3. A Different Spirit - Keith Malcomson

Till Svenska från Originalet med samma namn

Del 1: Handlade om hur Gud lyfter oss ur svaghet för att låta oss sitta bland furstar (1 Sam 2:8).
Del 2: Handlade om att ha en trons ande (2 Kor 4:13).
Del 3 (dagens budskap): Handlar om att ha en annan ande.

Vi läser först från Fjärde Moseboken 13:1-3. Och Herren talade till Mose och sade: Sänd i väg män för att utforska Kanaans land, som jag ger åt Israels barn. Från varje fädernestam ska ni sända en man, och var och en ska vara en hövding bland dem. Och Mose sände dem från öknen Paran på Herrens befallning. Alla dessa män var huvudmän för Israels barn. Sedan listas de tolv namnen. Gå sedan med mig till kapitel 14 vers 24. Och detta är vår text för budskapet denna morgon.

Kapitel 14:24: Men min tjänare Kaleb, eftersom han har en annan ande i sig och trofast har följt mig, honom ska jag låta komma in i det land där han har varit, och hans efterkommande ska ta det i besittning. Och till sist ska vi gå till Femte Moseboken kapitel 1, vers 1 till 3. Femte Moseboken. Det är nästa bok. Fjärde Moseboken, Femte Moseboken. Femte Moseboken kapitel 1 vers ett. Detta är de ord som Mose talade till hela Israel på andra sidan Jordan i öknen, på hedmarken mitt emot Sävhavet, mellan Paran och Tofel, Laban, Hazerot och Disahab. Det är elva – lägg märke till detta noga. Det är elva dagsresor från Horeb, vägen över Seirs berg till Kadesh Barnea. Och det hände i det fyrtionde året. Lägg märke till att vi har hoppat. Det nämns elva dagar.

Sedan hoppar han till det fyrtionde året. I elfte månaden, på första dagen i månaden, talade Mose till Israels barn i enlighet med allt vad Herren hade befallt honom att säga dem.

En annan ande. Jag har tagit denna titel och min text från Fjärde Moseboken 14:24. Men min tjänare Kaleb, eftersom han hade en annan ande i sig och trofast har följt mig, honom ska jag låta komma in i det land där han har varit, och hans efterkommande ska ta det i besittning. Jag vill ställa fram en man kallad Kaleb inför er här denna morgon. Vet ni vad Bibeln säger? Han hade en annan ande. Och i en hel generation av människor som kallades Guds folk, omkring två till tre miljoner, 600 000 soldater, sades det bara om en man: Han hade en annan ande, eller han hade en annorlunda ande. Bara om en man. Faktum är att det talas om två män. Josua och Kaleb noterades som annorlunda än alla de andra. Miljontals människor som gör anspråk på att vara Guds folk, och ändå är det inget annorlunda med dem. De är namnkristna. De är som resten. Alla likadana. Men det finns något som kallas en annan ande. Det står här att Kaleb hade en annan ande. Ordet “annan” betyder av ett annat slag. Det betyder distinkt. Det betyder avskild. Inte som alla de andra. Faktum är att ordet kan betyda motsatsen till alla de andra. Inte likadan som alla de andra. Det är vad en annan ande är. Det är en kontrast. Här är en ande av en viss annan typ. Den är inte som hela den namnkristna kristenheten. Det är en annan ande. Vad är en mans ande? Inte bara hans intellekt, inte bara hans känslor. Det är något djupt inom en människa. Det är vad en ande är.

Ordet för ande här är ordet ruach. Det betyder Guds andedräkt, Guds vind, Guds utandning. När Gud blåste in i Adam var det samma ord. Han blåste in ande. Han gav Adam en ande. Det är Guds andedräkt, Guds vind, Guds liv. Och så här, när det står att Kaleb hade en annan ande, så talas det om den andedräkten inom honom, den livgivande kraften, det konstitutionella elementet, det som gjorde honom till en levande varelse. Hans ande inom honom var annorlunda. Den var distinkt. Den var avskild. Den var inte som hela Israels nation. Alla av dem hade upplevt molnstoden och elden om natten. Alla av dem hade upplevt hur Röda havet öppnade sig. Alla av dem upplevde Guds under. Alla av dem såg Faraos armé förintas. Men väldigt, väldigt få har en annan ande.

Denne man, Kaleb – hans namn Kaleb betyder hund. Och jag gillar namn. Namn betecknar karaktär. Och detta är en stor man, en annorlunda man, en ovanlig man, och ändå betyder hans namn hund. Och det är inget misstag här. I 30 år, du vet, när jag var i 20-årsåldern brukade jag predika om Kaleb varje år eftersom jag kände att det var så viktigt. Varje år i 20-årsåldern sa jag: “Jag predikar om Kaleb utan undantag, jag måste predika om Kaleb.” Och jag ska predika en serie om honom en dag, men detta är bara för att hålla er igång under tiden. Denne mans namn betyder hund. Det kan låta som ett dåligt namn, ett felaktigt namn eller en felaktig egenskap, men faktum är att jag ser det som ihärdigt (dogged). När han kallas så av naturen, definierar hans namn hans natur eller vem han är. Han är en hund. Jag ska säga er att denne man Kaleb var en ihärdig man. Han släppte inte taget om saker. Han uthärdade. Han trängde igenom. Han ville inte sluta. Om ni vet något om min Shiloh, så har ni en hund framför er. Någon som är beslutsam. Hon övertalade mig i morse. Jag sa till henne, jag sa till Anna, att hon inte ska vara i vardagsrummet idag. Hon besegrade mig. Hon är där i det varma vardagsrummet. Jag lämnade henne där, fast jag var beslutsam. Hon ska ut i det kalla köket. Hon stirrade på mig. Hon satt där. Hon fascinerade mig. Hon var beslutsam. Hon fick sin vilja igenom in i det vardagsrummet. Hur hon gjorde det vet jag inte. Jag sa till Anna: “Du är den svaga, du är den svaga länken. Jag kommer aldrig att ge vika.” Jag gav vika i morse. Ser ni, det finns en natur i en hund. Och denne man Kaleb, han uthärdade genom öknen.

Det står att hans fars namn var Jefunne, kenisiten. Det betyder att de ursprungligen var hedniska stammar i Kanaan, men inte längre. Se, dessa kenisiter – han var son till en kanaanit. Det betyder faktiskt att hans härkomst, hans familj, var hednisk, inte Israel. Och denna stam, detta folk, var en gång en av landets stammar, en av de kanaaneiska stammarna, men inte längre. Vid det här laget har hela denna stam kommit in i Guds folk. Inte längre en fiende – en hel familj, ett helt folk. Och Kaleb var alltså en återlöst man. Han var en frälst man. Han var en helgad man. Han var en man med ett vittnesbörd och en härkomst. Han kallas tjänare. Kalla dig aldrig Herrens tjänare lättvindigt, eller en Guds man lättvindigt. Det är unika termer, väldigt sällsynta termer i Bibeln. Väldigt få människor kan säga att de är Guds tjänare. Alla predikanter är inte Guds tjänare. Alla människor som får betalt för att predika är inte Guds tjänare, det vill jag säga er. Men lägg märke till detta: det sägs om honom att han följde Herren helt, eller det betyder fullständigt. Ser ni, detta är en ovanlig man. Detta är en man som jag vill veta något om hans ande. Varför var han annorlunda? Varför skulle han vinna det som en hel generation skulle förlora och aldrig få händerna på? Varför är det han som ska gå in i landet? Han ska besitta landet. Han ska ärva det som Gud hade slutit förbund om i 500 år, och ingen annan ska få det. Vad är det med denne man?

Ser ni, i del två av denna serie behandlade vi Andra Korintierbrevet 4:13. Där Paulus säger: “Men eftersom vi har samma trons ande som i skriftordet: ‘Jag tror, därför talar jag’, så tror också vi, och därför talar vi.” Denna andra ande är trons ande. Vad är en annan ande eller en annorlunda ande? Vad var Kaleb märkt av? Det var trons ande. Den trons ande som Paulus hade. Den trons ande som David hade i Psalm 116:10. Det är samma trons ande. Kaleb hade samma trons ande. Och Gud utmärkte honom och sa: “Du är annorlunda. Du är inte som de andra. Du är motsatsen till namnkristen religion.” Och vi behöver det idag. Lyssna, jag berättade för er i förra budskapet om hur Hebreerbrevet dominerades av talet om den starka bekännelsen av tro. Det står: “Håll stadigt fast vid er bekännelse.” Jesus Kristus är vår bekännelses överstepräst. Det står: “Låt oss hålla orubbligt fast vid vår tros bekännelse.” Vad är vår tros bekännelse? Det är en stark, tillitsfull proklamation. Jesus Kristus är min Herre. Jag släpper inte taget om honom. Eftersom det finns mycket som pressar dig att backa, att släppa taget om din Kristus. Jag släpper inte taget. Han är min överstepräst. Han är min Herre. Han är min präst. Ni vet, i Hebreerbrevet får vi höra om denna starka proklamation, att vi håller fram, att vi talar ut offentligt att Jesus Kristus är vår Herre.

