Dave Hunt A Woman Rides The Best Kapitel 2
Svenskt Tal/Text
Biblisk profetia är nyckeln till att förstå både det förflutna och framtiden. För skeptiker kan det låta som ett absurt påstående, men det är lätt att bevisa. Eftersom merparten av den profetia som finns nedtecknad i Skriften redan har uppfyllts, är det därför en enkel sak att avgöra om Bibelns profetior är tillförlitliga eller inte.
Två stora teman löper konsekvent genom hela Skriften: 1) Israel, och 2) Messias som kommer till Israel och genom Israel till världen som hela mänsklighetens Frälsare. Runt dessa två centrala teman kretsar nästan alla andra profetior och finner sin mening – vare sig det handlar om församlingens uppryckande, Antikrist, hans kommande världsregering och världsreligion, slaget vid Armageddon, Kristi andra tillkommelse eller någon annan profeterad händelse. Bibeln är fullkomligt unik i att presentera dessa profetior, som den nedtecknar i specifika detaljer, med början för mer än 3000 år sedan.
Ungefär 30 procent av Bibeln ägnas åt profetia. Det faktum bekräftar vikten av ett ämne som har blivit negligerat. I stark kontrast saknas profetia helt i Koranen, de hinduiska Vedaskrifterna, Bhagavad-Gita, Ramayana, Buddhas eller Konfucius ordspråk, Mormons bok eller någon annan skrift från världens religioner. Detta faktum ensamt ger en obestridlig stämpel av gudomligt godkännande på den judisk-kristna tron, något som alla andra religioner saknar. Den bibliska profetians fläckfria uppfyllelse är tillräcklig för att autentisera Bibeln, i motsats till alla andra skrifter, som det enda och enda ofelbara Guds ord.
Det finns många viktiga skäl till bibelsk profetia. För det första ger uppfylld profetia ett obestridligt bevis för existensen av den Gud som inspirerade profeterna. Genom att förutsäga stora händelser i världshistorien hundratals och till och med tusentals år innan de inträffar, bevisar Bibelns Gud att han är den ende sanne Guden, universums och mänsklighetens Skapare, historiens Herre – och att Bibeln är hans ofelbara ord, givet för att förmedla hans syften och frälsningens väg till alla som vill tro. Här är ett bevis så enkelt att ett barn kan förstå det, men så djupt att den största geniale inte kan motbevisa det.
Profetian spelar därför en avgörande roll i att uppenbara Guds syfte med mänskligheten. Den ger också ett foolsäkert sätt att identifiera Guds sanne Messias, eller Kristus, och avslöjar Satans bedragare, Antikrist, så att ingen som lyssnar till Guds ord behöver bli lurad av honom.
Precis som profetia är unik för Bibeln, är den unik för Kristus. Inga profetior förutsade Buddhas, Muhammeds, Zoroasters, Konfucius, Joseph Smiths, Mary Baker Eddys, de hinduiska guruer som idag är populära i väst, eller någon annan religiös ledares ankomst. Alla dessa saknar de kvalifikationer som utmärker Jesus Kristus. Ändå finns det mer än 300 profetior i Gamla Testamentet som identifierar Israels Messias. Hundratals år innan han kom angav de hebreiska profeterna ett stort antal specifika kriterier som Messias måste uppfylla. Uppfyllelsen av dessa profetior i minsta detalj i Jesu från Nasarets liv, död och uppståndelse visar obestridligt att han är den utlovade, den sanne och ende Frälsaren.
Eftersom dessa två stora teman i bibelsk profetia – Israel och Messias – redan har behandlats i några av mina andra böcker, främst i ”How Close Are We?”, ska vi här bara sammanfatta dem kort.
I Jesaja 43:10 förklarar Israels Gud att judarna är hans vittnen till världen om att han är Gud. Så är det, trots att 30 procent av dagens israeler säger sig vara ateister och de flesta judar världen över aldrig skulle komma på tanken att berätta för världen att Gud existerar. Ändå är de vittnen, både för sig själva och för världen, om hans existens på grund av den häpnadsväckande uppfyllelsen i historien av precis det som Gud sade skulle hända detta speciella folk.
Även om mycket av det profeterna förutsade om Israel ännu är framtida, har nio stora profetior med specifika och historiskt verifierbara detaljer redan uppfyllts exakt som förutsagt århundraden i förväg.
