Dave Hunt A Woman Rides a Beast Kapitel 4
Svenskt Tal/Text
Johannes syn i Uppenbarelseboken 17 om kvinnan som rider på odjuret är inte första gången detta olycksbådande väsen har skådats. Det är i själva verket kulmen på en serie syner som började 600 år tidigare. Den första synen var den dröm som kung Nebukadnessar hade, där han såg en bildstod med ”huvud av fint guld, bröst och armar av silver, buk och lår av koppar, ben av järn, fötter dels av järn och dels av lera” (Daniel 2:32–33).
Den tolkning som Gud gav Daniel visade att bildstoden med sina fyra delar av olika metaller föreställde fyra världsriken: det babyloniska, det medo-persiska, det grekiska och det romerska. Det babyloniska riket existerade redan vid den tiden. Att det efterträddes av de andra tre, och i just den ordningen, är ett historiskt faktum.
Varför ser man bara fyra riken? Vad hände med alla de många andra som historien nämner och som har behärskat territorier minst lika stora som något av dessa fyra? Bibeln ignorerar dem alla. Varför? Tiden har passerat dem. De kommer inte att resa sig igen. Endast Rom ska återupplivas, dess ”dödliga sår” ska bli läkt (Uppenbarelseboken 13:3).
I århundraden var Egypten världsmaktens säte. Det fanns stora dynastier i Kina. Det fanns Djingis khans vidsträckta imperium och de väldiga maya- och aztekrikena i Central- och Sydamerika. Vid ett tillfälle kontrollerade araberna större delen av Nordafrika, Mellanöstern och stora delar av Europa. Ingen av dessa stormakter kommer dock att resa sig igen. Endast Rom ska återfå sin storhet. Precis som Rom en gång behärskade den antika världen ska det bli högkvarter för den nya världsordningen – Förenta Nationernas dröm.
Förenta staterna har varit den dominerande industriella och militära världsstyrkan under de senaste 50 åren. Den dominansen är dock på väg att avta och är dömd att försvinna. Profetiorna är klara: Det romerska riket ska återupplivas, med Antikrists säte i Västeuropa och världens religions högkvarter i Rom, som vi ska få se. Så har Bibeln sagt under de senaste 1900 åren i Nya Testamentet och i ännu fler århundraden i Gamla Testamentet. Förenta staterna nämns inte.
De två benen i bildstoden förutsade att det fjärde riket, det romerska, skulle delas i öst och väst – och så skedde det. År 330 e.Kr. gjorde Konstantin Konstantinopel (dagens Istanbul) till sin nya kejserliga huvudstad, lämnade biskopen av Rom som ansvarig i väst och lade grunden för den senare politiska och religiösa delningen av riket. Det slutgiltiga brytandet kom religiöst år 1054 när den ortodoxa kyrkan i öst bröt sig loss från den romersk-katolska kyrkan i väst och påve Leo IX bannlyste Mikael Kerularios, patriarken av Konstantinopel. Den delningen mellan romersk katolicism och östlig ortodoxi består än idag och ligger till grund för det nuvarande blodbadet i Kroatien-Sarajevo-Bosnien-Hercegovina-området i forna Jugoslavien, som vi ska dokumentera.
Politiskt återupplivades det romerska riket flera gånger i väst – till exempel år 800 under Karl den store. De östra och västra rikena blev dock aldrig återförenade. Det fullständiga romerska riket försvann helt som politisk enhet, men religiöst växte det sig större och sträckte sig runt hela världen. Idag har den romersk-katolska kyrkan omkring 980 miljoner medlemmar världen över. Den östliga ortodoxin har något mindre än hälften så många. Brytningen mellan den och romersk katolicism kommer att läkas under Antikrist.
Protestanter av olika samfund utgör resten av det som har blivit känt som kristenheten – totalt omkring 1,7 miljarder personer, nästan 30 procent av världens befolkning idag. Enligt Uppenbarelseboken 13:8 ska ”alla som bor på jorden tillbe honom [odjuret, eller Antikrist]…”. Detta indikerar att inte bara romersk katolicism och östlig ortodoxi kommer att förenas, utan att även protestanter ska sluta sig till dem, tillsammans med alla världens religioner, inklusive muslimerna, för att bilda en enda ny världsreligion. Den kommer att innefatta kejsardyrkan, som på kejsartiden, med dödsstraff för dem som vägrar att delta (Uppenbarelseboken 13:14–15).