Men lyssna, vet ni vad sammanhanget är? Israel i berättelsen i Fjärde Moseboken står vid gränsen till det utlovade landet och ska precis gå in. Det står i Hebreerbrevet 4:2: “För evangeliet har predikats för oss likaväl som för dem.” När det talas om dem som var på väg in i landet, så var det evangeliet som predikades för dem. Paulus säger att evangeliet predikas för oss i det Nya testamentet, precis som för Israel vid gränsen till löftets land. Men ordet som predikades för dem var inte till någon nytta för dem. Du talar om en hel generation som står på gränsen till alla Guds löften, och antingen går de in eller så går de tillbaka. Antingen går de in och tar i besittning, eller så kommer de att vandra i öknen i 38 år och dö i en öken. Heliga, ni kommer att behöva göra ett val. Evangeliet ger er ett val. Och Paulus skriver i Hebreerbrevet 4, han säger: “Ordet predikades för dem om landet. Jag har gett er landet. Jag har slutit förbund om det med er. Det är ert. Gå in och besitt det. Jag ska ge det åt er. Det var evangeliet som predikades.” Det var inte till någon nytta för dem. Varför? För att de inte blandade det med tro. De som hörde evangeliet stå där – och det kommer att avgöra hela deras öde för de kommande 40 åren. Det kommer att avgöra om de går in och blir välsignade, eller om de dör i en öken vandrandes i cirklar. Vet ni vad som kommer att avgöra det? Denna trons ande, denna annorlunda ande – eller lyssna på mig. Det står att evangeliet, Guds ord, inte var till nytta för dem. Det ordet “nytta” betyder att det inte var till någon användning, ingen fördel, ingen välsignelse, ingen hjälp, ingen vinst. Du hör ordet predikas för dig, och det påverkar dig inte alls. Det är till ingen fördel. Gud säger: “Jag ska göra detta. Jag ska förlåta. Jag ska göra. Jag ska ge dig seger.” Det har ingen effekt. Varför? För att de inte blandade budskapet med tro. Ordet “blanda” där betyder att sammanfoga eller härda tillsammans. Ni som arbetar, bygger och gör alla de sakerna – ni vet vad betong är. Betong är en blandning av cement, vatten och sand. Och man kan kasta i grus där också för att hjälpa till. Det är bäst att man blandar ordentligt. Om man blandar för svagt eller felaktigt kommer man att få problem. Allvarliga problem.

Se vad han säger här: en hel generation. De hade budskapet. De hade ordet. De hade löftet. De hade förbundet. Gud – det var den timmen. Det var den tiden. Allt skulle ske. Här är de. Gud säger: “Jag ska göra allt. Jag ska ge er allt. Jag har stora ting för er.” Men han sa att det inte hade någon effekt. Det gjorde dem ingen nytta. En hel generation skulle gå under som om Gud aldrig hade talat. Vet ni varför? De trodde inte på det. De sammanfogade inte Guds ord med tro. Lägg märke till detta: du behöver tro och du behöver Guds ord. Du får inte lämna bort cementen i betongen. Det kan du inte göra.

Du kan inte göra cement med bara sand och grus och säga “så där, nu häller vi ut det”. Nej, nej, nej. Du behöver vattnet där. Vet du vad du behöver med Guds ord? Jag skulle kunna ge dig de största löftena, ofelbara löften från Gud, och det kommer inte att ha någon effekt i ditt liv för att du inte tror på någonting. Du sammanfogar inte. Du blandar inte tro med Guds ord. Du sporrar inte dig själv att säga: “Gud har sagt det och han kommer att göra detta.” Nej, du ser på dig själv och säger: “Åh, jag kan inte. Åh, jag kan inte. Åh, jag går igenom det här. Åh, ingenting kommer att hända. Ingenting förändras. Han hör mig inte. Han svarar inte.” Vet du vad du gör? Du är på mycket farlig mark. Du övertalar dig själv ur det. Du säger till Gud att hans ord inte har någon kraft. Han bad dig aldrig att göra det. Han bad dig aldrig att göra det. Lyssna på mig. Han sa aldrig att du måste ha kraften. Att du behöver göra det. Att du behöver ha all utrustning. Han sa: “Jag ska göra det. Jag dog för dig på Golgata. Jag ska bära din börda. Jag ska befria dig. Jag ska svara på din bön.” Guds ting. Vi behöver inse att vi måste blanda Guds ord med tro.

Nu är Guds ord i Hebreerbrevet kapitel 12 livsviktigt i detta. Det talar om budskapet till hela denna generation som står på kanten av öknen och ska gå in i landet. Och Hebreerbrevet kapitel 4 handlar helt om detta. Faktum är att det använder ordet vila. I Hebreerbrevet används ordet vila 11 gånger. Nio gånger i Hebreerbrevet kapitel 4 när det talas om detta, så använder han ordet vila. Nio gånger. Vad betyder nu det grekiska ordet för vila i Hebreerbrevet 4? Det betyder att få något att stanna, att bringa till ett slut, att upphöra med sitt arbete eller sin aktivitet. Jag talar till er denna morgon. Ni behöver höra detta, Guds heliga. Om ni får grepp om detta kommer ni att bli förändrade. Något – ni kommer att gå ut härifrån förändrade. Ni kommer inte ens att nå slutet av detta budskap som samma person. Om ni blandar Guds ord med tro. Jag predikar Guds ord. Jag kommer inte hit med mina egna budskap. Jag kommer hit med ett “så säger Herren”, ett gammalt förbund som sträcker sig tusentals år tillbaka, in i evigheten innan det fanns en himmel och jord. Jag presenterar Guds ord för er. Nio gånger i kapitel 4 använder han detta ord, vila. Det betyder att gå in i en tid av vila. Sluta med din aktivitet. Sluta med det du gör. Det handlar inte om dig. Inte om dina ansträngningar. Vila är att komma till ro i Gud. Det hebreiska ordet betyder upphöra. Stanna. Sluta arbeta. Stanna i dina spår. Sluta med det du gör. Sluta med det nu. Och ha tro på Gud. Ordet vila eller frid är ett andligt tillstånd. I Hebreerbrevet 4 talas det om att gå in i vilan. Att gå in i landet var att gå in i Guds vila. Det som Israel skulle göra – gå in i landet, gå in i landet, gå in i ditt arv – är faktiskt att gå in i Guds frid, Guds försyn eller Guds löfte. I Hebreerbrevet 4:1 talas det om att frid är ett löfte.

Det betyder att det är av nåd, inte av lag, inte genom hårda ansträngningar. Du kan inte förtjäna detta. Vers tre säger att vi måste tro på denna vila. Vers fyra säger att Gud vilade och han ger oss ett exempel. Vers åtta säger att Jesus ger denna vila. Vers nio: “Alltså återstår en sabbatsvila för Guds folk.” Är du trött? Är du trött på att arbeta, att kämpa hårt, kämpa mot köttet, kämpa mot djävulen, kämpa mot synden, kämpa mot världen, kämpa mot ditt eget sinne, kämpa i strider? Är du trött? Är du utmattad? Det återstår en vila för Guds heliga. Gud hade redan befriat dem från Egypten. De kom ut ur Egypten. De blev friköpta genom blodet. De kom ut genom blodet. Han talar till troende här och han predikar för dem: “Jag har en vila för er.” Är du trött? Är du utmattad? Heliga, detta är mycket viktigt, för antingen kommer du att vandra ut i en öken eller så kommer du att gå in i vilans land. Det finns en försörjning. Vers 10 i Hebreerbrevet 4 handlar helt om att gå in i denna vila. Om du vore vis, skulle du ta Hebreerbrevet 4 vers 1 till 11. Detta är en hel undervisning om vila, en erfarenhet med Gud, ett slags kristendom, ett slags kyrkoliv. Åh, Guds församling, det finns en erfarenhet för denna församling som ni inte har en aning om. Vi kan gå in i Guds vila. Vi kan få en erfarenhet. Ja, vi är återlösta. Ja, vi har vandrat genom öknen. Men jag vill säga er, Guds heliga, det finns mer. Det finns mer. Ni rör knappt vid ytan av detta. Det finns en vila. Det finns en frid där du slutar med dina egna verk – inte dina verk, inte din förmåga – där du går in i Guds fulla försörjning, en själens vila. Njuter du av vila? Får jag fråga dig om din kristna vandring: Har du vila i din själ? Njuter du av Guds frid, Guds shalom, Guds närvaro? Njuter du av frid? Jag sa inte frid *med* Gud. Åh, jag vet att jag är frälst. Det var inte det jag frågade dig. Jag sa Guds frid, inte frid med Gud. Frid med Gud kommer genom blodet. Du kan ha frid med Gud utan att vara i frid. Ditt sinne är inte i frid. Du är i plåga. Du är i strid. Du är splittrad. Du är ängslig. Du är fylld av bekymmer. Du oroar dig. Du springer överallt. Allt handlar om dina ansträngningar: “Jag kan inte göra det.” Du behöver vila från dina verk. Du befinner dig i en kris. Jag tror att denna församling behöver höra detta. Det är mycket viktigt, jag tror att detta är för oss just nu.