Gud lovade ett land med klart definierade gränser (1 Mosebok 15:18–21) till Abraham (1 Mosebok 12:1; 13:15; 15:7 m.fl.). Han förnyade det löftet till Abrahams son Isak (1 Mosebok 26:3–5), till hans sonson Jakob (1 Mosebok 28:13) och till deras efterkommande för alltid (3 Mosebok 25:46; Josua 14:9 m.fl.).
Det är ett historiskt faktum att Gud förde detta ”utvalda folk” (2 Mosebok 7:7–8; 5 Mosebok 7:6; 14:2 m.fl.) in i ”det utlovade landet” – en historia i sig full av underverk.
När det judiska folket kom in i det utlovade landet varnade Gud dem för att om de utövade avgudadyrkan och omoral som landets tidigare invånare, som han hade utplånat för deras ondska (5 Mosebok 9:4), skulle han också driva ut dem (5 Mosebok 28:63; 1 Kungaboken 9:7; 2 Krönikeboken 7:20 m.fl.). Att detta skedde är återigen ett obestridligt historiskt faktum.
Hittills är historien knappast anmärkningsvärd. Andra folk har trott att ett visst geografiskt område var deras ”utlovade land” och har senare drivits ut av fiender. De nästa sex profetiorna och deras uppfyllelse är däremot fullkomligt unika för judarna. Att dessa händelser inträffade exakt som profeterat kan omöjligt ha skett av en slump.
Gud förklarade att hans folk skulle bli skingrade ”bland alla folk, från jordens ena ände till den andra” (5 Mosebok 28:64; jfr 1 Kungaboken 9:7; Nehemja 1:8; Amos 9:9; Sakarja 7:14 m.fl.). Och så skedde det. ”Den vandrande juden” finns överallt.
Precisionen med vilken profetiorna passar enbart judarna blir alltmer remarkabel när uppfyllelse följer på uppfyllelse, tills beviset för Guds existens genom hans handlande med sitt utvalda folk blir obestridligt.
Gud varnade för att judarna, vart de än vandrade, skulle vara ”en skräck, ett ordspråk, en visa … en förbannelse och en smälek” (5 Mosebok 28:37; 2 Krönikeboken 7:20; Jeremia 29:18; 44:8 m.fl.). Häpnadsväckande nog har detta varit sant för judarna genom hela historien, vilket även dagens generation vet mycket väl. Förtalet, gliringarna, skämten, det nakna hatet som kallas antisemitism – inte bara bland muslimer utan även bland dem som kallar sig kristna – är ett unikt och ihållande historiskt faktum som är specifikt för det judiska folket.
Även idag, trots minnet av Hitlers förintelse som en gång chockade och skämde ut världen, och i trots mot både logik och samvete, lever antisemitismen vidare och ökar återigen världen över.
Profeterna förklarade dessutom att dessa skingrade folk inte bara skulle bli förtalade, nedvärderade och diskriminerade, utan 6) att de skulle förföljas och dödas som inget annat folk på jordens yta. Historien står som ett vältaligt vittne om att detta är precis vad som har hänt judarna århundrade efter århundrade, vart de än befunnit sig. Ingen annan etnisk eller nationell grupps historiska rekord innehåller något som ens närmar sig den mardröm av terror, förnedring och förintelse som judarna har fått utstå genom historien i händerna på de folk bland vilka de har vistats.
Skamligt nog stod många som kallade sig kristna – och därmed efterföljare till Kristus, som själv var jude – i främsta ledet när det gällde förföljelse och slakt av judar. Efter att ha fått full medborgarrätt i det hedniska romerska riket år 212 genom Caracallas edikt, blev judarna andra klassens medborgare och föremål för allt starkare förföljelse efter att kejsar Konstantin påstods ha blivit kristen. Därefter var det de som kallade sig kristna som var långt grymmare mot judarna än hedningarna någonsin hade varit.
