5 skäl till varför ”Att kasta ner furstendömen och makter” är en demonisk lära
Svensk Text
Av Don Pirozok
5 skäl till varför ”Att kasta ner furstendömen och makter” är en demonisk lära
Läran att kristna måste ”kasta ner furstendömen och makter” över städer, nationer, regeringar, berg, territorier eller atmosfärer är farlig eftersom den flyttar troendes uppmärksamhet bort från Jesu Kristi fullbordade seger och in i en mystisk krigföring som Skriften aldrig befaller. Nya testamentet lär att Kristus redan har besegrat furstendömen och makter genom korset. Troende uppmanas att stå i Kristus, motstå djävulen, be, predika evangeliet, vandra i helighet, ta på Guds rustning och pröva andarna. De uppmanas aldrig att konfrontera, binda, tillrättavisa, avsätta eller kasta ner territoriella andar i himlarymderna. När en lära lägger till andliga praktiker som varken Kristus eller apostlarna undervisade om, blir den en dörröppning till villfarelse.
Den förnekar Kristi fullbordade seger på korset.
Paulus skriver i Kolosserbrevet 2:15: ”Han avväpnade furstendömen och makter och lät dem offentligt förevisas som besegrade, och triumferade över dem genom korset.” Detta betyder att Kristus själv avväpnade mörkrets makter genom sin död och uppståndelse. Segern över dessa makter är inte något som församlingen fortfarande måste utföra genom andliga krigföringstekniker. Det är något Kristus redan har fullbordat.
Faran med denna falska lära är att den får troende att leva som om korset inte räckte. Den antyder att Jesus besegrade Satan på ett visst sätt, men att församlingen måste fullborda segern genom att klättra upp på berg, konfrontera territoriella andar, förändra atmosfärer och kasta ner demoniska härskare. Detta underminerar tillräckligheten i Kristi fullbordade verk.
Hebreerbrevet 2:14 säger att Jesus genom döden ”förstörde den som hade dödsriket i sitt våld, det vill säga djävulen”. Första Johannesbrevet 3:8 säger: ”Till detta ändamål uppenbarades Guds Son, att han skulle förgöra djävulens gärningar.” Förstörelsen av Satans makt står i centrum för Kristi människoblivande, kors, uppståndelse och upphöjelse – inte i människors andliga krigföringsceremonier.
En lära blir demonisk när den flyttar äran från Kristi seger till människans påstådda auktoritet. Den lär subtilt att människan måste fullfölja det Kristus började. Det är inte apostolisk kristendom. Det är förmätenhet.
Den lägger till praktiker som apostlarna aldrig befallde.
Apostlarna mötte demoner, förföljelse, falska lärare, avgudadyrkande städer, hedniska regeringar, trolldom och andligt mörker. Ändå undervisade de aldrig troende om att kasta ner territoriella andar över städer eller nationer. När Paulus kom till Efesus, en stad full av ockulta praktiker och avgudadyrkan, organiserade han inte troende att binda anden över Efesus. Han predikade Kristus, undervisade Guds ord, blottade mörkret med sanningen, och evangeliets kraft bröt trolldomens och avgudadyrkans grepp.
Apostlagärningarna 19:18–20 berättar att många som utövade ockulta konster bekände sina gärningar, brände sina böcker och ”så växte Guds ord mäktigt och hade framgång”. Lägg märke till vad som hade framgång: Guds ord – inte andlig kartläggning, territoriella tillrättavisningar, apostoliska dekret eller att kasta ner furstendömen.
Efesierbrevet 6:11–13 uppmanar troende att ta på hela Guds rustning för att kunna stå emot djävulens listiga angrepp. Paulus säger att ”vi strider inte mot kött och blod utan mot furstendömen, mot makter”, men förklarar sedan krigföringens metod: sanning, rättfärdighet, fridens evangelium, tro, frälsning, Guds ord och bön. Han säger inte ”Kasta ner furstendömen”. Han säger ”Stå”.
