BREAKING: Iran Threatens NUKES; Fires At U.S. Bases; Lebanon Deal Sparks War | TBN Israel

SVENSK TEXT

Revolutionsgardet i Iran hotar med att återvända till spåret av att producera kärnvapen. USA och Iran inledde en överraskande störtflod av attacker mot varandra, så frågan är om kriget håller på att bryta ut igen. Inom revolutionsgardet skrattar man åt Donald Trump, visar upp en ny drönare och hotar att slå till mot den amerikanska militären. Efter spänningarna i Hormuz ställde USA och Iran in fortsättningen av förhandlingssamtalen. Så håller vapenvilan på att kollapsa? Det är fortfarande inte helt klart, men eldstriderna i viken intensifieras. USA slog återigen till i Iran och Iran svarade med att beskjuta Kuwait och Bahrain. Varför tar de länder som inte underkastade sig Irans beskydd nu emot elden? Det verkar som att Iran, efter konfrontationen med USA, försöker tvinga fram en ny säkerhetsstruktur i Gulfregionen för att motverka Washington. I Libanon förbereder man sig för ett hårt svar från terroristorganisationen Hizbollah på detta avtal och varnar för Irans försök att sabotera det. USA kommer att träna styrkor i Libanon med målet att avväpna terroristorganisationen. Samtidigt inne i Iran undrar man om revolutionsgardet genomgår en ny omorganisation och om det är möjligt att regimens fall är närmare än vi trodde. Jag är Yael Pinto och med mig är Mati Shashani, vi är här på Boots on the Ground. Vi ger er hela sanningen om vad som händer i Israel och även sanningen om vad som sker i vårt grannskap, Mellanöstern.

Låt oss börja, eftersom det tillfälliga och sköra vapenstilleståndsavtalet mellan USA och Iran, som undertecknades för mindre än två veckor sedan i syfte att avsluta kriget med start i slutet av februari, nu står inför en total kollaps. Teheran har skickat fasta meddelanden till Washington via medlare och hotat med att de senaste dagarnas eskalering helt kan spränga detta avtal. Samtidigt ställdes de samtal in som skulle ha ägt rum i Schweiz under nästa vecka. I går kväll, på lördagskvällen, avfyrade Irans revolutionsgarde svärmar av missiler och drönare mot USA:s militära anläggningar i Kuwait och Bahrain. De iranska attackerna kom bara timmar efter att USA:s president, Donald Trump, publicerade ett aldrig tidigare skådat hot på sitt sociala nätverk, där han varnade för att Iran kommer att upphöra att existera om Washington tvingas återuppta kriget. I Bahrain orsakades allvarliga skador på en byggnad till följd av den iranska attacken och samtidigt avfyrades missiler och drönare även mot Kuwait. På den andra sidan slog USA till mot tio iranska militära mål i Hormuzområdet. Den senaste eskaleringen skedde bland annat efter att revolutionsgardet de senaste dagarna återupptagit attacker mot tankfartyg i området, trots att avtalet uttryckligen slår fast att sundet ska vara öppet för alla. Detta händer även om Washington bara förra veckan uppfyllde ett betydande åtagande från sin sida och hävde sanktionerna mot den iranska oljan i 60 dagar. Detta är ett steg som i hög grad hjälper den islamiska republikens annars vacklande ekonomi. Vad är det då iranierna egentligen försöker uppnå?

Det är här utvecklingen i Libanon kommer in i bilden, för i Teheran såg man fredagens undertecknande av avtalet mellan Israel och den libanesiska regeringen, vilket medlades fram av amerikanerna, som en uteslutning och beslutade sig för att agera. Ledaren Naim Qassem attackerade skarpt avtalet i går och kallade det ett historiskt misstag. Han klargjorde att den terroristorganisation han leder enbart är bunden till det samförståndsavtal som undertecknades mellan USA och Iran, och inte till avtalet mellan Israel och Libanon. Generalsekreteraren avvisade alla villkorade tillbakadraganden av den israeliska försvarsmakten och tydliggjorde att organisationen kommer att fortsätta strida så länge Israel opererar på libanesisk mark. Amalrörelsens och deras allierades hårda motstånd mot ramavtalet med Israel visar att nästa strid inte bara kommer att äga rum mot Israel utan också internt i Libanon. Avtalets framgång beror nu på en avgörande fråga, nämligen om den libanesiska staten för första gången kommer att kunna införa sin suveränitet över Hizbollah, eller om Iran kommer att lyckas sabotera detta drag och återföra Libanon till spåret av fronternas enhet. Israel ser ramavtalet som undertecknades med Libanon och USA som ett långtgående strategiskt drag, ett som sträcker sig långt bortom de specifika gränsarrangemangen i norr. Södra Libanon måste demilitariseras och Hizbollah, liksom alla andra icke statliga organisationer, måste avväpnas. Detta är själva hjärtat i avtalet. Detta är en händelse som till och med kan bli viktigare än Abraham avtalen, eftersom vi här talar om ett grannland som gränsar till Israel och två folk som i åratal har lidit av islamistisk terrorism och av det destruktiva inflytandet från revolutionsgardet i Iran. Om detta avtal, i kombination med samarbete och internationellt bistånd, hjälper Libanon att avveckla Hizbollah, kan det bli en mycket stor händelse i Mellanösterns historia, och vi kommer att fortsätta ge er alla detaljer.