Så, jag tar er nu till Fjärde Moseboken kapitel 13 och 14. Det handlar helt om att gå in i Kanaan, ett helt Guds folk. Att gå in i landet – i 500 år har Gud talat till ett helt folk. De började som individer, blev sedan en familj, sedan stammar och sedan en hel nation, och de kommer ut som ett mäktigt folk ur Egypten. I 500 år har Gud gett löften till Abraham, Isak och Jakob. Han slöt ett förbund. Han svor en ed. Han skrev ner det tydligt. Han gjorde det till en lag. “Jag ska ge er ett land. Jag ska göra det. Jag svär vid mig själv. Jag kan inte ljuga, heliga.” Detta är för kyrkan. I Hebreerbrevet står det att vi har ett ankare för själen. Vad är det? “Jag svär oföränderligt att det jag har sagt att jag ska göra i ditt liv, det ska jag göra.” Vet du något om Guds ed? Vet du något om att Gud svär vid sig själv, vilket för dig in i Guds vila?

Det finns saker du inte ens vet finns i denna bibel. Du njuter inte ens av dem i ditt kristna liv. Du lever ditt kristna liv med mycket låg kraft. Och sedan tänker du: “Det var inte mer än så här.” Det är allt du vet. Det är allt du vet. “Åh, är det här allt kyrkolivet innebär?” Nej. Absolut inte. Du kan inte ens föreställa dig vad som finns. Men du behöver rätt fokus. Från Abraham till Mose, i omkring 500 år, sa Gud gång på gång: “Jag har slutit ett förbund. Landet är ert. Jag ska ge det. Jag ska berätta för er vad det är. Jag ska beskriva det. Jag ska ge er kartor. Jag ska berätta om bergen. Jag ska berätta om gränserna. De dalarna är era. De bergen är era. Det landet är ert. De städerna är era. De dalarna är era. De floderna är era. Det vattnet är ert. Den kustlinjen är er. Allt är ert.” I 500 år väntade landet på dem. Vila var förberedd för en hel nation. Gud säger: “Jag ska ge det till er. Det är ert.” Gud lovade att föra dem in. “Jag ska ge det. Jag ska ge er landet. Jag ska föra er in.” Gud sa att det måste hända. Det kommer att hända och jag ska göra det.

Detta är Fjärde Moseboken 13 och 14. Det är nu det händer. Lyssna nu, Kanaan i Gamla testamentet är inte himlen. När jag var ung fanns det predikanter som sa: “Åh, Kanaans land, det är himlen. Och att gå över Jordan, det är döden. Och sedan går man in i Kanaan.” Typologin i Fjärde Moseboken 13 och 14 handlar inte om att komma till himlen. Nej, det gör den inte. Vet ni varför? För i himlen finns det inga jättar. Okej? Du möter jättar i Kanaans land. Du möter dem inte i öknen. Se ut över den där öknen. Det finns inga strider där ute. Det finns inga jättar där ute. Det finns inga berg där ute. Allt du får är en torr öken.

Men se, om du ska gå in i landet, tro inte att friden, Guds frid, Guds vila, Guds försörjning, saknar jättar. Det är där du möter jättarna. Du vill ha de goda tingen från Gud, då kommer du att få kämpa för det. Du kommer att behöva gå emot fiender. Det finns fiender. Det finns stammar. Det finns folk. Det finns dalar i löftets land. Inga dalar i himlen. Inga jättar i himlen. Inga fiender i himlen. Inga nederlag i himlen. Då är allt över. Min kamp är nu, att gå in. Att gå in i vilan betyder att du helt överlämnar dig till att lita på Gud för seger över synden. Du befinner dig i en strid med synden. Det finns något i ditt liv som du vet inte borde vara där, och du hatar det och vill ha bort det, men du känner: “Jag kan inte få segern.” Jag kallar på dig nu. Det är dags att resa sig upp. Antingen kommer du att tro Gud, eller så kommer du att slå dig till ro i detta kristna liv och säga: “Åh, ja, jag klarar mig nog. Jag tar mig igenom. Åh, jag har ingen kraft över det. Det är säkert okej. Det är säkert så alla gör.” Du kommer att sluta i en öken i 38 år i totalt nederlag. Bäst att du är försiktig med ditt val, annars fastnar du där och kommer aldrig ut ur det, för du kommer att säga: “Detta är det normala kristna livet.” Nej, det är det inte. Nej, det är det inte. Nej, det är det inte.

Paulus skriver i Första Korintierbrevet 10 vers 10 till 12: “Murra inte heller.” Lyssna noga. Spärra upp öronen. Ni behöver höra detta. “Murra inte heller.” Vet ni vad det är att murra? “Mig, mig, mig, jag, jag, jag...” Jag vet att ingen av er gör så, men det finns folk där ute någonstans som murrar. Min bibel säger, när Paulus skriver: “Murra inte heller ni, församlingen” – församlingen i Nya testamentet, ni kristna som är födda på nytt – “murra inte med era läppar. Gå inte runt och murra, klaga, kritisera. Gör det inte.” “Som somliga av dem murrade” – han talar om Israel i öknen – “och förgjordes av förgöraren.” Tror ni att han skämtar här? Vill du bli förgjord?

Fortsätt bara murra. Om du är en som murrar, kommer du att bli förgjord som Israel i öknen. Ormar kommer att komma och bita dig. Jag lovar dig. Fortsätt bara murra. “Jag, jag, jag. Jag behöver inte stå till svars. Jag behöver inte sluta murra.” Fortsätt du bara. Du kommer att bli den mest missnöjda, vresiga, uttorkade sviskon till människa. Ingen kommer att vilja sitta bredvid dig. Jag vill säga er, de förgjordes av förgöraren. “Allt detta som hände dem” – hände Israel i öknen – “hände som exempel” – eller förebilder för oss – “som varningar, och det skrevs ner till vägledning” – varningar. Allt som händer i Fjärde Moseboken 13-14 är skrivet för dig, kyrkan, för att du ska bli varnad, “för oss som har tidernas slut inpå oss.” Vi är vid slutet, heliga. Det är snart över. Vi tillhör den sista generationen, om jag förmodar rätt.

Och där är allt som hände Israel i öknen skrivet för dig, kyrkan. Det är varningar om att murra, att murra och klaga. Det finns allvarliga varningar här om att du måste sluta med det. Om du tror att du kan murra, säga vad som helst i ditt sinne, ditt hjärta eller med din mun, och att det ska vara lugnt – “Åh, jag är frälst, det är lugnt” – så kommer Gud att höra dig. Du ska få se det. Lyssna sedan på nästa vers: “Därför ska den som tror att han står, se till att han inte faller.” Jag har mött kristna: “Åh, men jag är en kristen under nåden i det nya förbundet. Inget av det där har med mig att göra.” Varför predikar då Paulus det, varnar dem och säger att det där hände i öknen på grund av murrandet och att det är skrivet för dig, kyrkan, och att du bäst ser till att ta vara på det? “Åh, det kan inte röra mig. Inget kan röra mig. Jag är frälst. Jag är trygg. Och det spelar ingen roll hur jag beter mig eller hur jag tänker.” Då är du verkligen illa ute.