Denna återupplivning av Roms religion kommer utan tvekan att vara en blandning av kristendom och hedendom, precis som det skedde under Konstantin och fortsatte därefter. Den förvrängda och paganiserade formen av kristendom blev så småningom känd som romersk katolicism. Med anspråk på att vara ofelbar och oföränderlig (semper eadem – ”alltid densamma”) står den romersk-katolska kyrkan idag redo att bli fordonet för den slutgiltiga ekumeniska föreningen av alla religioner.
De tio tårna på kung Nebukadnessars bildstod föreställde tio framtida kungar, om vilka Daniel 2:44 förklarar i det mest raka och otvetydiga språket: ”Och i dessa kungars dagar skall himlens Gud upprätta ett rike som aldrig skall förgöras…”
Eftersom tio kungar aldrig har regerat det romerska riket, säger den enkla meningen oss att det måste återupplivas under tio huvuden, och naturligtvis styras av Antikrist.
Redan den enda versen i Skriften sade Kristi lärjungar (och Johannes Döparen och rabbierna likaså) att det inte var tid för Kristus att ta sin fader Davids tron. Anledningen var uppenbar: Tio kungar regerade inte det romerska riket vid den tiden. Misslyckandet att förstå denna profetia gjorde att de som levde på Kristi tid blev besvikna när han inte omedelbart upprättade sitt jordiska rike. Här ser vi återigen vikten av en korrekt förståelse av profetian.
I sin syn såg Nebukadnessar en ”sten … utskuren utan händer”. Den ”slog bilden på dess fötter” och krossade den till stoft som blåstes bort med vinden. ”Och stenen som slog bilden blev ett stort berg och fyllde hela jorden” (Daniel 2:34–35). Tolkningen är klar: Den sanna församlingen kommer inte gradvis att ta över världen, utan Guds rike ska upprättas plötsligt genom ett kataklysmiskt ingripande från himlen. Kristus ska återkomma för att förgöra Antikrist och hans återupplivade romerska rike, och han ska sedan upprätta sitt tusenårsrike och regera över världen från Jerusalem, på Davids gamla tron, som Gud själv ska återinrätta.
Den tolkningen bekräftas av andra skriftställen, framför allt 2 Thessalonikerbrevet 2:8, som klart säger att Kristus ska förgöra Antikrist vid sin ”tillkommelse”: ”Då skall den onde [Antikrist] uppenbaras, honom som Herren Jesus skall förgöra med sin muns andedräkt och förinta med sin tillkomsts härlighet…” Således kommer den andra tillkommelsen inte att inträffa förrän Antikrist har blivit uppenbarad och upprättat sin världsregering. Först då ska Kristus återkomma, mitt under Armageddon (tillsammans med de troende som han tidigare har ryckt upp till himlen – Sakarja 14:5; Judas 14), för att rädda Israel från Antikrists arméer som är på väg att förgöra henne, för att hålla dom över jorden och för att upprätta sitt messianska rike genom att regera världen från Davids tron i Jerusalem (se Sakarja 12–14).
Någon tid efter att Nebukadnessar hade sin dröm fick Daniel själv en syn som nästa steg i Guds fortsatta uppenbarelse om Antikrists kommande världsrike. I den såg Daniel återigen samma fyra världsriken, denna gång avbildade som vilda odjur. Det fjärde odjuret, som föreställde det romerska riket, hade tio horn, vilket liksom de tio tårna på bildstoden betydde tio kungar eller regionala härskare som skulle uppstå i framtiden (Daniel 7:24).