Bakom kulisserna verkar det dock som att iranierna inte för ett ögonblick har förlorat sina ambitioner på en atombomb. En officiell mediekanal med nära band till revolutionsgardet har nyligen förklarat att den islamiska republiken inte har något annat val än att utveckla kärnvapen. Detta allvarliga hot kommer efter att Iran brutit mot vapenvilan, och trots fortsatta förhandlingar öppnar regimen nu en ny front mot Israel och USA. Denna gång på den juridiska arenan vid domstolen i Haag, där man har krävt att de två länderna ska ställas inför rätta för krigsbrott. Detta sker samtidigt som regimen själv, enligt sina motståndare, är ansvarig för ett mordiskt förtryck, massarresteringar och tiotusentals offer bland demonstranter och civila iranier under åren. Vi har mycket framför oss, så låt oss dyka in i detaljerna. Jag är Yael Pinto och kommer till er från Schweiz, och med mig är Mati Shashani på Boots on the Ground. Vi ger er hela sanningen om vad som händer i Israel och kriget mot revolutionsgardet i Iran, som är huvudet på den sönderfallande ondskans axel i Mellanöstern. Innan vi fortsätter vill jag uppmana er att fortsätta sprida sanningen. Dela vårt innehåll, klicka på prenumerera knappen och leta efter Yael Pinto och Mati Shashani på våra sociala medier för att se genom våra ögon hur det är att leva i Israel under detta krig. Eftersom missiler faller och hoten om kärnvapen från Iran höjs igen, frågar många hur de kan stå med Israel på ett meningsfullt sätt. Svaret är enkelt, ni kan hjälpa oss att bygga upp. Vi inbjuder er att ta del av något verkligt som är rotat i landet och i våra hjärtan. Kampanjen Rebuild Israel fortsätter och den för tillbaka livet till Israels norra delar. Längs landets norra gräns, i ett område präglat av krig och förlust, planterar vi en äppelträdgård. Detta är inte bara en symbol, utan en del av ett långsiktigt engagemang för att återställa det som skadats och stärka Israels framtid. I en tid då Israel attackeras är trädplantering en kraftfull förklaring på att vi fortfarande är kvar, att vi bygger upp och växer. Vi lämnar inte landet eftersom Gud lovade detta land till Israels folk, och tillsammans kan vi få det att blomma igen. Denna äppelträdgård skapar jobb för lokala familjer, hjälper samhällen att återvända och sänder ett tydligt budskap till Israels folk att de inte är ensamma. När du donerar bygger du upp, sätter träd i marken, återställer försörjningen och förvandlar krigshärjad mark till ett land som växer igen. Du kan hjälpa till genom att besöka tbn punkt org snedstreck rebuildisrael eller ringa 800847895.