Låt mig gå vidare. Hur lång tid tog det för Israel från det att de lämnade Egypten på påsknatten tills de nådde Kanaans land? Två år. Det är klokt att hålla tungan rätt i mun. De flesta säger 10 dagar eller 11 dagar. Nej. Två år tog det dem. Två år från det att de kom ut vid påsken. Ett år tillbringade de vid berget Sinai i Arabien. Och så har du dem under de där två åren. Det börjar med påsken, Röda havet. Gud för dem till Sinai där de stannar i ett år. Gud sluter ett förbund. Han ger de tio budorden. De bygger tabernaklet, ett hus för Guds härlighet. De bygger förbundsarken. Under de första två åren, när Mose är uppe på berget Sinai, gör de också en guldkalv under Arons ledning. Han sa: “Åh, den bara hoppade ut ur elden. Den bara dök upp. Folket fick mig att göra det.” Alla de dragen finns där. Tro mig, här kommer de till kanten av det utlovade landet, Kanaan, som de hade hört talas om som ett folk i 400 till 500 år. Gud har slutit ett förbund.

De kom aldrig dit. Det är detta, Guds heliga. Två års vandring genom öknen. De kommer äntligen till Kanaan. De växte upp som barn och hörde talas om detta: ett land som flödar av mjölk och honung. Det är mer än två miljoner, kanske tre miljoner av dem. Det finns 600 000 soldater som har formats under dessa två år. Och här är de. De kommer till Fjärde Moseboken kapitel 11, kapitel 12. Gissa vad som händer under denna resa genom öknen? Det är knot. Det är kritik. Det är klagomål. Det är lögn. Moses bror och syster, Aron och Mirjam – hon ledde lovsången, gick ut med tamburinen. Aron är Guds överstepräst, den förste i Israel. Vet ni vad de börjar göra precis innan våra två kapitel? Kapitel 12 vers 1, där står det att Mirjam och Aron, Moses syster och bror, börjar tala och kritisera Mose och tala emot hans hustru, som var en svart etiopiska.

De kritiserar: “Han borde inte ha gift sig med henne. Varför har han gift sig med en svart flicka från Afrika? Varför gifte han sig med henne?” Och de börjar kritisera. Här är lovsångsledaren och här är översteprästen, och hela nationen också. Ser ni, de är väldigt viktiga, eller hur? De har all denna makt, all denna ryktbarhet, så att man inte behöver bry sig om vad man säger. Man kan tala och man behöver inte oroa sig längre. Åh, verkligen? Gå tillbaka och se vad det står i kapitel 12. Det står att Gud hörde dem tala. Han hade inte ens talat med någon annan än. Vet ni vad som hände? Gud slog Mirjam med spetälska. Det får en att vakna.

Okej. Du kan inte bara säga vad som helst. “Du talar emot mitt verk, min vilja, min plan. Hur vågar du?” Du tror att det inte spelar någon roll vad du säger eller vad du tänker i ditt hjärta. “Ingen vet vad jag tänker.” Jaha, verkligen, varför tror du att du har med mig att göra? Du har med Gud att göra. Ser ni, om ni har inställningen att “jag kan tänka så här, jag kan fantisera, jag kan förbanna, jag kan vara envis” – Gud ser det. Gud hör vad du säger i ditt hjärta.

Vet du inte att det påverkar din framtid? Är du inte rädd? Det är jag. Det är jag. Om ni såg vad jag gör ibland – tankar kommer och jag darrar inför Guds närvaro och säger: “Åh, Gud, jag vill inte ha det där. Jag vill inte tänka stolta tankar djupt i mitt hjärta där ingen kan se det. Jag vill inte ha det.” Vet ni varför? Gud ser det. Gud hör saker jag säger i mitt hjärta. Här i mitt hjärta ser Gud faktiskt – det är gudsfruktan. Man bryr sig om vad man säger i sitt hjärta eller vad man tror på. Man bryr sig faktiskt.

Så knotandet, kritiserandet, klagandet och lögnerna. Se på detta folk. Det sades att de hade prövat Gud tio gånger. Vet ni vad det innebär att pröva eller fresta Gud? Det betyder att locka honom att agera utanför sin karaktär. “Åh, vi kan leva hur som helst. Vi kan klaga och knota och gnälla och göra alltihop. Gud välsigna oss! Gud, varför sänder du inte...? Gud, varför svarar du inte på mina böner? Gud, varför gör du inte detta?” Varför knotar du? Vad tror du? Att han är din slav, din tjänare? Vem tror du att denne Gud är? Vi behöver ett uppvaknande.

De anlände till en viss plats vid landets gräns vid den tredje påsken efter att de lämnat Egypten. Det var den första påsken, den vid Sinai. Och här är den tredje påsken. De anländer i tid för denna tredje påsk för att minnas blodet, minnas nåden, minnas Guds verk. Gud gjorde detta verk, inte du. Han startade detta verk, inte du. Här står de, en hel befolkning. Vet ni var det står att de kom till? En plats kallad Kadesh Barnea. Det ligger längst i norr – eller förlåt, längst i söder i Kanaans land. Det är denna lilla plats som heter Kadesh Barnea. Och detta är mycket viktigt. Allt som händer under de kommande 38 åren kommer att avgöras här. Vad de gör nu vid Kadesh Barnea kommer att föra dem i två olika riktningar: antingen rakt in i landet eller ut i öknen i 38 år där de ska dö. Gamla testamentet nämner Kadesh Barnea 10 gånger och Kadesh 14 gånger. Detta är en plats. Lyssna på mig. Det är en erfarenhet. Det är något Gud gör i den nytestamentliga kyrkan. Allt det där är skrivet till vår varning. Kalebs namn – jag missade inte målet – Kadesh Barnea betyder någonting, och det skrevs för vår lärdom, för vår förståelse. Ordet Kadesh betyder helighet, överlåtelse, en speciell mötesplats med Gud där man blir renad, där man ska avskiljas och helgas åt Gud. Barnea betyder en öken eller vandringar. Så här vid Kadesh Barnea är det en beslutets plats, en plats för avslöjande där man väljer mellan öknen eller det utlovade landet. Detta är helgelse. Och under de kommande 40 dagarna kommer ni att bli prövade vid Kadesh Barnea. Här lägrar sig folket vid Kadesh Barnea. De kommande 40 dagarna kommer att avgöra dina kommande 40 år. Kan du föreställa dig det? Tänk om allt i hela ditt liv skulle hänga på de kommande 40 dagarna, den kommande månaden. Hur du talar, hur du tänker, hur du svarar, hur du agerar, vad du tror på. Att tro på Guds ord, vare sig du tror det eller inte. Och det kommer att definiera hela ditt liv på denna jord.

Tolv spejare väljs ut här, en från varje stam. Tio spejare vill jag ta upp först. Ser ni, tio är annorlunda än de två. Två av dessa spejare, tolv stycken – tack Gud att de hade två. En av dem är Kaleb. Den andre är Josua. Josua ska leda Israel in i landet. Kaleb har en annan ande. Radikalt annorlunda än de tio. Radikalt annorlunda än nationen. Men låt oss titta på de tio ett ögonblick. Tio spejare, tio ledare, tio framstående män. De är berömda, de är välkända, de har ett rykte. Låt oss följa dem in i landet. Alla tolv går in i landet. De vandrar i 40 dagar. De kommer ut igen och de ska ge en rapport om landet, om vad detta kristna liv är eller vad kyrkan är. Lyssna, det står i Fjärde Moseboken 13:27: “Och de berättade för Mose och sade: Vi kom till det land dit du sände oss, och det flödar sannerligen av mjölk och honung, och detta är dess frukt.” När de kom tillbaka bar två av dessa spejare en stång med en hel klase druvor, en enda klase druvor.

Vad kallades den? En druvklase. Och det krävdes två kraftiga, starka män för att bära den på en stång mellan sig på axlarna. Den var enorm. De sa: “Se, vi har fört med oss bevis. Vi har hört talas om detta i hela våra liv, i alla våra dagar. Vi har läst om det. Detta är ett förbund som Gud har slutit i 500 år: Jag ska ge er landet. Det kommer att bli härligt. Det är ett land för er och era barn.” Här är beviset. De kommer tillbaka och säger: “Det är ett land som flödar av mjölk och honung. Det finns många välsignelser. Se på dess frukt. Se på den. Här är beviset.” Lyssna nu på nästa ord som de säger, de tio spejarna: “Men...” (Nevertheless). Stanna där. Du gör bäst i att hantera det där “men” i ditt hjärta eller din erfarenhet, annars kan det förstöra ditt liv. Det kan leda dig in i en viss sorts kristendom. Jag har sett väldigt många människor komma och gå under årens lopp. Oerhört många människor, oerhört många trevliga människor, men det fanns alltid ett “men”. “Åh, jag vet vad Bibeln säger. Åh, jag vet, jag vet. Men...” Jag säger: “Åh Gud, hjälp mig.” Jag oroar mig verkligen för människor. Verkligen oroar mig. För jag vet att de håller på att definiera ett liv. Jag har sett detta tusentals gånger. Tusentals, tusentals, tusentals. Man predikar, men de tror att man bara är en man som står i en predikstol och predikar. Jag vet vad jag är. Jag vet min svaghet, men här har vi med Gud att göra. Det är Gud vi har att göra med.