Daniels syn innehöll häpnadsväckande detaljer om det medo-persiska och det grekiska riket – så exakta att skeptiker desperat men utan framgång har försökt bevisa att Daniels bok skrevs efter händelserna. Annars skulle man vara tvungen att erkänna att giltiga profetior hade getts. Naturligtvis är Bibeln fylld av giltiga profetior som gavs århundraden innan de uppfylldes. De profetior vi kort nämnde i föregående kapitel om Israel och Messias skrevs alla många århundraden innan deras häpnadsväckande uppfyllelse.
När det gäller Daniel förutsade han tydligt att Alexander den stores grekiska rike skulle delas i fyra delar (Daniel 8:20–22; 11:4). De följande 16 verserna ger häpnadsväckande detaljer om Ptolemaios krig (den grekiske general som tog Egypten efter Alexanders död) och hans efterföljares krig mot seleukiderna i Syrien. Den profetian kulminerade med detaljer om den seleukidiske härskaren Antiochos Epifanes (Daniel 11:21–36), en typ eller förskuggning av Antikrist. Det är denna historia, förklarad i förväg, som kritikerna desperat har försökt bevisa skrevs efter att den redan hade inträffat.
Att Daniels bok faktiskt skrevs under den babyloniska fångenskapen, långt innan dessa händelser ägde rum, har blivit grundligt bekräftat. Dessutom anger Daniel 9:25 exakt den dag då Messias skulle rida in i Jerusalem på en åsnas fåle och hyllas som den utlovade. Även de mest skeptiska kritikerna måste erkänna att Daniels bok skrevs långt innan den händelsen.
Mellan Gamla och Nya Testamentets skrivande gick det fyra århundraden av tystnad innan Gud talade igen genom sina profeter. Och inte förrän vi kommer till Uppenbarelseboken 12:3 ser vi Daniels fjärde odjur igen, denna gång utan någon hänvisning till de andra tre, som aldrig mer ska synas. Från och med nu ses det fjärde odjuret endast i sin framtida återupplivade form.
När profetian utvecklas framträder Daniels fjärde odjur för Johannes som ”en stor röd drake med sju huvuden och tio horn och sju kronor på sina huvuden” (Uppenbarelseboken 12:3). Detta är Satan, för några verser senare visas oss en framtida ”strid i himlen: ärkeängeln Mikael och hans änglar stred mot draken… Och den stora draken blev nedkastad, den gamle ormen som kallas djävulen och Satan, han som bedrar hela världen” (vers 7 och 9).
Tolkningen är klar: Det återupplivade fjärde världsriket under Antikrist kommer att vara så fullständigt ont att det ses som Satan själv. Vilken fasa som väntar denna värld efter att Kristus har tagit sina egna till sin Faders hus i uppryckandet!
Samma ”fjärde odjur” ses återigen i kapitel 13:1 stiga ”upp ur havet”, precis som alla fyra odjuren gjorde i Daniel 7:3. Här har det återigen de kännetecknande ”sju huvudena och tio hornen”, men nu med ”tio kronor, och på sina huvuden ett namn av hädelse”. Odjuret beskrivs i nästa vers som ”likt en leopard … en björn och … ett lejon…”. Även om de andra tre odjuren inte längre syns, får vi inte glömma kontinuiteten som finns mellan det återupplivade romerska riket och de tre världsriken som föregick det ända tillbaka till Babylon. Kom ihåg att odjuren som föreställde dessa tre tidigare världsriken beskrevs som likt en leopard, ett lejon och en björn (Daniel 7:4–6).
I Uppenbarelseboken 13 föreställer det fjärde odjuret tydligt både det återupplivade romerska riket och Antikrist, som ”alla som bor på jorden skall tillbe” (vers 8). I denna remarkabla syn om framtiden tillber världen också ”draken som gav makten åt odjuret” (vers 4). Så visas Satan återigen vara den makt som står bakom Antikrist och hans rike: ”Draken [Satan] gav honom [Antikrist] sin makt och sin tron och stor myndighet” (vers 2).
Under sin frestelse i öknen visade Satan Kristus ”alla världens riken och deras härlighet” (Matteus 4:8). Djävulen erbjöd då allt detta till Kristus och sade: ”Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig” (vers 9). Kärleken till världen och lusten efter makt leder i slutändan till partnerskap med Satan och tillbedjan av honom. Naturligtvis vägrade Kristus Satan. Tragiskt nog skulle en förföljelse-trött kyrka senare falla för samma erbjudande när det kom genom Konstantin.
