7. Fiery Arrows in the House Of God - Keith Malcomson

Översatt till Svenska

Vi läser från 1 Korinthierbrevet kapitel 12. Vi talar om de brinnande pilarna från den onde, djävulen, vår motståndare. Guds folk måste förstå hur ond han är och därför hålla fast vid Guds ord. Utan ordet som svärd och tron som sköld kan vi inte stå i striden.

Kroppen är en men har många delar. Alla delar är olika men tillsammans utgör de en kropp, så är det också med Kristus. Genom en Ande är vi döpta till en kropp, oavsett om vi är judar eller greker, fria eller bundna. Ingen del kan säga till en annan att den inte behövs. De svaga delarna är nödvändiga, och Gud har satt samman kroppen så att alla ska ha omsorg om varandra. Lider en del, lider alla. Gläds en del, gläds alla. Vi är Kristi kropp. Budskapet handlar om brinnande pilar i Guds hus. I Domarboken 5 står det om hur folket befriades från bågskyttarnas buller vid vattenkällorna. Vatten är livsnödvändigt, mer än bröd och nästan lika viktigt som andedräkten. Dessa vattenkällor är en bild av Guds hus, där ordet predikas och törsten släcks. Kyrkan är en oas där vi hämtar liv. Men när fienden härskar blir till och med dessa platser störda.

Vattenkällorna blev platser där fiendens bågskyttar stod. När man gick för att hämta vatten hörde man pilar vina förbi. Det var farligt att släcka sin törst, farligt att samlas med andra troende för att bli styrkt. Fienden visste att om Guds folk blev förnyade och uppfriskade, då kunde de resa sig och kämpa tillbaka. Därför bevakade de varje vattenkälla.

Men i Domarboken läser vi om Deborah, profetissan och domaren, och Barak som reste en armé på tiotusen män. Genom Guds ord vann de seger mot överväldigande odds. Detta var inte bara försvar, det var en väckelse, ett folk som vände sig mot fienden. Vattenkällorna, som tidigare var farliga platser där pilarna ven, blev nu platser där de befriade samlades.

De som samlades vid vattnet var de som blivit räddade från bågskyttarnas buller. Fienden vet att det är farligt för honom när Guds folk samlas, när kyrkan fungerar som Kristi kropp. Därför är vi mål, men vi är också de återlösta. Vi är friköpta, tvättade i Lammets blod. Och nu, vid dessa vattenkällor, berättar de om Herrens rättfärdiga gärningar. Det som en gång var en plats av rädsla och pilar blev en plats av lovsång och vittnesbörd. När väckelse kommer vänds allt upp och ner. Precis som det sades om den första kyrkan: dessa människor har vänt världen upp och ner. Evangeliet är kraftfullt, det förändrar liv, det går emot tidens tankar. Därför ska Guds folk inte vara timida eller försiktiga, utan farliga för mörkret.

När vi samlas vid vattenkällan börjar vi berätta om Herrens gärningar. Vi säger gång på gång: Herren räddade mig, Herren förlät mig, Herren förändrade mig. Då hör vi inte längre ljudet av pilar, utan ljudet av vittnesbörd. Kyrkan blir inte längre en plats av nederlag och klagan, utan en plats där vi påminner varandra om Guds verk.

I Genesis 49 profeterar Jakob över sina söner. Han talar om deras liv, deras stammar, deras framtid och till och med om de sista dagarna. Allt detta är skrivet för oss. Han säger: Josef är en fruktbärande gren vid en brunn. Han är som ett träd planterat vid vatten, därför är han fruktbar. Men bågskyttarna sköt på honom, de sårade honom, de hatade honom. Dessa pilar var hans bröders avund, vrede och planer mot honom. Men Josef stod kvar eftersom han var planterad vid vatten. Detta är en bild av den som dag och natt mediterar över Guds ord. Att meditera betyder att tänka över, att bryta ner, att förstå, att låta ordet fylla sinnet. Den som gör det växer, blomstrar och bär frukt. Men pilarna kommer ändå. Man är inte immun.

I 1 Korinthierbrevet 12 kallas kyrkan för Kristi kropp. Det står över fyrtio gånger i Nya testamentet. Det finns en universell kyrka, osynlig, som sträcker sig genom historien och finns både i himlen och på jorden. Men det finns också den lokala kyrkan, synlig, med människor man känner, som samlas regelbundet i samma gemenskap.

I kapitlet används ordet kropp arton gånger och ordet ett femton gånger. Det betonas att kyrkan är en kropp och att den är en. I kapitel 11–14 används ordet tillsammans sju gånger. Det handlar om församlingen som samlas. Kristus är huvudet, kyrkan är kroppen. Ingen enskild kristen är Kristi kropp på egen hand. Man kan inte uppfylla alla skrifter isolerad. Man behöver andra troende för att leva ut hundratals bud i Nya testamentet. Därför säger Paulus: kroppen är en men har många delar, och alla dessa delar är en kropp i Kristus.