De sa: “Men folket är starkt.” Jaha, här kommer det. “Som bor i landet. Vet du inte hur svårt det är? Vet du inte vad jag möter? Vet du inte hur omöjligt det är? Det är lätt för dig, Malcolmson. Vi andra är normala. Vi har strider. Vi har problem.” Här kommer det: “Och städerna är befästa och mycket stora.” Inte bara stora. “Åh, de är mycket stora. Och dessutom såg vi Anaks barn.” Det är jättar. “Vi såg dem. De är verkliga. Det är ingen YouTube-video. Anaks söner, anakiterna, de är verkliga. Vi såg dem. Vi har haft en upplevelse här.” Ja. Vi vet att Bibeln säger detta. Vers 29: “Amalekiterna bor i Sydlandet, och hettiterna, jebusiterna och amoriterna bor i bergsbygden, och kanaaneerna bor vid havet och längs Jordan.” Se på dem. De väller fram. “Åh ja, vi såg frukten. Ja, det är ett land. Ja, ja, det är allt du sa. Ja, Gud hade rätt.” Men det finns jättar, det finns fiender, det finns svårigheter, det finns befästa städer. De började tala om allt detta. Tre gånger nämner de jättarna. De talar om jättarna. “Vi såg dem. De är massiva. De är större än vad Första Moseboken beskrev.” Gissa vad de inte gör en enda gång i hela sin rapport? Gissa vad de inte ens gör en enda gång? Gissa vem de inte ens nämner en enda gång? De nämner jättar. De nämner aldrig Gud en enda gång. Aldrig en enda gång i rapporten. Det är berättelser. “Ja, men Malcolmson, låt oss vara praktiska här. Vi måste leva i en verklig värld. Vi är praktiska. Det är en verklig värld. Detta är inga sagoböcker om väckelse eller mirakler. Detta är det 21:a århundradet. Saker fungerar inte så. Mirakler sker inte idag. Vi ser ingen väckelse. Folk vill inte höra evangeliet.”

Du har lämnat ut något, Gud. Du har lämnat ut Guds ord. Ser ni, om det där vore min kristendom, då skulle jag bara ge mig av nu. Jag skulle inte vara här. Jag vill säga er, lyssna på hur de talar. Du måste vara försiktig med ditt tal. Vers 27: “Vi kom till landet.” Vers 28: “Vi såg Anaks barn där.” Vers 31: “Vi förmår inte dra upp mot detta folk.” Nu är ni på farlig mark. Ni tror inte på någonting. Kasta ut er bibel då! “För de är starkare än vi.” Lägg märke till hur mycket allt handlar om dem. “Du inser inte att vi inte kan göra det. Vi har ingen kraft.” Jag vet. Jag vet. Vakna! Tror ni att Kaleb och Josua stod där ute och tänkte: “Åh, vi kan göra allt, allt hänger på oss”? Nej. De hade med Gud i ekvationen. Dessa män tror inte på den övernaturlige Guden. De tror inte på Guds försörjning. De tror inte på Guds förbund eller Guds löften. Ser ni, de säger: “Jag kan inte göra detta.” Men läs Romarbrevet 6. “Åh, jag kan inte bli fri från synd. Åh, det spelar ingen roll ändå. Det är en småsak.” Nej, det är det inte. Det är farligt. Något är fel med dig. Du är sjuk. Du lämnar Gud utanför saker. Få ut det ur ditt liv. Det kommer att förstöra dig. Det kommer att bränna dig illa. Vers 32: “Landet som vi har gått igenom för att utforska är ett land som förtär sina inbyggare. Och allt folk som vi såg där är män av stor växt.” Vers 33: “Och där såg vi jättarna, Anaks söner, som kommer av jättesläktet. Och vi var i våra egna ögon som gräshoppor, och så var vi också i deras ögon.” Hur vet du vad jättar tänker om dig?

Åh, var det vad Goljat tänkte om David? Tänk om David hade sagt: “Åh, men man kan inte springa över fältet. Ja, ge mig den där rustningen. Kom här. Skicka med mig tio killar.” Det gjorde han inte. Gud, hur vågar de? Inser de inte att det finns en Gud? Varför gömmer ni er i dessa skyttegravar? Tack Gud att det fanns en ung pojke som hette David med en slunga som sa: “Hur vågar denne jätte? Hur vågar han häda Gud?” Finns det ingen i Guds hus som tror så här längre? Vi behöver en väckelse igen. Vi behöver Guds kraft igen. Säg inte till mig att miraklernas tid är förbi. Jag bryr mig inte om jag så ber för 10 000 människor utan resultat. Jag tänker be för någon igen. Jag tänker säga: “Jag vet att du lever.” Problemet ligger hos mig, hos oss, klandra inte Gud. Han är en helare. Han är en frälsare. “Åh, de vill inte höra där ute.” Gå och predika för dem! “Åh, de vill inte höra och de vill inte veta och det är så svårt.” Du måste vara försiktig med vad du börjar lyssna på.

Sedan i 13:32 står det att de spred ett ont rykte om landet. Nu vill jag att ni ser detta och hör detta mycket, mycket noga. De, de tio spejarna, spred ett ont rykte. Ordet “ont rykte” betyder att förtala det, att förakta det, att tala illa om det. Detta är landet. Det finns ett land, ett gott land, Guds land. “Åh, det har jättar och strider och murar.” Ibland kanske du till och med blir svårt besegrad där. Men detta är det kristna livet. Det finns seger. Det finns härlig välsignelse. Det finns väckelse för kyrkan. Men de spred ett ont rykte om landet som Gud hade talat om i 500 år. Han ingick förbund. Han svor eder. Han instruerade dem. Han förklarade för dem. Men vet ni vad? Dessa tio spejare, de tar sig friheten. De tror att de är så viktiga. De behandlar landet lättvindigt. De förkastar det. De kastar bort det. De vägrar ta emot det. Fruktan grep dem. Det de såg verkade verkligare än vad Herren hade sagt. Låt mig säga det igen: Det de såg verkade verkligare än vad Gud hade sagt i Bibeln. Vet ni vad deras problem var? Uppror, fruktan, modlöshet, otro. En negativ rapport frammanad ur deras rädslor. Det de ser har inte Gud med i ekvationen. De hade inte karaktären för att utöva ett gott inflytande, men sorgligt nog skulle de påverka två till tre miljoner människor och se en hel generation gå förlorad i en öken. Denna generation skulle aldrig få se väckelse. Skulle aldrig få se Guds välsignelse på grund av tio män. Tror ni att det spelar roll vad ni säger? Ja, det gör det. “Åh, man kan väl bara hänga med här och säga vad som helst, tro vad som helst, göra vad som helst.” Du kommer att dö i en öken. Gud är emot det.

Jag vill säga er att det faktiskt står att de män som Mose sänt för att utforska landet och som återvände – i kapitel 14:36 – de fick hela menigheten att knota. Tio män fick hela folket att knota. Det betyder att vara motsträvig, att stanna i sina spår, att stanna kvar där de är, att vägra gå framåt, att slå sig till ro i en sorts kristendom som är kraftlös. Som saknar helighet, saknar renhet, saknar det mirakulösa, saknar dopet i den Helige Ande. De där tio spejarna svartmålade landet så till den grad. “Åh, det finns inget liv med seger över synden. Man kan inte ha makt över synden. Det är fånigt. Det finns ingen sådan väckelse. Det blir inte bättre än så här.” Vet ni vad? Man kan skada en hel generation med falsk predikan. Och det står att genom att sprida förtal om landet dog de männen som spred det onda ryktet om landet genom en hemsökelse inför Herren. Men Josua och Kaleb levde fortfarande. Han säger: “Se, ni tio killar, ni ska inte ens dö i öknen. Jag sänder en hemsökelse specifikt för er. Jag måste bli av med er. Ni är farliga. Ni talar Guds folk ur Guds välsignelse. Ni är ett problem.” Säg inte till mig att den Helige Andes gåvor är slut. Säg inte till mig att Gud inte helar. “Åh, ja, han är ju suverän, vi gör inte...” Ni borde vara bekymrade! Var är Guds mirakler? Varför blir ni inte helade? Varför ser vi inte Guds kraft komma ner? Varför ser vi inte hundra personer tränga in i Guds rike? Varför faller inte män på knä på huvudgatan en lördag och gör bättring?