Kristus bestred inte Satans anspråk på äganderätten till världen: ”Ty detta har blivit överlämnat åt mig, och åt vem jag vill ger jag det” (Lukas 4:6). Som Johannes påminner oss: ”Hela världen ligger i den ondes våld” (1 Johannes 5:19). Det är Satan, med Guds tillåtelse för hans egna syften, som överlämnar världen åt Antikrist – den värld som Kristus vägrade.
En bild av odjuret ska göras, och alla som inte faller ner och tillber den, och genom den Antikrist som Gud, ska dödas (Uppenbarelseboken 13:15). Sådan var seden i det antika romerska riket. Vi får alltså veta att Roms religion med dess kejsardyrkan också ska återupplivas. Religionen måste faktiskt inte bara vara inblandad i Antikrists nya världsregering, utan den måste vara överordnad, för Satan, som kontrollerar både Antikrist och det återupplivade romerska riket, är ”denna världens gud” (2 Korinthierbrevet 4:4) och längtar med passion efter dess tillbedjan. Kvinnan som rider på odjuret i kapitel 17 representerar utan tvekan den världsreligionen, som vi ska få se.
Religionen var alltid det dominerande inslaget i de antika världsrikena, inklusive de fyra som avbildades i Nebukadnessars bildstod och Daniels fyra odjur. Präster, spåmän och trollkarlar var de närmaste rådgivarna till härskare i tusentals år, och i de flesta fall var de den verkliga makten bakom tronen och manipulerade furstar genom sin ”magí” och sina listiga råd.
Vetenskapen själv hade sina rötter i ockultismen, med början i astrologi och alkemi. Materialism, skepticism och ateism är av relativt sent datum och kommer att uppslukas i tidvattenvågen av förnyat intresse för ”andlighet”, som redan samlar fart precis som Jesus förutsade för de sista dagarna (Matteus 24:4, 5, 11, 24).
Ateismen är inte Satans huvudvapen i hans kampanj för att bedra mänskligheten till att följa honom. Han själv är inte ateist, för hans stora ambition ”Jag skall bli lik den Högste” (Jesaja 14:14) erkänner i sig Guds existens. Satan vill tillbes som Gud, men eftersom han är en icke-fysisk varelse utan egen kropp måste han nöja sig med att få denna tillbedjan genom den människa som representerar honom – Antikrist.
Som ”denna världens gud” är Satans vapen falska religioner och de bedrägliga löften de ger, som leder bort dem som tror på dem från att känna Guds sanning. Att religionen ska spela en dominerande roll i det återupplivade romerska riket, liksom i forntiden, framgår tydligt av att kvinnan, som representerar den nya världsreligionen, har bestigit odjuret och håller tyglarna.
I den fortsatta utvecklingen av uppenbarelsen om det fjärde odjuret såg Johannes ”ett av dess huvuden liksom dödsårigt; och dess dödliga sår blev läkt, och hela världen förundrade sig över odjuret” (Uppenbarelseboken 13:3). För många uttolkare betyder denna syn att Antikrist själv ska dödas och uppstå till liv igen. Andra tror att en Antikrist-figur från det förflutna, som Hitler eller Nero, ska komma tillbaka till livet och regera den nya världsordningen. Tvärtom ska varken en tidigare ond härskare eller den framtida Antikrist komma tillbaka från graven, eftersom Satan inte har makt att skapa liv. (Detta utesluter inte möjligheten att världen kan bli lurad att tro att en uppståndelse har ägt rum. Språket i Uppenbarelseboken 13:3 uppmuntrar dock inte den idén.)
Att ”ett av dess huvuden” fick ett dödligt sår skulle inte innebära att hela odjuret var dött, utan snarare att det var dödligt sårat i en aspekt av sitt väsen. Även om huvudena sägs representera kungar, kunde det inte vara en bokstavlig kung som dödades och uppstod till liv av de skäl som redan givits. Odjuret och dess huvuden representerar flera saker samtidigt: kungar, riken, Satan, Antikrist och det återupplivade romerska riket. Det senare har inom sig element av död och skenbar uppståndelse. Det romerska riket ”dog” visserligen, men inte helt, eftersom fragmenten fanns kvar tillsammans med det ständiga hoppet om en slutlig uppståndelse.
