en intressant artikel i LA Times. De hade skickat en reporter till staden Tyros i södra Libanon. Det var ett halvsideuppslag om hur synd det var om människorna som tvingades flytta därifrån. En man klagade på att han var tvungen att släppa ut sina sextio fåglar för att de annars skulle dö, vilket naturligtvis är sorgligt. Men i hela artikeln fanns det bara två rader som förklarade orsaken: att Hizbollah börjat avfyra missiler från Tyros mot centrala Israel. Bara två rader längst ner, medan resten handlade om hur de är offer och hur hemskt allt är. Artikeln nämnde inte att om de inte hade hotat israelers liv, så hade detta aldrig hänt. Allt man behöver göra är att sluta rikta in sig på israeliska civila, så skulle allt vara fridfullt. Men av någon anledning anser tidningar som LA Times att det är acceptabelt att skjuta raketer mot civila i Israel, men oacceptabelt för Israel att slå tillbaka för att stoppa det.
Vi får se vad som händer i södra Libanon och i förhandlingarna med USA under nästa vecka. Under tiden fortsätter Israel att slå ut mål i Iran. Houthierna i Jemen avfyrade också sin första raket i det här kriget i eftermiddags. Jag reser nu runt mellan olika kyrkor och pratar om vad som händer, särskilt den stigande antisemitismen som sköljer över USA – både till höger och vänster. Men det som verkligen skrämmer mig är antisemitismen inom kyrkan själv. Som en judisk efterföljare till Jesus blir jag bestört när andra kristna spottar ur sig antisemitism på en nivå som påminner om Nazityskland 1938. Folk köper de mest fruktansvärda idéer.
Jag besökte en bibelskola i veckan och talade med unga studenter om Israels historia och hur allt hänger ihop med den bibliska berättelsen och profetiorna i Gamla och Nya testamentet. Det är fascinerande hur lite de visste och hur lite de hade kopplat samman bibeln med verkligheten i Mellanöstern idag.
/ Janne