Nu återvänder vi till vår Mellanösternkorrespondent Mati Shashani. Mati är för närvarande på en konferens mot antisemitism i England, och han är här för att förklara vad som händer bakom rubrikerna och varför allting i regionen tycks förändras från grunden just nu. Över till dig Mati, råder det vapenvila mellan Iran och USA eller inte, och kommer Iran att lägga sig i Libanon eller kommer USA, Israel och den libanesiska regeringen att underteckna sitt eget avtal? Det händer enormt mycket i nyheterna just nu och det är väldigt förvirrande, så låt oss försöka bryta ner vad som faktiskt sker på marken på ett mer djupgående sätt. Det vi bevittnar är en ren maktkamp, det handlar varken om förvirring, missförstånd eller avtal. Det är en maktkamp mellan Iran, USA och iranska ombud gällande Israel. I Hormuzsundet ser vi precis detta, de senaste dagarna har iranierna upprepade gånger brutit mot vapenstilleståndsavtalet. De gör detta för att testa om USA kommer att vara starka och beslutsamma nog att upprätthålla avtalet. Samtidigt informerar detta oss om den inre maktkamp som pågår i Iran, mellan revolutionsgardet och falanger knutna till den högste ledaren, statstjänstemännen som kämpar för makt och ett avtal, medan gardet vill främja en eskatologisk teologi och driva en mörk händelsekedja i Mellanöstern. Samma sak händer i Libanon, Iran försöker påverka vad som sker där medan Israel och USA svarar genom att trycka tillbaka mot de iranska intressena och deras ombud. Situationen blir därmed oerhört obekväm för den iranska regimen. När man kombinerar det finansiella trycket med den militära pressen, blockaden, oförmågan att exportera olja och trycket på infrastrukturen, ser vi att iranierna ständigt letar efter sätt att peta på amerikanerna, bryta mot vapenvilan och försöka få övertaget. USA gör helt rätt när de genast svarar med ett omedelbart straff vid varje regelbrott. När Iran försöker stoppa Israels förmåga att slåss mot ombuden i Libanon, svarar man genom att skriva under ett avtal direkt med Libanon över huvudet på iranierna. Saker är absolut inte enkla eller färdiga, och vi kommer förmodligen att se många fler månader av pågående press, konflikt och obehagligheter mellan iranierna och amerikanerna. Det som är viktigt nu är att de amerikanska styrkorna och Trumps administration förblir beslutsamma och ståndaktiga i att driva igenom och upprätthålla ett kraftfullt avtal mot Iran. Allt vi ser i rubrikerna är egentligen bara ett enda stort test för att se hur beslutsamma USA kommer att vara. Tidigare i förhandlingarna, när iranierna försökte med diverse knep, packade den amerikanska förhandlingsdelegationen helt enkelt sina väskor och lämnade bordet, vilket visade att de inte accepterade några manipulationer. Samma konsekventa tryck måste tillämpas nu för att Iran och dess interna krafter ska förstå att deras enda utväg är ett starkt avtal som förbjuder kärnvapen, ombud och ballistiska robotar. Därför pendlar nyheterna ständigt från prat om avtal den ena dagen, till direkta strider i Hormuzsundet eller attacker på Gulfstaterna nästa dag. Detta är en pågående maktbalansering för att forma framtiden, och hittills har både USA och Israel visat konsekvens i att inte tillåta iranierna något svängrum. Inom ett par månader kommer antingen ett tydligt avtal att formas, eller så kommer avtalet att falla isär helt och leda till en mer öppen konflikt. Fram till dess kommer testandet att fortsätta för att bedöma den amerikanska och israeliska moraliska klarheten och beslutsamheten mot iransk inblandning. Detta är en strid som avgör framtiden för hela Mellanöstern och amerikansk maktprojektion i regionen, något som är väl värt att fokusera på och be för under de kommande månaderna.