När den ”uppståndelsen” äger rum under Antikrist kommer det att vara som om ett rike – inte en person – kom tillbaka från de döda.
Att Gud avser att upprätta sitt eget rike på jorden och att det återupplivade romerska riket står i vägen för det och måste förintas för att Guds rike ska kunna framträda är också klart. Detta visades redan i början av denna fortsatta uppenbarelse när stenen krossade bildstoden och fyllde jorden. Det är lika klart att Antikrist är Satans förfalskning av Kristus och att det återupplivade romerska riket är en förfalskning av Guds rike på jorden.
Prefixet ”anti” kommer från grekiskan och har två betydelser: 1) emot, och 2) i stället för eller som ersättning för. Antikrist ska förkroppsliga båda dessa betydelser. Han ska verkligen stå emot Kristus, men på det mest diaboliskt listiga sätt som är möjligt: genom att utge sig för att vara Kristus och därmed förvränga ”kristendomen” inifrån. Antikrist ska nämligen ”sitta i Guds tempel och ge sig ut för att vara Gud” (2 Thessalonikerbrevet 2:4).
Om Antikrist utger sig för att vara Kristus och tillbes av världen (Uppenbarelseboken 13:8), då är hans anhängare naturligtvis ”kristna”. Det är inte kommunismen utan kristendomen som ska ta över världen – och inte den äkta kristendomen utan en antikristlig förfalskning av den. Den stora avfälligheten föregår alltså Antikrists uppenbarelse (2 Thessalonikerbrevet 2:3). En del av avfälligheten är den ekumeniska rörelsen, som bokstavligen förbereder scenen för en förening mellan alla religioner och som även påverkar evangelikala. En antikristlig ”kristendom” måste skapas som omfattar alla religioner och som alla religioner ska omfamna – precis det som sker idag med häpnadsväckande hastighet. Vi har dokumenterat denna utveckling i andra böcker, som Global Peace and the Rise of Antichrist, och kommer att säga mycket mer om den senare.
Det latinska motsvarigheten till det grekiska ”anti” är ”vicarius”, varifrån ”vicar” kommer. ”Vicar of Christ” betyder alltså bokstavligen Antikrist. Även om de romersk-katolska påvarna har kallat sig Kristi ställföreträdare i århundraden, var de inte de första som gjorde det, utan ärvde titeln från Konstantin (se nedan). Hans framtida motsvarighet, den kommande världsherren över det återupplivade romerska riket, kommer att vara Antikrist.
Som redan nämnts tillbads kejsaren som Gud i det antika romerska riket. Som sådan var han ledare för det hedniska prästerskapet och för imperiets officiella, statsunderstödda hedniska religion. En bild gjordes av kejsarna, framför vilken medborgarna måste buga sig i tillbedjan. De som vägrade att erkänna kejsaren som Gud dödades. Och så kommer det att bli när det romerska riket återupplivas under Antikrist. Detta faktum framställs tydligt i den omfattande syn som Kristus gav Johannes:
”Och han … får jorden och dem som bor på den att tillbe det första odjuret … och säger till dem som bor på jorden att de ska göra en bild åt odjuret … och han får alla, både små och stora, rika och fattiga, fria och slavar, att sätta ett märke på sin högra hand eller på sin panna, så att ingen kan köpa eller sälja utom den som har märket, odjurets namn eller dess namns tal” (Uppenbarelseboken 13:12–15, parafraserad).
När kejsar Konstantin påstods bli kristen år 313 e.Kr. (i själva verket ett smart politiskt drag) gav han frihet åt kristna och officiell status åt den kristna kyrkan vid sidan av hedendomen. Eftersom kyrkan nu var ett erkänt religiöst organ i riket, måste Konstantin som kejsare erkännas som dess de facto ledare. Som sådan sammankallade han det första ekumeniska konciliet, Konciliet i Nicea år 325, satte dess agenda, höll öppningstalet och ledde det, precis som Karl den store skulle leda Konciliet i Chalon 500 år senare. Intresserad inte av evangeliets sanning utan av att ena riket var Konstantin den förste ekumenisten och införde det felet i den förföljelse-trötta kyrkan.