De romersk-katolska påvarna var de första som utvecklade antisemitism till en vetenskap. Hitler, som förblev katolik till sin död, skulle senare påstå att han bara följde exemplet från både katoliker och lutheraner när han fullbordade det som kyrkan hade påbörjat. Antisemitism var en del av hans katolicism som Martin Luther aldrig blev fri ifrån. Han uppmanade till att bränna ner judarnas hem och ge dem valet mellan omvändelse eller att få tungan utryckt. När Roms judar släpptes ur sitt getto av den italienska armén 1870 avslutades deras frihet äntligen cirka 1500 år av oerhörd förnedring och förnedring i händerna på dem som påstod sig vara Kristi ställföreträdare.
Ingen påve hatade judar mer än Paulus IV (1555–1559), vars grymheter trotsar alla gränser för mänskligt förnuft. Den katolska historikern Peter de Rosa erkänner att en hel rad påvar förstärkte de gamla fördomarna mot judar och behandlade dem som spetälska som inte var värda lagens skydd. Pius VII följdes av Leo XII, Pius VIII, Gregorius XVI, Pius IX – alla goda elever till Paulus IV.
Historikern Will Durant påminner oss om att Hitler hade goda förebilder för sina åtgärder mot judarna: Konciliet i Vienne (1311) förbjöd all umgängelse mellan kristna och judar. Konciliet i Zamora (1313) beslöt att de skulle hållas i sträng underkastelse och träldom. Konciliet i Basel (1431–1433) förnyade de kanoniska förordningarna som förbjöd kristna att umgås med judar och instruerade de världsliga myndigheterna att hålla judarna inspärrade i separata kvarter, tvinga dem att bära ett utmärkande märke och se till att de närvarade vid predikningar som syftade till att omvända dem.
Gud förklarade att trots sådan förföljelse och periodiska massakrer på judar, 7) skulle han inte låta sitt utvalda folk utplånas, utan bevara dem som en identifierbar etnisk och nationell grupp (Jeremia 30:11; 31:35–37 m.fl.). Judarna hade all anledning att gifta sig med andra, byta namn och dölja sin identitet på alla möjliga sätt för att undkomma förföljelse. Varför bevara sin blodslinje när de inte hade något eget land, när de flesta inte tog Bibeln bokstavligt, och när rasidentifikation bara medförde de grymmaste nackdelar?
Att avstå från blandäktenskap gav ingen mening. Absorption i de folk de levde bland borde ha varit oundvikligt, så att knappt något spår av judarna som ett distinkt folk borde ha funnits kvar idag. Dessa föraktade landsflyktingar har ju varit skingrade till världens alla hörn i 2500 år sedan Jerusalems förstöring av Nebukadnessar 586 f.Kr. Kan ”tradition” vara så stark utan verklig tro på Gud?
Mot alla odds förblev judarna ett identifierbart folk efter alla dessa århundraden. Det faktum är ett häpnadsväckande fenomen utan motstycke i historien och fullkomligt unikt för judarna. För de flesta judar som levde i Europa gjorde kyrkans lag det omöjligt att gifta sig med en kristen utan att konvertera till romersk katolicism. Här spelade återigen den romersk-katolska kyrkan en ökänd roll. I århundraden var det ett dödsbrott enligt påvarna för en jude att gifta sig med en kristen, vilket förhindrade blandäktenskap även för dem som önskade det.
Bibeln förklarar att Gud beslutat att hålla sitt utvalda folk åtskilt åt sig själv (2 Mosebok 33:16; 3 Mosebok 20:26 m.fl.) eftersom 8) han skulle föra dem tillbaka till deras land i de sista dagarna (Jeremia 30:10; 31:8–12; Hesekiel 36:24, 35–38 m.fl.) före Messias andra tillkommelse. Den profetian och det löftet, som så länge väntats, uppfylldes i Israels återfödelse i det utlovade landet. Det skedde äntligen 1948, nästan 1900 år efter den slutliga diasporan vid Jerusalems förstöring år 70 e.Kr. av Titus romerska arméer. Denna återupprättelse av en nation efter 25 århundraden är fullkomligt häpnadsväckande, ett fenomen utan parallell i någon annan folks historia och omöjligt att förklara med naturliga medel, än mindre med slumpen.