Paulus säger att vi alla genom en och samma Ande är döpta in i en kropp. Det handlar inte om vatten­dop eller dop i den helige Ande, utan om att varje människa som blir född på nytt blir helt och fullt inlemmad i Kristi kropp. Det spelar ingen roll om du är jude eller grek, slav eller fri, vilken kultur eller bakgrund du har – allt det förlorar sin betydelse. Den helige Ande gör dig till en del av kyrkan, inte människor eller medlemslistor.

Att bli född på nytt är att bli nedsänkt i Kristi kropp, att inte längre leva som en isolerad individ. En kristen utan församling är något onormalt. Gud har tänkt att varje troende ska vara en del av en lokal gemenskap, synlig och verklig, där man känner varandra och samlas regelbundet. Paulus betonar att kroppen inte är en medlem utan många. Kyrkan är en kropp med många olika delar, unika men förenade. Efter detta tar han upp två farliga pilar som kan slå ner oss i församlingen: känslan av underlägsenhet och känslan av överlägsenhet. Båda kan bli brinnande pilar som gör att man hamnar vid sidan av och slutar fungera i kroppen.

Den första är underlägsenhet. Det är när någon tänker: ”Jag är ingen. Jag betyder ingenting. Jag behövs inte.” Ingen annan säger det, inte Gud, inte församlingen – men personen själv tror det. Den känslan kan öppna dörren för avund, missnöje och självömkan. Paulus visar det med bilden: om foten säger ”eftersom jag inte är handen, hör jag inte till kroppen.” Men foten är lika nödvändig som handen.

Foten ser på handen och tänker: ”Handen gör så mycket, den matar, arbetar och har heder. Jag är bara nere på marken, den minst viktiga. Jag är ingenting.” Men detta är en farlig tanke. När man börjar jämföra sig med andra i kroppen gör man ett misstag. Bibeln säger att det är dårskap att jämföra sig med varandra. Gör man det öppnar man dörren för självömkan, avund och missnöje.

Paulus visar att om foten säger ”eftersom jag inte är handen, hör jag inte till kroppen” så är det fel. Bara för att man inte känner sig som en del betyder det inte att man inte är det. Gud har satt varje del på sin plats. En fot är skapad för att vara fot, en hand för att vara hand. Att försöka vara något annat fungerar inte. Fienden använder dessa tankar som pilar. Man kan börja förakta sig själv, känna sig ovärdig, tänka att man inte gör något. Men Gud har gjort varje medlem nödvändig.

Exemplet med Howard Carter visar detta. Han hade en talstörning och kämpade länge med att vilja vara evangelist som sina vänner. Men det var inte hans gåva. I stället blev han en lärare, en förkunnare, en som öppnade upp förståelsen för Andens gåvor. Hans arbete kom att påverka hela världen. Om han hade vägrat acceptera sin plats i kroppen och sagt ”antingen evangelist eller ingenting” hade kyrkan förlorat mycket.

Så när örat säger ”eftersom jag inte är ögat, hör jag inte till kroppen” är det samma misstag. Bara för att man inte är ögat betyder det inte att man inte är del av kroppen. Många troende kan känna sig isolerade eller som att de inte hör hemma, kanske på grund av sin bakgrund eller personlighet. Men Guds ord säger tydligt: du är del av kroppen. Budskapet är att sluta jämföra sig, sluta säga ”jag är inte som den”. Acceptera den plats Gud har gett dig. Där finns nåden, där finns frukten, där finns din funktion.

Paulus visar att om alla ville vara ögon skulle kroppen bli en monstrositet. Vi skulle se men inte höra, inte gå, inte arbeta. Gud har gett varje medlem en unik funktion. Några är öron, några är ögon, några är händer eller fötter. Att försöka vara något annat än det Gud har gjort dig till leder till förvirring och förlust.

Många i Bibeln kämpade med underlägsenhet. Moses sa att han inte kunde tala, men Gud kallade honom ändå. Gideon såg sig själv som svag och obetydlig, men Gud kallade honom en mäktig stridsman. Jeremia sa att han var ett barn och inte kunde tala, men Gud satte honom att profetera till nationen. Alla dessa män hade tvivel, rädsla och känslor av otillräcklighet, men Gud använde dem ändå.

Även i Nya testamentet ser vi detta. Timoteus kämpade med fruktan. Kvinnan med blödningen var enligt lagen oren och utestängd, men hon trängde sig fram och rörde vid Jesus och blev helad. Kvinnan vid brunnen hade ett förflutet fyllt av skuld och skam, men när hon mötte Jesus föll allt av och hon sprang in i staden för att vittna.

Budskapet är klart: underlägsenhet är en pil som fienden använder för att hålla dig tillbaka. Men Gud kallar dig ändå. Du är en del av kroppen, du är återlöst, du är frälst av nåd. Sluta jämföra dig, sluta säga ”jag är ingenting.” Res dig upp, vittna, be, lovsjung, var i Guds hus. Fienden vill exkludera dig, men du måste kämpa emot.

