12. Is The Papacy the Antichrist - Keith Malcomson

Sammanfattat och översatt till Svenska

Vi är nu i del 12 av en serie om bibelprofetia och den katolska kyrkan. Kvällens fråga är: Är påvedömet Antikrist? Jag tog upp detta redan i slutet av Daniels-serien för några år sedan, då med titeln “Är påven Antikrist?” Nu har jag justerat formuleringen för att fokusera på själva institutionen – påvedömet. För vissa låter det kanske extremt, men med tanke på vad vi har gått igenom hittills är det inte så orimligt.

I Uppenbarelseboken 17:12 står det att tio kungar får makt under en kort tid tillsammans med vilddjuret, och att de ger sin makt och styrka till vilddjuret. I förra delen talade vi om jesuiterna och Illuminati – en lång maktkamp mellan religion och politik. I Uppenbarelseboken ser vi hur religion rider på politikens rygg: den katolska kyrkan sitter på ett återupplivat romerskt imperium, ett globalt politiskt system. Påvedömet kommer att förenas med världspolitiken under en kort tid, och sedan kommer dess fall.

Men vad händer med själva påven? Vad säger Bibeln om honom? Var passar han in i profetiorna? De tio kungarna gör två saker: de förstör kvinnan (den katolska kyrkan) och ger sin makt till vilddjuret – ett politiskt system, men också en person: en världsledare.

Ordet Antikrist förekommer bara fem gånger i Bibeln, alla i Johannes brev. Det grekiska ordet “antikristos” betyder både “mot Kristus” och “istället för Kristus”. Antikrist är alltså både motståndare och bedragare – någon som utger sig för att vara Kristus men är falsk. Bibeln varnar oss: Satan förklär sig som ett lamm, som en apostel. Falska profeter kommer i fårakläder. Antikrist kommer att vara listig, förklädd och övertygande.

Bibeln varnar oss för att Antikrist kanske inte alls är som vi förväntar oss. Därför måste vi vara noga med vad Skriften faktiskt säger. Det grekiska ordet “antikristos” betyder både att stå emot Kristus och att ta hans plats – att försöka ersätta den verklige Jesus.

I 1 Johannes 2:18 står det att Antikrist ska komma. Johannes talar om en specifik person – en framtida världsledare som är antingen emot Jesus eller försöker efterlikna honom. Men Johannes säger också att redan nu finns många antikrister. Det är ett tecken på att vi lever i den sista tiden, som började redan på pingstdagen. Vi är nu i slutet av de sista dagarna.

Så det finns tre nivåer: en framtida Antikrist, många antikrister i varje generation, och en ande av antikrist – en rörelse eller lära som utgår från kyrkan men skiljer sig från den sanna, bibliska tron. Johannes säger att dessa antikrister kommer från kyrkan men inte är av den. De ser ut att ha det sanna budskapet, men de förvränger det.

Anden av antikrist är inte satanism eller öppen fiendskap. Det är något mer subtilt – en förfalskning som försöker ta Jesu plats, som lägger till eller tar bort från Bibeln, som förvränger sund lära. Ett tydligt kännetecken är att den förnekar att Jesus kom i verklig kropp – att han föddes, levde och dog som människa. (Janne: Och kommer tillbaka på samma sätt)

I Uppenbarelseboken 17 och Daniels bok ser vi hur tio kungar förstör den katolska kyrkan (den scharlakansröda kvinnan), och därefter uppstår ett “litet horn” – en ledare som tar all makt. Det är en bild av hur Antikrist träder fram efter att ett religiöst system har fallit.

Bibeln ger oss flera namn för samma person – den slutliga världsledaren som ska träda fram i den sista tiden. Han kallas bland annat “det lilla hornet” i Daniel, “den åttonde huvudet” i Uppenbarelseboken 17, “kungen i norr” i Daniel 11, “syndens människa” och “fördärvets son” i 2 Thessalonikerbrevet 2, samt “den laglöse” och “den viljestarka kungen” i Daniels bok. Alla dessa namn syftar på en och samma person: Antikrist.

För att förstå detta måste man koppla ihop profetiorna i Daniel och Uppenbarelseboken. I Uppenbarelseboken 17 ser vi hur tio kungar förstör den scharlakansröda kvinnan – en bild på den falska kyrkan, ofta tolkad som den katolska kyrkan. Men det står inget där om att ett litet horn ska resa sig. För det måste man gå till Daniel 7, där ett litet horn uppstår bland tio kungar och tar makten genom att störta tre av dem.