Ännu mer remarkabelt är att 9) Gud förklarade att i de sista dagarna före Messias andra tillkommelse skulle Jerusalem bli ”en bägare som får alla att darra … en tung sten för alla folk” (Sakarja 12:2–3). När Sakarja uttalade denna profetia för 2500 år sedan låg Jerusalem i ruiner och omgavs av öken. Och så förblev det århundrade efter århundrade. Sakarjas profetia verkade fullkomligt galen även efter Israels återfödelse 1948. Ändå är det idag, precis som förutsagt, att en värld med nästan sex miljarder människor har sina ögon riktade mot Jerusalem, i fruktan för att nästa världskrig, om det bryter ut, kommer att utkämpas om just denna lilla stad. Vilken otrolig uppfyllelse av profetia!
Israel upptar ungefär en sjättedel av en procent av det landområde som araberna äger. Araberna har oljan, rikedomen och det världsliga inflytande som sådana till synes outtömliga resurser ger. Inte nog med att Israels frimärksstora land knappast syns på en världskarta, det saknar också alla de förutsättningar som skulle göra det till centrum för världens uppmärksamhet. I trots mot all förnuft är det dock just Israel som är fokus för världens uppmärksamhet, precis som profeterat.
Jerusalem är en liten stad utan kommersiell betydelse eller strategiskt läge. Ändå riktas världens ögon mot den som mot ingen annan stad. Jerusalem är verkligen ”en tung sten” runt halsen på alla världens nationer – det mest besvärliga och explosiva problem som Förenta Nationerna står inför idag. Det finns ingen vanlig förklaring till detta. Det som de hebreiska profeterna förklarade för tusentals år sedan och som då verkade fullkomligt fantastiskt, uppfylls i vår tid. Detta är bara en del av bevisen, som vi ska se, för att de profeterade ”sista dagarna” är över oss och att vår generation troligen kommer att få se resten av Bibelns profetior uppfyllda.
De profetior som beskrivits ovan (för att inte tala om åtskilliga andra) har legat offentligt nedtecknade på Bibelns sidor och varit tillgängliga för noggrann granskning i århundraden. Att de har uppfyllts i specifika detaljer kan inte vara resultatet av slump, utan är i själva verket mer än tillräckligt bevis för existensen av den Gud som inspirerade Bibeln och för denna boks autenticitet och ofelbarhet. Inför ett sådant klart och överväldigande bevis kan man bara välvilligt anta att ingen agnostiker eller ateist har brytt sig om att läsa de bibliska profetiorna och själv kontrollera dem mot historien och aktuella händelser.
Det finns ytterligare profetior om Israel och Jerusalem som rör de sista dagarna och som ännu väntar på framtida uppfyllelse. På grundval av de profetior som redan har gått i uppfyllelse kan vi vara säkra på att även dessa kommer att förverkligas, och det inom en inte alltför avlägsen framtid. Den mest fruktansvärda tid av total förintelse, både för judar och för hela världens befolkning, ligger ännu framför oss. Den kallas ”Jakobs tid av nöd” (Jeremia 30:7).
Med häpnadsväckande precision pekar Bibeln inte ut Damaskus, Kairo, London eller Paris som centrum för händelserna i de sista dagarna, utan två andra specifika städer: Jerusalem och Rom. De är mycket olika, har varit fiender sedan kejsartidens dagar och är fortfarande rivaler idag när det gäller andlig överhöghet. Det katolska Rom gör anspråk på att vara ”den eviga staden” och ”den heliga staden” – titlar som Bibeln har gett Jerusalem. Rom gör också anspråk på att vara ”det nya Jerusalem”, vilket sätter den i direkt konflikt med Guds löften om den sanna Davids stad.
Det har funnits 2000 år av spänning och fiendskap mellan Rom och Jerusalem. I nästan 46 år efter Israels återfödelse 1948 vägrade Vatikanen att erkänna dess rätt att existera. Den fientligheten har inte utplånats av de närmanden som Vatikanen på senare tid har funnit det lämpligt att göra gentemot Israel. Rom vill påverka Jerusalems framtid, som den fortfarande insisterar måste vara en internationell stad där Israel inte ska ha mer att säga än någon annan nation.
Med skrämmande precision identifierar Bibeln Jerusalem och Rom som brännpunkterna för de profeterade händelserna i de sista dagarna. Båda kommer att få sin del av Guds dom. Det krävs inte mer än en flyktig blick på nyheterna för att inse riktigheten i den förutsägelsen. Här också, i det Bibeln säger om Rom och Vatikanstaten, har vi ytterligare bevis för att denna bok är Guds ord – bevis som vi ska granska i detalj.
/ Janne