Tack så mycket Mati, det hjälpte oss absolut att bättre förstå vad vi står inför och hur vi kan rikta våra böner. USA slog alltså återigen till inne i Iran och Iran svarade med eld rakt in i hjärtat av viken. Under helgen attackerade amerikanska flygplan militära mål i södra Iran efter att kommersiella fartyg beskjutits i området kring Hormuzsundet. Målen innefattade övervakningssystem, kommunikation, luftförsvar, drönarlagring och anläggningar kopplade till minläggning. Strax därefter meddelade revolutionsgardet att de avfyrat missiler och drönare mot amerikanska baser i Bahrain och Kuwait. Frågan är nu om detta fortfarande är en vapenvila som testas på marken, eller om vi redan har återvänt till krig under en ny benämning. Uppblossandet började runt Hormuzsundet, vilket är den plats där Iran känner att de har sin starkaste påtryckningskraft mot USA, Gulfstaterna och den globala energimarknaden. Lastfartyget Ever Lovely, som seglade under singaporiansk flagg, attackerades av en självmordsdrönare när det seglade nära Omans kust. Senare kom också rapporter om en drönarattack mot det gigantiska oljetankfartyget Kiko, under panamansk flagg, som hade lämnat oljefältet i Qatar på väg mot Förenade Arabemiraten. Drönaren träffade det övre däcket och orsakade strukturella skador, men fartyget kunde fortsätta segla. Detta är den typiskt iranska metoden, man behöver nämligen inte alltid sänka ett fartyg för att ändra spelreglerna. Det räcker att träffa däcket och utfärda en varning för att försäkringsbolag, fartygsägare och kaptener ska förstå att varje passage genom Hormuz kostar mer än pengar. Det blir en stor kostnadsrisk som snabbt påverkar den internationella politiken. Det amerikanska centralkommandot förklarade attackerna som ett svar på den iranska aggressionen mot kommersiell sjöfart, och målet var att slå ut de verktyg som gör det möjligt för revolutionsgardet att använda Hormuz som ett passerkortsystem där endast iranskt godkända fartyg tillåts passera. Iran hävdar dock motsatsen och menar att sundet är under deras övervakning, varvid fartyg som passerar via rutter de inte har godkänt gör det på helt eget ansvar. De har klargjort att fartyg som inte följer deras anvisningar förlorar garantier för säker passage och skydd. Det handlar inte längre bara om ett militärt hot utan om ett sätt att hantera sjötrafiken likt ett licenssystem, där Iran dikterar vem som får passera och till vilket pris.

Det är i denna kontext som de iranska attackerna mot Bahrain och Kuwait blir centrala, eftersom revolutionsgardet hävdade att de angrep åtta amerikanska militära anläggningar, inklusive Ali Al Salem flygbasen i Kuwait och femte flottans högkvarter i Bahrain. Samtidigt rapporterade Bahrain att de hade fångat upp en drönare, medan en annan hade kraschat utan skador i närheten av en lokal flygplats. Budskapet var oerhört tydligt, Bahrain och Kuwait är inte bara små Gulfstater utan utgör viktiga pelare i det amerikanska militära nätverket i regionen. Varje drönare över deras territorium är en markering mot Washington och en signal till övriga Gulfstater om att de som inte når samförstånd med Iran kommer att få betala ett högt pris. Gulfstaternas samarbetsråd framstår som svagare än någonsin, och istället för att möta hotet som ett enat block söker varje land nu sina egna vägar med Teheran. En del öppnar tysta diplomatiska kanaler, andra lutar sig mot Amerika, medan Bahrain och Kuwait har blivit mer exponerade och därmed får ta emot elden. Den ekonomiska aspekten är lika kritisk som den militära eftersom olja och gas utgör enorma delar av dessa länders BNP. Störningar i Hormuzsundet leder på bara några timmar till problem med försäkringar, rusande bränslepriser och slutligen en enorm politisk press på Vita huset. Iran vet om detta, och även om de inte har vunnit det militära kriget använder de sundet extremt skickligt för att pressa marknaderna och tvinga Washington att backa utan att verka svaga. Precis mot denna bakgrund föreslår Teheran nu att Gulfstaterna ska upprätta en helt ny regional säkerhetsstruktur utan beroende av externa, västerländska krafter. Bara timmar efter att man hade attackerat Bahrain och Kuwait erbjöd den iranske utrikesministern plötsligt diskussioner om en ny säkerhetsordning. Det är en brutal form av diplomati där man först skjuter, och sedan omedelbart bjuder in till förhandlingsbordet.

Parallellt med detta publicerade en mediekanal nära revolutionsgardet en artikel där det fastslogs att Iran måste bygga en atombomb. Argumentationen var att endast en kärnvapenavskräckning kan tillåta Iran att förhandla från en position av absolut styrka mot USA och Israel. Artikeln gjorde till och med jämförelser med hur världen började tala allvar med Kina först efter att de blivit en kärnvapenmakt på sjuttiotalet. Detta sker medan regimen utåt pratar om avtal och inspektioner, men internt driver de redan diskussionen om kärnvapenavskräckning. När detta kommuniceras via en kanal kopplad till revolutionsgardet är det inte någon simpel felsägning, det handlar om att förbereda allmänheten för kommande drag. Samtidigt fortsätter regimen att hota civila fartyg och skjuta drönare, för att i nästa andetag framställa sig själva som ett utsatt offer som måste försvara sig. Detta dubbelspel genomsyrar regimens förhandlingstaktik, och kombineras internt med ett brutalt förtryck av den egna befolkningen. Det iranska folket ser hur staten stänger ner banker och misslyckas med grundläggande tjänster, samtidigt som enorma miljardbelopp pumpas in i Hizbollah, missiler och drönare. De iranska protesterna handlar i grunden inte om elpriser eller vatten, utan om rätten att bestämma över sina egna liv, precis som fallet Mahsa Amini visade för hela världen. Regimens verkliga rädsla är inte israeliska flygplan, utan dagen då den egna befolkningen slutar vara rädd. Trots landets djupa kriser fortsätter regimen dock oförtrutet att finansiera ondskans axelmakter runt om i hela Mellanöstern, där iranska pengar omedelbart omvandlas till tunnlar, löner för terrorister och avancerade vapensystem.