Det lilla hornet är en demonbesatt tyrann som tar världsmakten genom att avlägsna tre regionala ledare. De andra sju underordnar sig honom. Han blir så nära förknippad med det politiska systemet – det vilddjur med sju huvuden och tio horn – att han själv kallas “vilddjuret”. Det är alltså både ett imperium och en man. Precis som Nebukadnessar var huvudet för Babylon, Cyrus för Persien och Alexander för Grekland, så är Antikrist både ledare och förkroppsligande av det sista världsriket.

De tio kungarna kommer att säga: “Vi har skapat det perfekta politiska systemet. Vi har kastat av oss religionen.” Det är Illuminatis plan – att avskaffa religion och skapa en ny världsordning. Men mitt i detta uppstår en man – det lilla hornet – som kapar hela systemet. Han är inte en av de tio kungarna eller ett av de sju huvuden, men han kommer ur båda och tar över.

Efter att den falska kyrkan har förstörts, ger de tio kungarna sin makt till vilddjuret – ett system som tas över av en enda man. Det är då Antikrist träder fram. Han är den slutliga världsledaren, inte påven. Påvedömet kan inte vara Antikrist, eftersom den katolska kyrkan förstörs innan Antikrist uppenbaras. Han kommer först när de tio kungarna är på plats, och han tar makten från dem.

Den nya världsordningen vill inte ha en enda ledare – den vill ha tio. Men Antikrist kommer att ta över och bli den enda. Hans religion är inte den scharlakansröda kvinnans religion. Det är något annat – något nytt, falskt och förföriskt. Därför måste vi vara vaksamma och förstå hur Bibelns profetior hänger ihop.

Katolicismen kommer att vara förstörd innan vedermödan börjar. Den kommer inte att finnas kvar när Antikrist regerar. Därför kan påvedömet inte vara Antikrist. Påven är en religiös ledare, medan det lilla hornet – Antikrist – är en politisk ledare. Om man vill koppla påven till profetiorna, är det bättre att se honom som den falske profeten i Uppenbarelseboken 13, den andra besten, som är religiös.

Men utan den katolska kyrkan skulle påven förlora sin funktion. Antikrists huvudstad är Babylon, inte Rom. I Uppenbarelseboken 18 ser vi att Babylon är ett centrum för handel och rikedom, medan Rom är ett religiöst centrum. Två olika Babylon – ett religiöst mysterium och ett politiskt imperium.

Påven är unik i världen. Ingen annan har sådan religiös makt över människors själar. Därför är det inte konstigt att många genom historien har undrat om påven är Antikrist. Men enligt Bibeln är det lilla hornet en politisk ledare som uppstår bland tio kungar – inte en religiös överhuvud som påven.

I Daniel 7 beskrivs det fjärde vilddjuret – det romerska imperiet – som har tio horn. Dessa horn är tio kungar som ska uppstå samtidigt i framtiden. De regerar tillsammans, inte efter varandra. Gud lägger enhet i deras hjärtan så att de skapar ett gemensamt politiskt system. Detta har ännu inte hänt. När det sker, är det ett tecken på att Kristus snart ska återvända och upprätta sitt eviga rike.

Det lilla hornet uppstår bland dessa tio kungar. Han är en liten, obetydlig ledare som ingen först lägger märke till. Men han störtar tre av de tio och tar makten. Han är en man, precis som de tio kungarna är män. Han är inte en del av påvedömet, som är ett religiöst system med sitt centrum i Rom. Påvedömet har aldrig uppstått bland tio politiska kungar.

Det lilla hornet kapar den nya världsordningen – ett system som från början är tänkt att styras av tio ledare. Han tar över och blir den enda härskaren. Det är detta som Bibeln beskriver som Antikrists framträdande. Därför är det viktigt att förstå skillnaden mellan det religiösa systemet (den scharlakansröda kvinnan) och det politiska systemet (vilddjuret). Antikrist är inte påven – han är en politisk världsledare som uppstår i slutet av tiden.