Jag mötte män i Skottland. Jag mötte en man som hette Basil Wolf i Kelso i Skottland. Och han kom fram, han var en man i 80-årsåldern, en gammal Plymouthbroder. Somliga av dem hade eld. Han hade Guds ord. Och han började berätta för mig, han sa: “På det här torget där ni predikar, ni unga folk predikar,” sa han, “jag kan minnas som en ung 21-årig man hur hundratals här, omkring 400 personer, föll på sina knän, grät och ropade och slet sönder sina hjärtan och bad Gud om förlåtelse.” Det är väckelse. Heliga, vi gör bäst i att inte glömma detta. Man kan ha tio män som övertalar en att låta bli. I Femte Moseboken 1:27 står det: “Ni knotade i era tält och sade: Det är för att Herren hatar oss.” Tror ni att ni kan sitta hemma och säga: “Gud hatar mig”? Hur vågar ni? Tror ni att det är Guds karaktär? Ni fläckar ner honom. Tillåt inte ens den tanken i ert sinne. “Gud älskar mig inte.” Jaha, vad tror ni hans karaktär är då? Det där är stolthet. Du tror att du vet bättre än Gud, bättre än Guds ord. Blir du inte äcklad av de tankarna? Hur vågar du säga: “Gud älskar mig inte. Gud hatar mig.” Detta folk som hade den andra sortens ande. De sitter i sina tält och säger: “Gud hatar oss för att han förde ut oss i öknen. Åh, vi kämpar med vatten och vi har strider och vi vet inte vad vi ska göra, och så tror ni att Gud hatar er.” Vissa av er möter prövningar och säger: “Varför lät Gud detta hända mig? Varför är jag i den här situationen? Varför förändras det inte?” Säger att Gud måste hata mig. Du har inte en rätt ande. Du har inte tro. Du behöver gå in i Bibeln och säga: “Jag känner Guds karaktär. Jag känner Guds löfte. Jag känner Guds förbund. Jag vet vad Gud sa till mig. Jag behöver lyfta på häcken, säga åt mig själv att hålla tyst och börja vandra med Gud.”

Fjärde Moseboken 14:28: “Säg till dem” – här säger Gud: Mose, du ska tala till dem – “Säg till dem: Så sant jag lever, säger Herren: Som ni har talat i mina öron, så ska jag göra med er.” Hör ni det? Tror ni att Gud lägger märke till ord? Jag är glad att han ignorerar vissa ord och att han ignorerar vissa av mina böner. Han är mycket stor. Jag säger alltid: “Du kan ändra mitt sinne när som helst, Herre. Jag vill verkligen ha detta, jag tror att jag måste ha detta, men du behöver inte göra någonting. Jag vill ha det som är bäst och det som du tycker är vist, för jag litar på dig. Du är Gud, och jag litar så mycket på dig.” Gud sa faktiskt: “Vet ni vad? Jag har hört dem tala i mina öron. Jag ska ge dem vad de vill ha. De säger: Vi kommer att dö i öknen. Vi måste gå tillbaka. Vi kan inte gå in. Okej, ni får som ni vill.” Du kan tala fram – och jag tror inte på “positiv bekännelse” och allt det där, ni vet – men du kan tala fram den sortens kristendom du vill ha. Kanske vandrar du i den sortens kristendom du har bestämt dig för att ha just nu. Du formade den. Du smidde den. Du tror på den. Du tror faktiskt att det där är kristendom. Du behöver omvända dig. Du behöver ta dig ur det där. “Åh nej, jag är bara en kristen och Gud kommer att välsigna mig. Gud kommer att välsigna mig. Gud kommer att ta mig till himlen.” Kallar du det kristendom? Hur vågar du vanära det kristna livet. Du leker med synd och kallar det kristendom. Du säger vad som helst. Du kritiserar. Du förtalar Guds ting. Du säger: “Jag tror inte.” Och sedan tror du att Gud måste... Glöm det! Vet du vad du är? Du är en ökenkristen. Jag vet var du kommer att vara i 38 år. Du kan vara i Guds kyrka under predikan, kalla dig kristen, vara döpt i vatten, göra anspråk på att vara tvättad i blodet, springa till Jesus med alla dina problem bara när du hamnar i en kris – då är du en ökenkristen. Vet ni vad en ökenkristen är?

Ser ni, det finns hos detta folk en separation. Det finns en separation mellan alla dem som kom ut ur Egypten genom blodet. Det finns de som har tillräckligt med tro för att ta sig ut ur Egypten genom Röda havet, men de stannar vid Kanaans gräns. Deras kristendom kännetecknas av knot, klagomål, lögner, tvivel, fruktan och anklagelser, och de går aldrig framåt. Utan de stannar vid Kanaans gräns. Det är vad en ökenkristen är. De har inte tro för att gå in i fullheten av Guds löfte, kraft och försörjning. De börjar bra, men de hindras så av köttet tills otron hindrar dem och stoppar dem från att komma in i Guds välsignelse. De står inte bara stilla. Lyssna på mig. De står inte bara stilla och säger: “Ja, det här räcker. Jag går inte längre. Det här är okej. Jag är innanför dörren. Jag är frälst. Jag är född på nytt. Jag vet att jag ska till himlen. Visst, det blir bra. Visst, det är okej. Så länge Gud måste göra allt för mig nu. Jag är på ett bra ställe. Ingen syndare, blir inte full, är inte där ute. Men jag lever som en av dem. Jag tänker som dem. Jag agerar som dem. Jag talar som dem.” Det är svårt att se skillnad. Ni vet när man inte kan se skillnad på någon? Då bör man oroa sig. Man bör verkligen oroa sig. Men de står inte bara stilla – de vänder tillbaka. Det är alltså farligt. Så fort du bestämmer dig för att stå stilla – “ja, jag slår mig ner här” – så löper du stor risk att vända tillbaka. Det är ett liv i brist, knot, missnöje, att gå i cirklar. De kommer att få se mirakler. De kommer att ha en eldstod om natten som vägleder dem. Deras kläder kommer att växa på dem. Inga av era skor kommer att slitas ut under 38 år. Mirakler. Gud försörjer. Gud är här. Ja, men du gör inte Guds vilja. Du är inte där Gud ville ha dig. Ni vet, jag är trött på kyrkor där vi alla är misslyckanden. “Ingen av oss kan leva det här livet. Vi är alla misslyckanden, men Gud älskar oss. Vi är alla misslyckanden, men Guds nåd är här. Gud förstår.” Du är en ökenkyrka. Det där är en ökenkyrka. Vi är usla, slarviga misslyckanden som inte kan leva detta liv. Men Gud är här. “Jag vet att jag är frälst.” Du är en ökenkristen. Det är exakt vem du är.