Djävulen skjuter två sorters pilar mot församlingen: underlägsenhet och överlägsenhet. Underlägsenhet får människor att tänka att de är ingenting, att de inte behövs. Överlägsenhet får människor att tänka att de är allt, att de inte behöver någon annan. Båda är lika farliga.

Underlägsenhet kan göra att viktiga människor lämnar sin tjänst, sårade och nedslagna. Överlägsenhet kan göra att människor stannar kvar men isolerar sig, tror att de är klokare än alla andra, att de inte behöver någon. Paulus säger: ögat kan inte säga till handen ”jag behöver dig inte.” Huvudet kan inte säga till fötterna ”jag behöver er inte.” Det är ett uppror mot hela tanken om Kristi kropp.

Att tänka ”jag klarar mig själv, jag behöver ingen församling, jag kan leva på predikningar online” är en lögn. Det är en inställning som förvränger synen på kyrkan. Vi har fler resurser än någonsin – böcker, undervisning, videor – men kyrkan är inte heligare eller starkare för det. Problemet är hjärtats attityd.

Ingen är en ö. Vi behöver varandra. Även den som predikar behöver församlingen. Kristus själv säger aldrig ”jag behöver dig inte.” Han sa till lärjungarna: ”Herren behöver åsnan.” En enkel åsna fick bära Jesus in i Jerusalem och uppfylla profetian. Den visste inte ens hur viktig den var. Så är det med oss. Vi kanske känner oss obetydliga, men Herren säger: ”Jag behöver dig.” Budskapet är tydligt: både underlägsenhet och överlägsenhet är brinnande pilar som kan förstöra. Men i Kristi kropp är varje medlem nödvändig. Ingen kan säga ”jag är ingenting” och ingen kan säga ”jag behöver ingen.” Alla behövs, och Kristus själv bekräftar det.

Djävulen attackerar med två pilar: underlägsenhet och överlägsenhet. Båda är skräp som måste kastas bort. Underlägsenhet får dig att tro att du är ingenting, överlägsenhet får dig att tro att du är allt. Men båda är farliga för församlingen.

Exemplet med Diotrefes i 3 Johannesbrevet visar hur överlägsenhet kan förstöra. Han ville ha första platsen, bestämde över andra och stängde ute människor. Det var elitism och maktbegär. Moses är ett annat exempel: först trodde han att han var något, sedan fick han lära sig att han var ingenting, och till sist fick han se vad Gud kan göra genom en som inser sin egen svaghet.

Svaret är inte att vara ”någon” eller ”ingen” utan att vara del av ”alla” – interdependens. Kroppen är en helhet där varje medlem är nödvändig. Paulus säger att de som verkar svaga är i själva verket mer nödvändiga. De som verkar mindre hedervärda ska få mer heder. De som verkar form- eller hållningslösa ska få särskild omsorg.

Det betyder att svaghet inte gör dig mindre värd, utan mer värdefull. Din känsla av otillräcklighet kan göra att du söker Gud mer, ber mer, håller fast vid ordet mer. Det gör dig oumbärlig i kroppen. De som verkar mindre hedervärda ska omges av större heder, större värde, större pris. Budskapet är klart: i Kristi kropp finns inga överflödiga delar. De som verkar svaga, mindre eller form­lösa är i själva verket oumbärliga. Alla behövs, alla är viktiga, och Gud ger särskild heder åt dem som andra kanske föraktar.

Att vara svag, utan form eller mindre vältalig betyder inte omognad. Svaga och starka kan båda vara mogna eller omogna. Svaghet kan göra dig mer beroende av Gud och därför mer värdefull för kroppen. Gud har sammanfogat kroppen som cement blandat med sand och sten – tillsammans blir det starkt. Han ger särskild heder åt de delar som verkar svaga eller mindre hedervärda, för att det inte ska finnas splittring utan att alla ska ha samma omsorg om varandra.

Därför måste vi avvisa både underlägsenhet och överlägsenhet. Underlägsenhet kan hindra dig från att göra Guds vilja. Överlägsenhet kan göra dig självständig och isolerad. Båda är farliga pilar. Men sanningen är att om du är född på nytt och Gud har satt dig i församlingen, då är du en del av kroppen. Dra dig inte undan. Stå upp och gör din del, annars saknas något i huset.

Vi behöver varandra mer än någonsin. När världen ser oss ska den inte kunna skilja på vem som är svag och stark, utan se en kropp som fungerar tillsammans. Jag kanske inte är en hand, men jag behöver din hand. Jag kanske inte är en fot, men jag behöver din fot. Alla har sin plats och sin kallelse.

Men tro inte att du kan ta på dig uppgifter du inte är kallad till. Var trogen i det lilla först. Om du inte lever efter Guds ord själv, varför skulle någon lyssna på dig? Men om du lever det du lär, då är ditt vittnesbörd starkt och värdefullt. Budskapet är klart: vi är en kropp, sammanfogade av Gud. Ingen är överflödig, ingen är självständig. Vi behöver varandra, och vi behöver stå tillsammans i striden.

Janne Ohlin - Göteborg