Bibeln säger att i den sista tiden kommer en liten kung att resa sig och störta tre andra världsledare. När han gör det, får han all makt. Daniel 7:24 beskriver detta som ett tecken på att vi närmar oss Kristi återkomst. Denna lilla kung – det lilla hornet – är unik. Han uppstår bland tio kungar, besegrar tre, och tar kontroll över hela det politiska systemet. Denna information finns inte i Nya testamentet eller i Uppenbarelseboken 17, utan måste förstås genom att koppla ihop olika profetior.

Antikrist kan vara någon som utger sig för att vara Kristus, eller någon som öppet motsätter sig honom. Men påven – enligt predikanten – kan inte vara Antikrist. Påvedömet är ett religiöst system, medan Antikrist är en politisk ledare som uppstår efter att den katolska kyrkan har förstörts. Däremot finns det många likheter mellan påvedömet och Antikrist.

I över tusen år har påven gjort anspråk på att vara Kristus på jorden – att representera honom, att ha hans titlar, att vara hans ställföreträdare. Ordet “vicarius Christi” betyder “i Kristi ställe”, vilket är nära besläktat med ordet “antikristos” – att ta Kristi plats. Påven kallas också “fader”, trots att Jesus sa att man inte ska kalla någon människa “fader” i religiös bemärkelse. Han gör anspråk på att vara kyrkans huvud, trots att Bibeln säger att endast Jesus är det.

Påvedömet har tagit titlar från hedendomen, från Romarriket, från Gamla och Nya testamentet, och klätt sig i prakt och makt som ingen annan religiös institution. Därför har många kristna genom historien pekat ut påven som Antikrist – inte bara en enskild person, utan hela systemet som en kontinuerlig linje av antikrister.

Flera andliga rörelser före reformationen – som valdenserna och albigenserna – förkastade katolska läror som mässan, böner till Maria, helgonkult och avgudabilder. De predikade Bibeln och kallade påven för Antikrist. Trots att vi ofta kallar denna tid för “mörka medeltiden”, fanns det starka väckelser och evangelisation i både Europa och Kina.

Husiterna i Böhmen, som uppstod efter att prästen Jan Hus blev bränd, skrev in i sina trosdokument att påven var Antikrist. Lollarderna i England, som fanns redan före John Wycliffe, lärde samma sak. Genom historien har många ledare sagt att påven är Antikrist: Wycliffe, Savonarola, Luther, Calvin, Knox, Tyndale – alla pekade på Rom som centrum för ett antikristligt system.

Sammanfattningsvis: Påven är inte den slutliga Antikrist enligt profetiorna, men påvedömet har så många likheter att det under lång tid har betraktats som en förebild eller föregångare till Antikrist. Predikanten går vidare och betonar att han själv håller sig till King James-versionen av Bibeln, inte för att han är “King James only”, utan för att han anser att den är överlägsen i doktrin och klarhet. Han menar att det inte är engelskan som är viktigast, utan den grekiska grundtexten – och att det bara finns två huvudsakliga grekiska texttraditioner, som skiljer sig åt. Enligt honom kan man inte lägga till eller ta bort från Skriften utan att det blir fel.

Han påstår att alla översättare bakom King James-versionen ansåg att påven är Antikrist. I äldre utgåvor eller studiebiblar kan man enligt honom hitta detta i förorden. Han menar att detta inte är en isolerad uppfattning, utan att det var en utbredd tro under reformationen. Alla ledare – oavsett land – lärde att påven är Antikrist.

Martin Luther sa 1537 att påven är den verklige Antikrist, eftersom han gör anspråk på att vara kyrkans överhuvud och kräver att ingen kan bli frälst utan honom – något som inte är instiftat av Gud. Luther menade att påven upphöjde sig över allt som kallas Gud, och till och med gav order till änglar. Han såg detta som ett uttryck för högmod, villfarelse och fördärv.

Westminsterbekännelsen från 1646, som sammanfogade den engelska och skotska kyrkans tro, slog fast att Jesus Kristus är kyrkans enda huvud – och att påven är Antikrist, syndens människa och fördärvets son. Den amerikanska versionen från 1789 tonade ner formuleringen men höll fast vid att påven inte kan vara kyrkans huvud.

Flera framstående personer i historien delade denna syn: Isaac Newton, John Bunyan, John Wesley, George Whitefield, Jonathan Edwards. Edwards kallade perioden 479–800 för Antikrists uppgång, och 800–reformationen för Antikrists regeringstid. Wesley sa att påven är “syndens människa” och “fördärvets son”, eftersom han har orsakat enorm förstörelse både fysiskt och andligt, och gör anspråk på att vara Gud på jorden.