Men låt mig avsluta med de två spejarna. Det var de tio. Jag tror vi har fått nog av de tio. Låt oss titta på de två. Vet ni vad som var skillnaden med de två? Kaleb och Josua. En annan ande. En trons ande. Helt radikalt annorlunda. Åh nej, de är alla Guds folk. De är alla frälsta. De är alla tillsammans. Men de där två är annorlunda. De är inte likadana. Talar inte likadant. Tror inte likadant. Agerar inte likadant, rör sig inte på samma sätt. De hade ett medvetande om Gud. Det står faktiskt att de framförde ordet så som det var i deras hjärtan. Detta är en del av vilka de är. De är formade av Guds ord, av hans löften och befallningar. Vet ni vad de gör när de ser tillbaka? De ser hundratals år tillbaka till ett nådesförbund, ett evigt förbund som Gud slutit. Gud slöt ett förbund med Abraham, Isak och Jakob att han skulle föra oss in. Vet ni vad? Han kommer att föra oss in. Det handlar om hans karaktär, hans förbund, hans löfte. Vi förmår att gå in. Åh, de talar om sig själva. Okej. “Vi kan, vi ska.” Inte självcentrerat. De går – vet ni varför? På grund av honom. Jag ser inte på mina heliga. Jag kommer att nå slutet av denna resa. Jag ska vandra med Gud. Jag ska fullborda Guds plan. Tror ni att mina ögon är fästa på mig själv? Inte en chans. Jag vet vad jag är, men mina ögon är inte fästa på mig själv. Mina ögon är inte fästa på er. Mina ögon är inte fästa på denna kyrka. Mina ögon är inte fästa på människor. Mina ögon går tillbaka till ett förbund. Gud, du är förbundets Gud. Du sa, du sa, du sa. Det är det som gör någon annorlunda. Tittar du framåt och försöker få saker att hända? Eller tittar du tillbaka på en Gud som sa att han ska göra det? Det var en ärlig rapport, men med ögonen fästa på Gud. Deras ögon var inte fästa på jättarna. Lyssna på deras ord. Hur annorlunda: “Frukta dem inte. Herren är med oss. Han kommer att föra oss in. Låt oss genast dra upp, omedelbart. Nu förmår vi det väl. Låt oss ta det i besittning.” Vad är detta? Detta är tro på Gud. Ingen fruktan för jättar. Detta var inte en “positiv bekännelse”. Det var ett faktum i verkligheten. Jag försöker inte bekänna fram något till existens. Jag berättar sanningen för er. “Större är han som är i mig än han som är i världen.” Han som har börjat ett gott verk i mig kommer att fullborda det. Det är Guds ord. Det är det nya förbundet. Det är Kristus, min store överstepräst. Jag är rädd för att falla av. Han sa att han ska bevara dig. Det är genom Guds kraft. Det är inte din kraft som bevarar dig. Det är Guds kraft. Känner du dig svag? Pressa dig närmare honom. Gå in i hans vila. Känner du det som om du slinter? Att du inte får grepp om detta? Att du inte är stark nog. Vem sa att du behöver vara stark nog? “Åh, men broder Keith, jag förmår inte.” Vem sa att du behövde det? Det är inte de starka som går in och de svaga som faller av. Nej. Jag har sett tusentals så kallade starka försvinna, medan de svaga fortsätter framåt. Marschera i tron. Det var inte storleken på deras tro, utan var de placerade sin tro. Tron kommer att leda dig framåt i krigföring mot djävulen. Ge mig denne Goljat!

Gud säger att Kaleb hade en annan ande. Inte densamma – annorlunda. Det betyder att du håller dig tillbaka. Du avskiljer dig. Du är inte som dem. Inte bara annorlunda än egyptierna – Kaleb var annorlunda än egyptierna. Också annorlunda än kanaaneerna, men han var också annorlunda än de flesta av Guds folk. Jag är inte som merparten av kyrkan. Jag vill säga er, de kanske kommer till himlen, men jag säger er, det finns mer än så här. “Åh, vi ska till himlen. Vi är födda på nytt.” Tror ni att det är vad allt detta handlar om? Om det bara handlar om att komma till himlen, ta mig nu då. Jag vill inte vara här. Få bort mig härifrån pronto. Jag ska försöka hoppa, om det hjälper. Inser ni att om det var allt det handlade om, att komma till himlen, så vore allt över. Men det handlar om att gå in i landet, göra Guds vilja, finna Guds syfte. Jag är här av en anledning. Det står faktiskt om Kaleb och Josua att de följde Herren helt – fem gånger står det. Det betyder att de var fyllda eller fulla eller överflödande eller höll sig tätt intill Herren. De var fyllda. Blev inte Josua fylld? Förlåt. Rory fylldes vid Herrens bord i morse. Fylld med Herrens kärlek. Fylld, förtärd av den. Det bubblade över. Älskar Herren, talar med vår arbetskamrat: “Jag älskar Jesus.” Se, att följa Herren fullt ut är heligt. Du är fylld av detta. Detta blir förtärande. Du håller dig till Herren. Jag släpper inte taget om honom. Han kommer inte att ha en väckelse utan mig. Han kommer inte att ha en missionsrörelse utan mig. Vi kommer inte att få se något hända på Irland om det inte händer här. Jag tänker säga: “Herre, du vet hur svaga vi är. Du vet hur små. Men vi förmår väl att gå in, heliga.” Det finns mer för denna kyrka. Ni lever på låg kraft. Heliga, det gör ni. Vi är vid Kadesh Barnea. Vill ni leva 38 år i öknen med namnkristendom? Eller ska vi gå in? Det finns väckelse. Åh, det är en helvetisk kamp. Åh, det är en Guds rörelse. Det finns mirakler. Det finns själar att rädda. Eller så kan ni gå ut. Inga strider, ingen stress, inget kämpande. Slå er bara till ro i er namnkristendom. Och vi ska ge er en färdplan: Fortsätt bara i den där cirkeln. 38 år. Ni kommer inte att se några jättar, inga berg, inte korsa några floder, inga fiender, inte utkämpa några strider. Ni kommer att dö. Ni kommer att dö av tristess. Om du är i kyrkan och är uttråkad, då måste du vakna.

Jag är utsliten. Vet inte varför jag är så utsliten denna morgon. Kaleb har blivit mycket uppmärksammad för sitt talande och vad han sa. Men hur många har lagt märke till hans förmåga att hålla tyst och kontrollera sin tunga? Se, från denna punkt vände hela Israel tillbaka. De lyssnade på de tio. Två, tre miljoner går ut där. Gud säger: “Det är nog. Ni kommer att dö i denna öken. Inte era barn. De ska komma in, men det blir om 38 år. Det kommer att ske ett löftesbrott, ett uppskov för min plan i 38 år. Och ingen av er ska få det.” Tänk om Gud hade en plan för väckelse i denna kyrka och vi klantar till det och han säger: “Okej, jag går till barnen. Ni har lekt med det, försummat det. Jag vill ge det till er, men era barn ska få det för att ni inte tror mig.” Du sitter här och tänker: “Det blir inte bättre än så här.” Kurar ihop dig, försöker bara överleva, gnäller, klagar, knotar, “men det kommer nog inte bli någon riktig väckelse” – och så har du just förlorat hela den visionen för de kommande 43 åren. Du har berättelsen om Kaleb. Du hör honom inte tala en enda gång. Du hörde honom tala här. Det står i Fjärde Moseboken 13:30: “Och Kaleb lugnade folket” – det betyder tystade dem. Han visste att han var tvungen att tysta dem. “Håll tyst. Sch.” Gjorde det väldigt artigt. “Sch. Tyst. Låt oss få lite lugn och ro. Ni tio killar, sluta tala bara.” Och sedan börjar han: “Vi förmår väl...” Det kommer att bli en väckelse. Det kommer en Guds rörelse. Det finns en entusiasm i Guds hus. “Broder Keith, är detta allt som finns i kristendomen?” Nej. Vi har alla varit där. “Är detta kristendom?” Nej, det är det inte. Det är det inte. Men vi kan bli utslitna. Vet ni vad? Vi förmår väl att gå in och ta landet i besittning och övervinna det. Vet ni att Kaleb var son till Jefunne? Jefunne betyder “han ska beredas”. Han kommer att vända hans ansikte rakt in i beredelsens plats. “Kaleb, du ska beredas i den dagen. Du är en ihärdig man.” Israel ska gå i cirklar. Han var tvungen att vandra med dem. Tänk att hållas utanför det utlovade landet och du måste kontrollera din tunga. “Den här stinkande hopen har hållit mig utanför landet i 38 år till, och jag kommer inte in på grund av deras knot och klagomål. Jag kommer inte in i landet.” Försök hålla din tunga. “Varför har vi inte väckelse på grund av dem? Varför får du inte se Guds välsignelse på grund av dem?” Kaleb säger: “Låt oss gå in just nu. Idag ska Gud göra det.” I 38 år ska ni vandra i en öken och ni ska se 100 människor om dagen, 200 begravningar varje dag. Du måste vakta din ande. Vet ni att under alla dessa år, 38 år i öknen, hör man inte ett ord från Kaleb. Han är en man med en annan ande.