Detta är viktigt. Det bibliska budet är inte att invadera den andra himlen och störta demoniska härskare. Det bibliska budet är att stå i Kristus, motstå frestelse, be i Anden, förkunna evangeliet och vara trogen.
När en rörelse skapar andliga praktiker som inte finns i Kristi eller apostlarnas undervisning har den gått bortom Skriften. Första Timoteus 4:1 varnar för att ”i de sista tiderna skall några avfalla från tron och ge akt på villoandar och demoners läror”.
Den leder troende in i förmätenhet och obehörig andlig auktoritet.
Judas varnar för människor som ”föraktar herravälde och talar illa om höga väsen”. Ändå säger Judas: ”Men ärkeängeln Mikael vågade inte uttala en hånfull dom över djävulen utan sade: ’Herren straffe dig!’” Detta är en allvarlig varning. Även Mikael, en helig ärkeängel, handlade inte förmätet mot Satan. Han vädjade till Herrens auktoritet.
Andra Petrusbrevet 2:10–11 ger samma varning mot dem som är ”förmätna och självrådiga” och inte fruktar att tala illa om höga väsen. Petrus säger att till och med änglar, som är större i kraft och makt, inte uttalar hånfulla domar över dem inför Herren.
Detta tillrättavisar direkt den moderna praktiken där kristna talar arrogantly till furstendömen, territoriella andar, demoniska härskare och himmelska makter. Många har lärt sig att befalla, tillrättavisa, binda, dekretera, lagstifta och avsätta andliga väsen som de inte förstår. Detta är inte tro. Det är förmätenhet.
Den distraherar församlingen från den verkliga bibliska krigföringen.
Nya testamentet beskriver andlig krigföring främst som att stå i sanningen, motstå frestelse, förkasta falsk lära, vandra i helighet, förlåta andra, predika evangeliet, be ständigt och uthärda lidande. Satan motstås genom underkastelse under Gud, inte genom dramatiska andliga krigföringsföreställningar.
Jakob 4:7 säger: ”Underkasta er alltså Gud. Stå emot djävulen, så ska han fly från er.” Ordningen spelar roll. Först underkasta er Gud. Sedan stå emot djävulen. Motståndet beskrivs inte som att ropa ut i himlen mot furstendömen. Det är att troende vägrar synd, stolthet, världslighet, bitterhet, lust, uppror och otro.
Den öppnar dörren för stolthet, elitism och villfarelse.
Läran att vissa apostlar, profeter, förbönskrigare eller elitkrigare har auktoritet att riva ner demoniska härskare över regioner skapar andlig stolthet. Den får vissa troende att tro att de har högre uppenbarelse och större auktoritet än vanliga kristna. Det leder till elitism, splittring och villfarelse.
Den sanna segern för församlingen ligger inte i att kasta ner furstendömen och makter. Den ligger i Kristus själv. Jesus sade på korset: ”Det är fullbordat.” Paulus säger att Gud har upphöjt Kristus högt över alla furstendömen, makter och väldigheter och lagt allt under hans fötter. Makterna är redan under Kristus. Troendes uppgift är inte att uppfinna metoder för att besegra dem, utan att förbli i Kristus, stå i hans rustning, predika hans evangelium, motstå djävulen och vara trogna tills han kommer.
Därför är läran om ”att kasta ner furstendömen och makter” demonisk eftersom den förminskar Kristi fullbordade verk, lägger till obehöriga praktiker till Skriften, uppmuntrar till förmätenhet mot himmelska väsen, distraherar från den verkliga bibliska krigföringen och alstrar stolt villfarelse.
Det bibliska svaret är inte mystisk krigföring mot osynliga härskare. Det bibliska svaret är Kristus korsfäst, Kristus uppstånden, Kristus upphöjd, Kristus predikad, Kristus lydd, och Kristus som kommer åter i härlighet.
/ Janne