Wesley fördömde också religiösa titlar som “reverend” och “most holy Lord”, eftersom sådana titlar enligt honom endast tillhör Kristus. Han menade att det är fel att kalla människor för “fader” eller “reverend” i religiös bemärkelse.

Efter reformationen fortsatte många bibelkommentatorer att lära att påven är Antikrist – bland dem Matthew Henry, John Gill och Albert Barnes. Även ledare för väckelser och missionsrörelser höll fast vid detta: A.J. Gordon, J.C. Ryle, C.H. Spurgeon, Hudson Taylor, D.L. Moody, H.G. Guinness, A.B. Simpson och Martin Lloyd-Jones.

Keith Green, en kristen musiker, lärde att den katolska kyrkan är den scharlakansröda kvinnan i Uppenbarelseboken 17, men han sa aldrig att påven är Antikrist. Sammanfattningsvis: Predikanten visar att tron att påven är Antikrist har varit utbredd bland bibeltroende kristna genom århundradena – inte bara som en personlig åsikt, utan som en teologisk övertygelse grundad i Skriften och historisk analys.

Spurgeon sa att varje kristen har en plikt att be emot Antikrist, och att det är självklart att påvedömet i Rom passar in på den beskrivningen. Genom kyrkohistorien har många samfund – lutheraner, reformerta, anabaptister, metodister, puritaner, skotska covenanters, baptister och tidiga pingstvänner – alla pekat ut påven som Antikrist. Denna uppfattning var stark ända in på 1900-talet, särskilt bland väckelsepredikanter och missionsledare.

Predikanten håller inte med om att påven är Antikrist, men han erkänner att likheten är så stor att det är förståeligt att många trott det. Påven har titlar, makt och anspråk som liknar Antikrists – han kallas Kristi ställföreträdare, fader, kyrkans huvud, och har gjort anspråk på gudomlig auktoritet. Vissa påvar har till och med gett order till änglar, enligt historiska källor.

Många inom katolska kyrkan har själva kallat påven för Antikrist. Men enligt Bibeln uppstår Antikrist – det lilla hornet – mitt bland tio kungar, efter att den katolska kyrkan har förstörts. Påven fanns redan innan de frankiska kungarna i Europa, vilket gör det omöjligt att han skulle ha fått sin makt från dem, som vissa äldre tolkningar hävdade. Vissa reformatorer tolkade de 1260 dagarna i Daniel som 1260 år, och menade att påvedömet regerade under denna tid. Men predikanten menar att detta är en feltolkning. Bibeln säger att det lilla hornet regerar i tre och ett halvt år – inte över ett årtusende.

Han förklarar att många tidiga kristna – direkt efter apostlarna – trodde på en framtida Antikrist, en individuell man som skulle komma strax före Jesu återkomst. Denna tro fanns redan under de första 300 åren, långt innan tanken på att påven är Antikrist uppstod.

Han nämner också en gammal profetia från biskop Malaki, som sägs ha förutsagt alla påvar fram till den sista, som skulle avfalla och förstöra kvinnan (den falska kyrkan). Vissa katoliker är rädda att den sista påven är här nu. Men predikanten avvisar sådana spekulationer och håller sig till Bibeln.

Slutligen betonar han att Antikrist inte är påven. Antikrist kommer att ersätta påvedömet och ta platsen i den scharlakansröda kvinnan – det religiösa systemet. Påven kan inte vara Antikrist, eftersom han inte uppstår efter att kyrkan har förstörts av de tio kungarna. Antikrist är en separat figur från kvinnan – han är inte en del av det system han kommer att förgöra.

Vilddjuret i Uppenbarelseboken 17 kommer till makten efter att den scharlakansröda kvinnan – det religiösa systemet – har blivit förstört. Om vilddjurets huvuden och horn skulle symbolisera påvar, skulle det innebära att påvedömet själv förstör den katolska kyrkan, vilket inte är logiskt. De tio kungarna tillhör vilddjuret, inte kvinnan. Om kvinnan är den katolska kyrkan, så är påven dess huvud – inte en del av vilddjuret.