Detta leder oss till situationen i Libanon. Medan Hormuzsundet brinner skapade avtalet mellan Israel och Libanon en ny front mot Hizbollah. Ramavtalet, som undertecknades med amerikansk medling, syftar till att återge suveräniteten till den libanesiska regeringen. Från israeliskt håll är avtalet glasklart, man kopplar ett militärt tillbakadragande från södra Libanon direkt till kraven på avväpning av Hizbollahs infrastruktur och ett garanterande av säkerheten för Israels nordliga invånare. Den israeliska armén lämnar alltså inga strategiska positioner förrän Hizbollah är borttvingade och demilitariserade. Hizbollahs ledare Naim Qassem attackerade omedelbart avtalet, hävdade att det skadar Libanons suveränitet och klargjorde att de kommer att fortsätta slåss. Från iranskt håll ses avtalet som extremt farligt eftersom det hotar att ta Libanon ur Teherans grepp. Iran kräver att deras egna samtal med Washington ska diktera framtiden i Libanon, men Israel och USA försöker befästa att Libanon faktiskt är en suverän stat, inte bara en iransk utpost. Internt i Libanon anses de kommande dygnen vara helt kritiska. Många varnar för en våldsam reaktion, lönnmord och massiva protester, och redan under helgen drabbade beväpnade Hizbollah aktivister samman med libanesiska säkerhetsstyrkor i Beirut. Säkerhetsstyrkornas beslut att använda tårgas och batonger är en viktig markering, libanesiska armén flyttar inte längre undan lika snabbt som tidigare. Samtidigt fortsätter den israeliska militären att slå ut terrorister och raketsystem i södra Libanon, vilket understryker att hoten hanteras praktiskt på marken trots pågående diplomatiska samtal.

Dela gärna denna rapport med så många som möjligt och prenumerera på TBN Israels YouTube kanal för att få sanningen i realtid, inte via rubriker som filtrerats av andra. Vi förklarar vad som genuint händer i Israel och Mellanöstern, för utmaningen i Libanon är enorm. Avtalet kräver att den libanesiska armén aktivt går in i områden, avvecklar terrorinfrastrukturen och stänger ute Hizbollah, vilket på papperet låter enkelt men är det svåraste testet i landets moderna historia. Hizbollah försöker skrämma befolkningen med hot om inbördeskrig och blodsutgjutelse, och varnar för att landet kommer brinna om någon rör deras vapen. Men en förändring har skett och allt fler libaneser anklagar nu öppet organisationen för landets totala kollaps, den krossade ekonomin och fördrivningen av civila familjer. Det finns numera ett utbrett stöd för en genuin lösning med Israel, vilket betyder att Hizbollah inte längre agerar oemotsagda i ett tyst samhälle. Iran befinner sig i en komplicerad fas där man använder Hormuzsundet och Hizbollah som rena påtryckningsmedel, hotar med kärnvapen och samtidigt springer till de internationella domstolarna i Haag för att porträttera sig själva som offer. De kommande dagarna kommer vara oerhört farliga då samtalen med USA är avbrutna och våldsamma hot utväxlas ständigt. Det verkliga testet på vem som kommer bryta samman först kommer inte att visa sig i de politiska uttalandena, utan i handlingarna på marken, var nästa fartyg attackeras och vad som sker i de sydlibanesiska byarna. Hjälp oss sprida sanningen genom att dela videon och följa oss på sociala medier. Be framför allt för soldaterna, för de utsatta barnen, för ledarnas vishet och för både det iranska och det libanesiska folket som lider under oerhört tuffa omständigheter. Fortsätt slutligen att be för friden över Jerusalem.