Låt mig avsluta här. Israel gick i cirklar och dog, och de kom tillbaka till Kadesh Barnea två gånger. I Fjärde Moseboken 20 kom de tillbaka – Mirjam dog. De kom tillbaka igen i kapitel 33. Aron dog och begravdes precis bortom det. Kaleb är en ihärdig man. Han är en hund. Han uthärdade genom en öken. Han kan kontrollera sin tunga. Han sa: “Något måste hända här. Jag ska fortfarande vara vid liv.” Kalebs djupt rotade övertygelser, hans orubbliga tillit till Gud och hans fullständiga hängivelse ledde honom framåt till offensiv handling. Han hade övertygelser beträffande landet. “Jag tror att landet är för oss.” Han hade mod mot fienden, tillit till Herren, tro på Guds ord. Han visste att Gud skulle verka i honom, men han kände sin egen svaghet. Han hade en överlåtelse i sitt hjärta. 38 år i öknen. Sedan följt av sju år av krig. I Josua bok kapitel 1:4, kapitel 6 till 1, har man 13 distinkta strider. Sju år av strider. Kaleb är med under alltihop. Genom alla 38 år i öknen, genom ytterligare sju år av strider i landet. Han håller sin tunga helt tyst. Man hör honom inte igen. En man med en annan ande. Men lyssna, detta är slutet på resan. Josua 14:6, Israel kommer tillbaka till Gilgal och det står: “Och Kaleb, Jefunnes son...” Var har han varit alla dessa år? Kenisiten sa till honom, det vill säga Josua: “Du vet vad Herren sa till Mose, Guds man, angående mig och dig i Kadesh Barnea. 40 år gammal var jag när Mose, Herrens tjänare, sände mig från Kadesh Barnea för att bespeja landet. Och jag framförde ordet till honom igen så som det var i mitt hjärta. Men mina bröder som drog upp med mig fick folkets hjärtan att smälta, men jag följde troget Herren min Gud. Och Mose svor på den dagen och sa: Sannerligen, det land som din fot har beträtt ska vara din och dina barns arvedel för evigt, eftersom du troget har följt Herren min Gud. Och nu, se, Herren har bevarat mig vid liv. Som han sa, dessa 45 år, ända sedan Herren talade det ordet till Mose, medan Israels barn vandrade i öknen, och nu, se, jag är idag åttiofem år gammal.” 85 år gammal. Lyssna. Och denne Guds man här är 85 år gammal. Broder Jared, detta är ett ord till dig. Ser ni, här har ni en man som har varit med om mycket, men ni har någon som sitter här. Vissa människor kan inte ens ta sig till Guds hus. Halleluja. De kan inte ens släpa sig hit. De vill inte ens vara här. Här är en man som måste kämpa för att vara här. 85 år gammal. Och lyssna, detta är Kaleb som talar: “Ännu idag är jag lika stark som jag var den dag Mose sände mig. Som min styrka var då, så är min styrka nu för krig, både för att dra ut och för att komma in. Ge mig nu därför detta bergsland som Herren talade om på den dagen.” Han har suttit på detta i 45 år. “Jag har väntat. Jag har fortfarande samma tro. Jag har fortfarande styrkan. Jag har fortfarande elden. Jag har fortfarande visionen. Jag har fortfarande begäret.” Hur bevarade han det under 45 års vandring i en öken? Alla andra har gett upp – det fanns en annan ande. En trons ande. Här är denne man. Han är redo för krig. Vet ni vad Kaleb faktiskt bad om? Den sista arvslotten, den svåraste platsen och den högsta platsen. Den låg 1000 meter över havet. “Ge mig detta bergsland.” Det är anakiternas högkvarter. Jättar, vad pratar ni om? “Ge mig det. Ge mig de mörka platserna, den svåra platsen.” “Åh, det blir ingen väckelse här.” Ge mig Limerick! Ge mig Irland! Guds heliga, det måste finnas någonting. Antingen kommer du att dö av tristess, 38 år vandrandes i ditt fåniga lilla liv, levandes på låg kraft, troendes ingenting, sägandes “jag är frälst, jag ska till himlen, jag är okej” – och du bara sitter där och lever som syndarna där ute, utan förväntan på väckelse. Men jag säger er, det finns en man med en annan ande. Och han sa: “Ge mig detta bergsland. Jag är redo att kämpa. Jag är en krigsman.” Heliga, det är en annan ande. Och det finns för lite av den i kyrkan. Och vi blir alla trötta. Åh, Gud hjälp mig. Jag är trött, heliga. Jag har blivit utsliten. Jag har blivit nerslagen i marken. Men jag säger er, jag har en vision av vad jag kommer att vara inom kort. Jag kommer tillbaka, heliga. Det finns en väckelseplats. Det finns en plats där man rör vid Gud. Det finns en plats där man ber ner Guds välsignelse. Snälla, res er upp med mig. Halleluja. Åh, vi behöver Herren denna morgon. Det finns väckelse, heliga. Ni behöver fyllas av den Helige Ande. Ni behöver be igenom. Vi behöver några böneryttare. Som reser sig och rör vid Gud. De ska röra vid själva Guds tronrum. Detta är inte över. Djävulen har kastat allt på oss, försökt slita ut oss, försökt stjäla från oss. Heliga, jag har inte vandrat så här länge för att ge upp nu. Jag vill ha detta bergsland. Jag vill ha anakiternas eget land. Ge mig detta bergsland. Vet ni vad? För 45 år sedan smakade jag på något. Jag vandrade i detta land. Mose sa: “Där din fot beträder marken, ska Gud ge det till dig.” Jag kände det under mina fötter. Jag hade en erfarenhet. Och jag säger er en sak, jag går inte hem. Det kommer en väckelse vars like ni och jag inte ens kan föreställa oss. Större delen av kyrkan vet inte ens om det. De tror inte på det. De tror inte på vad Bibeln säger. De tror inte på vad Joel säger. Att i den sista månaden ska Gud utgjuta det tidiga och det sena regnet. I den sista månaden kommer inget regn naturligt, men det gör det i Guds ord. Jag ska liva upp min kyrka igen. Tänker du vara en del av det? Tänker du ge dig av och gå miste om detta? Låt oss lyfta våra händer. Heliga, helga er själva just nu. Se inte på er själva. Se tillbaka på förbundets Gud. Se bort från er själva. Förmår han? Jag förmår väl! Gud sa: “Sätt in Gud i ekvationen igen.” Vissa av er har levt utan Gud i ekvationen. Lyft bara era händer. Åh, Guds heliga, låt honom tala med dem just nu. Låt honom betjäna. Slut era ögon. Lyft era händer. Heliga, sporra er själva. Bli arga på det som har förhärdat er erfarenhet. Har ni glömt vad detta handlar om? Har ni glömt? Vi ska inte sitta här de kommande 40 åren. Det finns en vision. Det finns en plan. Jag vill inte gå miste om Guds plan. En upplivad kyrka, ett Irland i väckelse, en skörd av själar på Irland. Ge oss denna nation. Ge oss detta bergsland. Ge oss jättarna, heliga. Låt Guds ande röra vid er just nu. Gör bättring. Sluta med det dåraktiga talet. Sluta med skvallret, knotandet, lögnerna, negativiteten som rör till det i ert eget sinne. Gå tillbaka till Guds ord. Citera Guds ord. Minns vad Gud sa till Josua. Hur ska du göra detta? Hur kommer du in i landet? Meditera på Guds ord dag och natt, dag och natt, dag och natt. Stanna i Guds ord. Tänk på Guds ord. De skrivna skrifterna, Guds förbund, eden som han svor att han skulle ge dig marken. Vet ni, han hade ingen strategi där inne för hur det skulle göras, men han hade ett löfte. Guds karaktär, Guds natur. Gud sa att han skulle ge detta land. Hur gör vi det? Jag vet inte. Jag ber medan vi går framåt. Men jag säger er en sak, Gud sa att detta tillhör kyrkan, heliga. Väckelse, den äkta Helige Ande, de äkta andliga gåvorna, profetia behöver finnas i kyrkan igen. Jag vet att folk har klåfingrat med det. Vi behöver kunskapens ord, visdomens ord, att skilja mellan andar. Vi behöver helandets gåvor igen och mirakler igen. Vi behöver se under igen. Vi behöver se Guds kraft igen. Vi behöver se de fem tjänsterna igen. De nio gåvorna igen. Utgjuten Helig Ande. Jag är inte nöjd. Jag vill säga er, jag vill ha mer. Jag vet att det finns mer. Jag hungrar efter mer. Herre Gud, vi ber dig just nu som Guds folk. Vi vet att vi är vid Kadesh Barnea. Låt oss inte vandra ut i den där öknen där vi kommer att dö och vandra i decennier framöver. Utan, åh Gud, vi vill gå in i löftets land. Vi vet att det finns jättar. Vi vet att det finns befästa städer. Vi vet att det är tufft. Vi vet att det är krävande. Vi vet att det finns järnvagnar i dalarna. Min Gud, vi har inte kraften. Men vi vet att du har sagt – vi vet att det kristna livet inte är lätt. Det verkliga kyrkolivet har sina strider. Det har sina nederlag. Det har sina dalar, sina fiender. Ibland är man överväldigad. Men Gud slöt ett förbund om att ge oss löftets land. Landet är vårt genom rättmätigt arv i denna bok. Min Gud, vill du göra det? Halleluja.

Janne Ohlin - Göteborg