Uppenbarelseboken 17 handlar om förstörelsen av det religiösa systemet, inklusive påvedömet. Påven måste försvinna innan Antikrist kan träda fram. Påvarna har haft så mycket makt att de måste undanröjas innan de tio kungarna kan ge sin makt till Antikrist.

Uppenbarelseboken 17 och 18 beskriver två olika Babylon. Kapitel 17 handlar om ett religiöst system – en andlig otuktig kvinna. Kapitel 18 handlar om en fysisk stad – ett ekonomiskt centrum. I kapitel 17 förstörs kvinnan av de tio kungarna, före vedermödan. I kapitel 18 sörjer jordens kungar när Babylon faller, vilket sker i slutet av vedermödan. Det är alltså två olika profetior.

Kapitel 17: kvinnan tar rikedom från kungarna. Kapitel 18: Babylon gör jordens köpmän rika. Kapitel 17: kungarna gläds när kvinnan faller. Kapitel 18: kungarna sörjer när staden faller.

Predikanten menar att Babylon kommer att återuppbyggas som en verklig stad i Irak – i landet Shinar. Han hänvisar till Sakarja 5, där profeten ser en “efa” – ett måttkärl för säd, en symbol för ekonomi och handel. Denna efa svävar genom luften och representerar världsekonomin i ändens tid. Men när locket lyfts ser Sakarja något oväntat: en kvinna sitter i efan, och ängeln säger: “Detta är ondskan.”

Två saker är alltså gömda i den globala ekonomin: en kvinna och ondskan. Utåt ser det ut som lösningen på världens problem – rikedom, trygghet, stabilitet. Men inuti finns något farligt: den dolda ondskan och det religiösa systemet. Det är en bild av hur den sista tidens ekonomi kommer att bära på det som Bibeln kallar “laglöshetens hemlighet” – en dold kraft som till sist ska avslöjas.

Sammanfattningsvis: – Påvedömet är en del av kvinnan, inte vilddjuret. – Antikrist kommer efter att kvinnan (det religiösa systemet) har förstörts. – Uppenbarelseboken 17 och 18 beskriver två olika Babylon – ett religiöst och ett ekonomiskt. – Sakarja 5 visar att världsekonomin i ändens tid kommer att bära på dold ondska och ett religiöst system – en kvinna och ondskan, gömda i det som ser ut som lösningen på världens problem.

I Sakarja 5 ser profeten två kvinnor med vingar som för bort en efa – ett måttkärl som symboliserar ekonomi och handel. Ängeln förklarar att den ska byggas upp i landet Shinar, vilket är ett annat namn för Babylon i nuvarande södra Irak. Detta antyder att världsekonomin i den sista tiden kommer att få sin grund i Babylon, som måste återuppbyggas som stad.

I denna vision representerar kvinnan religion, ondskan representerar politik, och efan representerar ekonomi. Allt pekar tillbaka mot Babylon – ett återupplivande av ett gammalt system. För att detta ska ske krävs ett byggprojekt: Babylon måste bli ett globalt centrum för handel och ekonomi.

Predikanten berättar att Iraks premiärminister nyligen har uttalat att Babylon ska bli landets ekonomiska huvudstad. Han är inte en militär ledare, utan en politisk och ekonomisk visionär som vill förena öst och väst. Irak är rikt på olja, men landet ligger i ruiner. Predikanten tror att Babylon kommer att återuppbyggas snabbt – politiskt, ekonomiskt och socialt – och bli Antikrists stad.

Han sammanfattar sin syn på bibelprofetian: Påven är inte Antikrist, men påvedömet kommer att förstöras av tio världsledare. Dessa ger sin makt till vilddjuret, som sedan tas över av en man – Antikrist – som flyttar världsekonomin till Babylon. Allt håller på att falla på plats, in i minsta detalj.

Avslutningsvis uppmanar han till andlig väckelse. Det är dags att leva för Jesus Kristus, att bli född på nytt och att förstå Bibelns profetior. Han ber till Gud om att fler ska bli befriade från religiös villfarelse, att fler predikanter ska resa sig och förkunna sanningen, och att Guds folk ska förstå hur allt hänger ihop i denna sista tid.

Janne Ohlin - Göteborg - Ja pröva allt men behåll det goda! Det är möte med Parousia Mission i Wartagården Hisingen 26 Oktober Kl 14:00. Ni är alla välkomna dit och det är fika efteråt intressanta samtal vid borden - Guds Välsignelse!