Medan han ledde den kristna kyrkan fortsatte Konstantin att leda det hedniska prästerskapet, att leda hedniska högtider och att donera till hedniska tempel även efter att han började bygga kristna kyrkor. Som ledare för det hedniska prästerskapet var han Pontifex Maximus och behövde en liknande titel som ledare för den kristna kyrkan. Kristna hedrade honom som ”biskoparnas biskop”, medan Konstantin kallade sig Vicarius Christi, Kristi ställföreträdare. Han menade att han var ”en annan Kristus” som handlade i Kristi ställe. När titeln översattes till grekiska betyder Vicarius Christi bokstavligen Antikrist, som vi redan sett. Konstantin var prototypen för den Antikrist som profeteras i Skriften och som ännu ska komma.
Under medeltiden började Roms biskopar kräva att de ensamma var Kristi representanter på jorden. De krävde att hela kyrkan världen över måste vara underkastad deras styre, förbjöd andra biskopar att kallas ”papa” eller påve och tog till sig Konstantins tre titlar – Pontifex Maximus, Vicar of Christ och Bishop of Bishops – som de behåller än idag.
När påvarnas anspråk på absolut makt över kungariken, folk och egendom förverkligades, trädde stor korruption in i den romersk-katolska kyrkan. Reformatorerna och deras bekännelseskrifter var enhälliga i att identifiera varje påve som Antikrist. Skriften ger dock inte stöd för det påståendet. Antikrist är en unik individ utan föregångare eller efterföljare. Han kommer att vara den nye ”Konstantin”, härskaren över det återupplivade världsvida romerska riket.
Den slutgiltiga uppenbarelsen av det fjärde odjuret kommer i den syn som Gud gav Johannes och som är nedtecknad i Uppenbarelseboken 17. Denna gång, i en häpnadsväckande ny insikt, sitter en kvinna grensle över detta fruktansvärda väsen! Att detta är samma odjur som Daniel såg och som presenteras för oss i kapitel 12 och 13 i Uppenbarelseboken är helt klart, för det har de nu välbekanta ”sju huvudena och tio hornen” (vers 3). En annan identifierande egenskap anges: Odjuret är ”fullt av hädelsens namn”, en tydlig utvidgning av det som sågs i kapitel 13, ”och på sina huvuden namnet av hädelse”.
Det finns en remarkabel förändring av perspektivet denna sista gång odjuret ses. Kvinnan som rider på det, snarare än odjuret självt, är nu fokus för uppmärksamheten. Beskrivningen av odjuret är kort, endast tillräcklig för att låta oss veta att det är samma odjur vi har sett tidigare. Inga ytterligare insikter om odjurets natur eller mening ges. En ny gestalt har tagit centrum på scenen, och två hela kapitel i Uppenbarelseboken, 17 och 18, ägnas åt en detaljerad diskussion om kvinnan – långt mer utrymme än som har getts åt odjuret självt i alla dess tidigare framträdanden.
Johannes har aldrig i någon av de tre gånger han har sett det skräckinjagande väsendet visat att han var chockad eller ens förvånad över det. Men nu, äntligen, uttrycker han stor häpnad – inte över odjuret, utan över kvinnan på dess rygg. Det är åsynen av henne som får Johannes att häpna. Hur kunde denna kvinna bestiga ett sådant fruktansvärt odjur? Varför tillåter det henne att sitta på dess rygg, hålla tyglarna och styra det? Uppenbarligen kommer hon att spela en nyckelroll i återupplivandet av det romerska riket, Antikrists regering och de framtida världshändelserna som leder fram till Kristi andra tillkommelse.
Vilken roll kommer det att vara? När kommer den att uppenbaras? Vem är denna kvinna? Att svara på sådana frågor och många fler är syftet med denna bok.
/ Janne